"Saknar du inte kött ibland?", frågade pappa när jag käkade lunch hos honom i söndags.
"Nej, faktiskt inte", svarade jag.
Det har gått över ett år sedan jag slutade äta kött. Dessförinnan älskade jag oxfilé stekt medium rare, en lätt rosa hamburgare och fläsket i palt. På något oförklarligt sätt har jag lyckats omprogrammera min hjärna så att jag numera inte alls är sugen på något av detta. När jag under sommaren kände lukten av grillade fläskkotletter kunde jag bli sugen för en kort stund, innan tankarna förbyttes till att det faktiskt var en död gris som låg där ovanför kolen. Och någonting som en gång varit en gullig, glad liten krabat vill jag ogärna sätta tänderna i och sedan ha i min mage.
När jag hade lämnat pappa efter den goda lunchen (Monika hade gjort en broccoli- och fetaostpaj) kom jag dock på att det visst finns en sak jag saknar med kött: Tillgängligheten. Till exempel var jag inne på Shell med en vän förra veckan för att hon skulle köpa färdkost. Jag kollade in det stora utbudet av snabbmat och konstaterade att det inte fanns någonting som jag "kunde" äta. Trots att det fanns olika typer av pizzor, varma mackor och liknande – som enkelt skulle kunna serveras i ett vegetariskt utförande – hade de envisats med att pilla dit kyckling eller skinka på allt. Och att kunna ta en stödkorv i farten är ju närmast otänkbart, med undantag för Ica Maxi som faktiskt har såväl grillad som kokt sojakorv.
Jag känner mig också ofta besvärlig nu för tiden när jag blir bortbjuden på middag och försynt påtalar att jag inte äter kött. En gång testade jag att inte säga något i förväg, utan kläcka ur mig det först vid middagen med tillägget att jag just inte ville vara till något besvär utan bara kunde äta potatis. Det gör jag inte om, för då blev vännen som bjöd på middag rätt irriterad på mig som inte förvarnat (vilket jag kan förstå).
Så, svaret på pappas fråga borde egentligen ha lytt: "Nej. Men jag saknar fler vegetariska alternativ".
Sedan äter jag ju fortfarande fisk, främst för just tillgänglighetens skull. Men det planerar jag också att sluta med så småningom – för även om de kanske inte är lika gulliga som grisar och kor har ju de också varit levande krabater innan de slutade på min tallrik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar