The American Nightmare

Jag var på riktigt nervös igår kväll när jag gick och la mig. Nervös, och rädd, för att jag skulle ha fel i min övertygelse om att jag skulle vakna upp till beskedet om att USA fått sin första kvinnliga president. 

Så väcker alarmet mig – tidigare än vanligt, eftersom jag inte vill vara sist att få veta – och samtidigt som jag stänger av det talar en push-notis på telefondisplayen om varthän det barkar. Åt Donald Trumps håll. Åt helvete. 
Samma känslor sköljde över mig som vid riksdagsvalet för två år sedan, när Sverigedemokraterna blev tredje största parti: Oro, uppgivenhet och ilska. 

Vad kan vi göra åt dessa högerpopulistiska, rasistiska och fascistiska krafter som vinner mark i världen? Att dra ner byxorna på dem och visa vad de tycker, säger och gör när de tror att allmänheten inte ser eller hör verkar ju inte spela någon roll (att kalla personer för blattar och beväpna sig med järnrör eller skrävla om hur en kan ta kvinnor på fittan hur som helst verkar ju exempelvis vara acceptabla beteenden för män i maktposition). 
Har någon en lösning vore det fint om hen langade fram den nu. 

Själv funderar jag starkt på att kontakta Mars One's rekryteringsansvariga och höra om de fått något avhopp till första marsresan. För om det är personer som Trump som ska leda världens länder, då vill jag inte längre vara med. 

Jag trodde in i det sista att det skulle bli en fellow nasty woman som skulle få flytta in i Vita huset, men så blev det ett gubbslem. Ridå.