Jag saknar enkelheten i en stödkorv

"Saknar du inte kött ibland?", frågade pappa när jag käkade lunch hos honom i söndags. 
"Nej, faktiskt inte", svarade jag. 
Det har gått över ett år sedan jag slutade äta kött. Dessförinnan älskade jag oxfilé stekt medium rare, en lätt rosa hamburgare och fläsket i palt. På något oförklarligt sätt har jag lyckats omprogrammera min hjärna så att jag numera inte alls är sugen på något av detta. När jag under sommaren kände lukten av grillade fläskkotletter kunde jag bli sugen för en kort stund, innan tankarna förbyttes till att det faktiskt var en död gris som låg där ovanför kolen. Och någonting som en gång varit en gullig, glad liten krabat vill jag ogärna sätta tänderna i och sedan ha i min mage.  
När jag hade lämnat pappa efter den goda lunchen (Monika hade gjort en broccoli- och fetaostpaj) kom jag dock på att det visst finns en sak jag saknar med kött: Tillgängligheten. Till exempel var jag inne på Shell med en vän förra veckan för att hon skulle köpa färdkost. Jag kollade in det stora utbudet av snabbmat och konstaterade att det inte fanns någonting som jag "kunde" äta. Trots att det fanns olika typer av pizzor, varma mackor och liknande – som enkelt skulle kunna serveras i ett vegetariskt utförande – hade de envisats med att pilla dit kyckling eller skinka på allt. Och att kunna ta en stödkorv i farten är ju närmast otänkbart, med undantag för Ica Maxi som faktiskt har såväl grillad som kokt sojakorv. 
Jag känner mig också ofta besvärlig nu för tiden när jag blir bortbjuden på middag och försynt påtalar att jag inte äter kött. En gång testade jag att inte säga något i förväg, utan kläcka ur mig det först vid middagen med tillägget att jag just inte ville vara till något besvär utan bara kunde äta potatis. Det gör jag inte om, för då blev vännen som bjöd på middag rätt irriterad på mig som inte förvarnat (vilket jag kan förstå). 

Så, svaret på pappas fråga borde egentligen ha lytt: "Nej. Men jag saknar fler vegetariska alternativ". 
Sedan äter jag ju fortfarande fisk, främst för just tillgänglighetens skull. Men det planerar jag också att sluta med så småningom – för även om de kanske inte är lika gulliga som grisar och kor har ju de också varit levande krabater innan de slutade på min tallrik. 

När en inte trodde det kunde bli bättre

Jag minns så väl första gången jag såg Silvana Imam live, i mars förra året. Hennes spelning blev den stora finalen på tre dagar av Umeå open och det var en verkligen en urladdning. Fastän jag har gått på rätt många konserter i mina dagar har jag sällan upplevt en sådan intensitet i en liveartist förr – men däremot senare. Tre gånger, för att vara exakt. Så många gånger till har jag nämligen sett Silvana sedan mars i fjol. 

Trots att hon höll sådan jäkla hög nivå första gången jag såg henne har hon lyckats höja sig varje konsert jag sett sedan dess. I fredags var hon helt jäkla galen. 
Från att Stina Ekblads berättarröst inledde akt ett och förkunnade bruna krafter spiller blod på jord och mossa, men jag hoppas du ser alla färger och Silvana därefter klev upp på ett litet berg på scenen iklädd vingar och öppnade med Hon va, till att hon kom ut på scenen igen efter sista låten och crowdsurfade till tonerna av Du fria (Nisj remix) hade jag gåshud (puh, lång mening, ni får nog läsa den två gånger för att greppa hehe). 

För däremellan svepte hon över oss som en tsunami. Droppade classic efter classic. Va en 176 centimeter pussy riot. En naturkraft. Och förblev vår fucking husgud.
... och så vidare. Ni som fattar, ni fattar.

Verkligen superdålig bild, men knäppte den fort innan Silvana crowdsurfade över oss. Ändå kul att kunna skryta med det, hehe.

Ilskehantering

Jag var ute och sprang ikväll, lika mycket i träningssyfte som för anger management. Jag har varit riktigt arg flera gånger den här veckan, på olika saker: Äckliga hycklare, dumma chefer (obs! Inte mina!) och något så banalt som vädret. 

Jag har ilsknat över att vi den senaste veckan har fått se prov på handlingar som kvinnor inte kan begå ostraffat. Vi ska passa oss noga för att bli berusade, ta på oss själva, slänga ur oss dumma saker i affekt som vi sedan ber om ursäkt för eller kommentera sport, för gör vi de här sakerna får vi vara beredda på att vara för evigt hatade. 
Det här är ju inga nyheter, men den senaste tiden har en blivit starkt påmind om att kvinnor ska tiga. Ljuvliga värld!

Under tiden jag sprang lyssnade jag på Silvana och kände hur hennes ord stärkte mig. Imorgon ska jag äntligen få uppleva henne live igen. 

Istället för söndagsångest

Idag har jag haft en vegansk texaschili puttrande på spisen i fyra timmar. Emellanåt har jag kryddat den med fler chilifrukter och hällt på mer öl, men mest har den fått sköta sig själv medan jag dolat på här hemma. 
Så vid middagstid släntrade Thiger, Thomas och lilla Valdemar in för att äta härligheten med mig. Fast Valdemar höll sig mest till bröstmjölk, förstås. 

Jag skulle verkligen vilja bjuda in till söndagsmiddagar oftare. Det är ju faktiskt de bästa middagarna, när en oftast har tid till att laga mat på vilodagen samtidigt som söndagsmiddagar känns väldigt opretentiösa. Dessutom är det ett bra distraktion mot söndagsångest.

Drömpremiär

Det kan handla om något form av rekord, att jag åkte längdskidor för första gången den här vintern redan idag. Förra säsongen skedde premiäråket först 17 januari. Det går onekligen framåt, även om den här snön antagligen kommer smälta bort till veckan när plusgraderna kommer. 

Det var verkligen en helt perfekt dag för en skidpremiär. Omkring åtta minusgrader, skinande sol och överraskande bra spår. På minuskontot var jag nog egentligen lite för krasslig för att åka skidor och det märktes väl att jag slarvat med glidvallan. Men varken förkylningen eller bristen på glid kunde förta lyckan jag kände över att äntligen vara i spåren igen. 

Tre tankar som slog mig under dagens tur: 

1. En ska inte skämmas över att bli förbiåkt av knastriga gubbar som till synes tycks ha en fot i graven. Många av dem får oanade krafter när de spänner på sig ett par längdskidor. 

2. Hjärtat är den muskel som växer mest när jag åker skidor. Älskar denna träningsform, trots att jag fortfarande är en rätt dålig åkare. 

3. Jag måste köpa en bil. Det är inte ofta jag saknar en bil i mitt liv, men då skidsäsongen infaller känns det som att jag måste ha en. I fjol tog jag ofta cykeln ut till Röbäcks skidspår. Det funkade bra fastän det är 5–6 kilometer dit enkel väg, men det besvärliga är att det inte finns någonstans att byta om där vilket innebär att mina överdragskläder fick ligga ute i kylan under tiden jag åkte. Inte jätteskönt att cykla hem sen igen, med andra ord. Och att ta sig till andra spår utan bil är ju bara att glömma. 

Så vi får se. Kanske är det skidorna som får mig att införskaffa min första bil.

Ni  ser ju hur ljuvligt det var idag! 

The American Nightmare

Jag var på riktigt nervös igår kväll när jag gick och la mig. Nervös, och rädd, för att jag skulle ha fel i min övertygelse om att jag skulle vakna upp till beskedet om att USA fått sin första kvinnliga president. 

Så väcker alarmet mig – tidigare än vanligt, eftersom jag inte vill vara sist att få veta – och samtidigt som jag stänger av det talar en push-notis på telefondisplayen om varthän det barkar. Åt Donald Trumps håll. Åt helvete. 
Samma känslor sköljde över mig som vid riksdagsvalet för två år sedan, när Sverigedemokraterna blev tredje största parti: Oro, uppgivenhet och ilska. 

Vad kan vi göra åt dessa högerpopulistiska, rasistiska och fascistiska krafter som vinner mark i världen? Att dra ner byxorna på dem och visa vad de tycker, säger och gör när de tror att allmänheten inte ser eller hör verkar ju inte spela någon roll (att kalla personer för blattar och beväpna sig med järnrör eller skrävla om hur en kan ta kvinnor på fittan hur som helst verkar ju exempelvis vara acceptabla beteenden för män i maktposition). 
Har någon en lösning vore det fint om hen langade fram den nu. 

Själv funderar jag starkt på att kontakta Mars One's rekryteringsansvariga och höra om de fått något avhopp till första marsresan. För om det är personer som Trump som ska leda världens länder, då vill jag inte längre vara med. 

Jag trodde in i det sista att det skulle bli en fellow nasty woman som skulle få flytta in i Vita huset, men så blev det ett gubbslem. Ridå.

Dans ger måndagar glans

Sedan några veckor tillbaka är måndagar dansdagar för mig. Förutom den här måndagen då, när jag lider av halsont och därmed kände mig tvingad att ställa in kvällens hiphop-klass. 
Jag hatar när min kropp förråder mig på det här viset. 

Under de måndagskvällar när jag faktiskt har befunnit mig i dansstudion har jag insett främst två saker: 1. Dans är precis så roligt som jag minns det och 2. jag är inte lika duktig på det som jag kommer ihåg. 
Jag vill skylla min upplevda nedgång på att det är högre svårighetsgrad på den här kursen än de jag gick i Lycksele. Jag minns det som att vi i Lycksele nötte in stegen ett i taget. Nu visar läraren en kombination av steg, sedan får en testa själv några gånger utan musik innan det hastas vidare. Det gäller att hålla skärpan hela tiden, annars får en stå där med den imaginära dumstruten när hela koreografin senare ska sättas samman.

Det kan förstås också vara så att åldern spelar in på hur jag upplever svårighetsgraden. Jag är ju antagligen inte lika smidig i kroppen som jag var för tio år sedan. Och fallenheten för att komma ihåg alla steg är sannolikt inte densamma idag... 
Eller så har jag helt enkelt blivit mer självmedveten – och självkritisk – med åren? Kanske var jag en halvdan dansare som tonåring, men det krävdes ett decennium för mig att inse det? Eller ännu bättre: Kanske är jag bra på att dansa nu för tiden också, men att jag är för hård mot mig själv? 

Oavsett vilket är ändå insikt nummer ett den viktigaste. Att det är för jävligt kul att beträda dansgolvet varje måndag. 
Nu hoppas jag innerligt att min kropp kan vara så god att krya på sig till nästa vecka. Ja, helst till imorrn om jag får bestämma.

Storslagen stillsamhet

Jag hade verkligen storslagna planer för den här helgen, nämligen att: 
1. Hänga med katten. 
2. Äta goda saker. 
3. Kurera mig från det feberlika tillstånd jag befunnit mig i under veckan. 

På ätarfronten har jag presterat formidabelt, men övriga punkter har det gått sådär med. Smilla är ju trots allt just en katt och katter går det inte att tvinga till att göra någonting. Så medan jag legat i soffan både fredag och lördag kväll har hon legat i sängen. Men jag hade faktiskt ett moment med henne för en stund sedan när hon var hur kärleksfull som helst. Då mös jag – såväl med henne som inombords. 
Och så var hon ju förstås väldigt närvarande igår kväll när jag skulle bädda sängen. Jag förstår inte riktigt katters tjusning över att krypa in under lakanet när en håller på sträcka det och jakten efter övriga sängkläder? Men jag låter henne hållas, hon är ju trots allt väldigt rolig när hon håller på sådär. 

Att sedan kurera mig blev lite svårt igår när snön fortsatte att ösa ner och världen utanför fönstret såg helt magisk ut. Jag var helt enkelt tvungen att snöra på mig mina Icebugs och fara ut och springa. Kanske inte supernyttigt när en är krasslig, men en måste ju få leva också. Lufsade en kort runda och kände verkligen livet i mig. Nu längtar jag till årets längdskidspremiär. Med tanke på att snön vräker ner fortfarande och att två spår i Umeå redan är packade (jo, jag håller koll) ser det lovande ut. 

För er som är orolig över min hälsa (hej mamma!) kan jag förresten meddela att jag ändå varit ganska duktig på att kurera mig. Har klunkat ingefärsshots som jag kokade i fredags och som sagt legat i soffan båda kvällarna. Så nu får krassligheten faktiskt ta och maka på sig.

Såhär vackert var det under mina löptur igår. Eller, det var förstås ännu vackrare, men det är ju hopplöst att fånga fint ljus med mobilkameran. 

Hon som älskar att åla omkring under lakan.

Jag saknar er

Jag har en stillsam helg, vilket känns passande såhär i allhelgonatider. När skymningen hade inträtt i eftermiddag begav jag mig till Norra kyrkogården, för att tända ljus för Johan och mormor och alla andra jag håller kär, men som inte längre finns med oss här i livet. Då de allihopa ligger begravda i Lycksele tände jag ljus i minneslunden. 

Det var så otroligt stämningsfullt där med en ocean av gravljus som lyste upp vintermörkret. Mitt i lunden stod en tjej på uppskattningsvis fem år som blickade upp mot skyn. "Jag saknar dig", sa hon med späd, men tydlig stämma till den becksvarta himlen. Sedan vände hon sig till sin mamma (gissar jag att det var) och frågade: "Ska inte du säga någonting till mormor?" 
Jag ville bara kura ihop mig på den snötäckta marken och gråta över det sorgliga och samtidigt fina över hela situationen, men jag höll mig samman. 
När jag lämnade minneslunden fick jag hicka av alla tårar jag svalt. 

Det skär verkligen i hjärtat att tänka på att vissa personer aldrig kommer tillbaka, hur mycket vi än saknar dem.