Jag saknar er

Jag har en stillsam helg, vilket känns passande såhär i allhelgonatider. När skymningen hade inträtt i eftermiddag begav jag mig till Norra kyrkogården, för att tända ljus för Johan och mormor och alla andra jag håller kär, men som inte längre finns med oss här i livet. Då de allihopa ligger begravda i Lycksele tände jag ljus i minneslunden. 

Det var så otroligt stämningsfullt där med en ocean av gravljus som lyste upp vintermörkret. Mitt i lunden stod en tjej på uppskattningsvis fem år som blickade upp mot skyn. "Jag saknar dig", sa hon med späd, men tydlig stämma till den becksvarta himlen. Sedan vände hon sig till sin mamma (gissar jag att det var) och frågade: "Ska inte du säga någonting till mormor?" 
Jag ville bara kura ihop mig på den snötäckta marken och gråta över det sorgliga och samtidigt fina över hela situationen, men jag höll mig samman. 
När jag lämnade minneslunden fick jag hicka av alla tårar jag svalt. 

Det skär verkligen i hjärtat att tänka på att vissa personer aldrig kommer tillbaka, hur mycket vi än saknar dem.