Plötsligt låg hon bara där framför mig, med blodet forsande ur munnen. Bredvid henne låg en brygga med tre konstgjorda tänder som slagits ut vid fallet. Jag var först framme vid henne, kvinnan som ramlat mitt på ljusa dagen på Vasaplan, och således den som fick tillkalla en ambulans. Snart anslöt sig en annan kvinna i min ålder till det lilla dramat och tillsammans kunde vi sätta upp den blödande kvinnan som blivit liggande på mage, och hålla henne sällskap till ambulansen rullade in.
Det är kanske inte tjusigt att erkänna, men jag känner mig som en bra människa när jag kan hjälpa till. Som en superhjälte i miniatyr. Samtidigt tycker jag att det är så självklart och ingenting som förtjänar beröm från utomstående. Den egna, mentala klappen på axeln räcker gott.
Motsatsen däremot, att inte hjälpa en medmänniska i behov av hjälp, förtjänar spott och spe utifrån.
Kanske uppfylld av min "insats" på Vasaplan i lördags fortsatte jag lite på samma spår sent på natten, när jag på väg hem från krogen blev stoppad av en ung kille som hävdade att han "höll på frysa ihjäl" och undrade om jag kunde skjutsa honom på cykeln. "Javisst", svarade jag och sladdade med honom på pakethållaren genom den yrande snön och mörka februarinatten.
Ingen livräddande insats, men en uppskattad gest i det lilla.
Blir jag Årets medborgare mån tro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar