Genuin jävla lycka

Jag är ensam igen men jag känner mig lycklig. Inte nog med att jag har vänner i världsklass - två av dem har dessutom sett till att jag haft en förbannat fin helg. Att säga att den har varit rolig är en klar underdrift.

Som alltid finns det ändå ett litet "men" som gnager i bakhuvudet. Den här gången skulle det kunna formuleras något i stil med "men samtidigt är det ett ofrånkomligt, tråkigt fakta att detta var vår sista järngängethelg i Piteå". Vi kommer ju antagligen aldrig mer att umgås just här allihopa!
Fast å andra sidan - det spelar ingen större roll var vi hänger: Piteå, Umeå, Lycksele, Stockholm, Laganas... Det är sällskapet som gör sådana här stunder, inte geografisk position. Att döma av helgens frekventa fotodokumentation kan det dock vara en fördel om vi även har en kamera att roa oss med.