Spindelkvinnan med kaninhjärtat

Igår kväll gjorde jag min (utomhus)klättringsdebut när jag tog mig an Håkmarks hårda klippblock. När jag skulle ge mig i kast med första väggen fylldes jag av hybris, alternativt hjärnsläpp. Utan att fundera över teknik eller andra världsliga ting jobbade jag mig uppåt. Nästan högst uppe blev jag äckligt medveten om att jag egentligen inte hade en aning om vad jag höll på med. Nedanför väntade bara en kraschmatta som jag ville allt annat än krascha på (eller ännu värre - utanför!). Kaninhjärtat pickade hårt innanför bröstet.

Det hela gick bra tillslut: Lyckades få mig över kanten på både blocket som satte hjärtat i arbete och två till, utan några skador. I dag gör sig gårdagens debut påmind i form av såriga händer, trötta armar och en faslig längtan att fara ut och klättra snart igen.

On the top of the world!
(Min grymma instruktör hade tyvärr inte en lika fullt grym kamera, som synes.)

Har alltid kunnat lita på min omdömeslöshet

Förra lördagen smetade jag på mig färgglatt smink, gick ut och åt en köttbit med systrarna + Judith, shottade raki och agerade DJ på efterfesten med ett musikbibliotek bestående av skivor från tidigt 2000-tal. Klockan 7 trippade hem på alldeles för höga klackar.

Det var kul, absolut. Men jag är jävligt nöjd med att ha en lugn helg nu. Så nöjd att jag faktiskt planerar att fortsätta i samma stil en tid framöver!

Lisa och Liza
Malin blir alltid så snygg på bild!
Tina bjöd på godis när vi gick över till henne.
Shotsmakerskan i egen hög person!

Förlängning

I dag gjorde jag återigen min sista dag på VK. Egentligen. När arbetsdagen började lida mot sitt slut kom en fågel och viskade i mitt öra att jag får fortsätta i två veckor till. Fantastiskt! Jag trivs ju som bara den och vill dessutom vara på plats just på måndag. Då flyttar vi (visst tillhör man "vi:et" även som vikarie?) in i de nya lokalerna tillsammans med VF. Det känns smått historiskt och väldigt spännande.

För att fira mitt fortsatta vikariat dukades det i dag upp med plockmat och bubbel!
... Nej, skämt åsido. Vi firade det faktum att tiden på solsidan (= tryckeriets packsal) härmed är över.

Glad i kräfthatten

Woho, jag sitter vid min egen dator för första gången på en vecka! Det måste ju firas - med ett inlägg om fredagens kräftskiva!

Årets upplaga var nästan raka motsatsen till fjolårets sjöslag: En lugn kväll - men inte mindre angenäm för det! När fingrarna var tillräckligt såriga av allt kräftpill rev vi av Singstar (jag smiskade VD i Baby got back!), spelade spel och fyllde de redan proppfulla bukarna med efterrätter (åtminstone gjorde undertecknad det sistnämnda). Sandras farföräldrars stuga som vi huserade i var oerhört pittoresk och som gjord för kräftkalas. Och ja, sällskapet går det inte heller att klaga på!

I väntan på tjejerna som jobbade längst tillverkade vi fina partyhattar (Emmas apsnygga hår har jag för övrigt god lust att lugga av henne och klistra fast på min egna skalle!).

Jag är oerhört nöjd med konstverket jag målade på VDs hatt!

Frosseri och glada miner.

Givetvis var vi tvungna att riva av några poser tillsammans med tillställningens huvudingrediens.

Vi passade även på att uppvakta Sandra - som fyllde år dagen innan - med sång och present. I gengäld hade hon bakat en tårta som inte gick av för hackor.

Emmas söta chokladkaka var även den långt ifrån fy skam!

När vi åkte ut till bushen stod två sådana här djur vid vägkanten. Tror att de ville tillönska oss en trevlig hälg!

Största möjliga frånvaro

Här var det tyssst. Inte konstigt faktiskt, med tanke på att jag inte suttit vid en dator sedan i torsdags (!). Ja, bortsett från på jobbet förstås. Där är jag ju nästintill kedjad vid en dator och just därför är jag inte sugen på att starta min egna apparat när jag kommer hem. 

Men snart infinner sig säkert datorlängtan på det privata planet och då jävlar ska här bloggas!

Till dess: Ha det fint!

Så nära men ändå så långt borta. Alltid saknad, för evigt älskad.

10 månader har förflutit sedan Den värsta dagen. Jag har helt tappat tidsperspektivet. För mig har en evighet eller två ägt rum sedan den helvetiska tisdagskvällen i oktober. Det var outhärdligt länge sedan jag fick kyssa Johan passionerat. Inandas lukten av Honom i hans halsgrop. Försöka kittla honom under fötterna under högljudda och våldsamma protester. Bara någon timma efter jag fått beskedet saknade jag allt det där så högt att jag inte visste hur jag skulle kunna gå vidare.

Mitt i all hopplösa längtan känns allt vi gjorde så nära. Som att det var förra veckan vi satt i bilen på väg mot Luleå och pratade framtid. Det hade lika gärna kunnat vara igår som han vinkade åt mig en sista gång, lutad över passagerarsätet i den där jävla bilen. Jag kan fortfarande inte se en gråaktig Passat utan att jag vänder mig om med förhoppning om att jag ska se hans hand med fyra och ett halvt finger veva frenetiskt.

Men jag har gått vidare. Insett att livet är för värdefullt för att låta sorgens onda klor riva en för evigt. Självklart tillåter jag mig sörja med jämna mellanrum. Ibland tyst, inåtvänt. Ibland högljutt, med tårarna forsande. Fast framför allt försöker jag sakna och tänka på honom med ett leende. Johans absolut bästa egenskap var att han alltid kunde glädja mig och alla i sin omgivning - vad kan då vara bättre än att låta minnena av honom göra detsamma?

Åh! Fina, fina Johan. Varför måste de bästa gå först? Du fattas mig mer än ord kan beskriva.

Är jag i farozonen?

Sitter hemma hos mamma i Lycksele med den stora tröttheten som enda sällskap. Ja, den och ett glas vin som sig bör när man fått göra helg. Det slår mig hur lite fester det blivit under den här sommaren, samtidigt som jag druckit vin som aldrig förr. Börjar jag vara i farozonen?
När jag rannsakar mig själv blir nog svaret nej. Den här vinflaskan har faktiskt stått halvfull och orörd på köksbänken sedan i lördagskväll. Kan man hålla sig så länge från att smutta på ett gott vin är det nog ingen fara på taket!

Saknade skitstad

Vid den här tidpunkten för både ett och två år sedan var jag på väg att lämna Lycksele för sommaren och åka tillbaka till Piteå och utbildningen. Den epoken är nu över och det gör mig lite sorgsen.

Många av mina bundförvanter i Norrbotten tog gärna ordet "skitstad" i munnen när de talade om Piteå. Stan luktade äckligt, hela Piteå var ganska motbjudande. När jag vandrade runt i min dåvarande hemstad i slutet av maj i år, en vecka innan flytten, tänkte jag mer på hur mycket fint där fanns.
Det lika trivsamma som blåsiga promenadstråket förbi kajen.
De trånga gatorna vid Nördfjärden med gammalmodiga vägskyltar.
Platsen framme vid kravallstängslet framför Stora Scenen när Lars Winnerbäck spelade under PDOL och en stillsam allsång uppstod.
Min lägenhet som mest liknade ett hotellrum och där funktion gick före estetik.

För mig var Piteå aldrig någon skitstad. Fast skitlukten hade jag gott klarat mig utan.

Sista bilden i Piteå. Fabriken och jag.

Mitt saknade Bäckis, som redan hamnat i det nostalgiska facket.

Dagens färgklick

Sprang direkt in på Ica efter löprundan, i full träningsmundering och svetten lackandes i pannan. När jag kom fram till kassan får jag kommentaren "du är nog dagens mest färgglada kund" av kassören. Ändå lite roligt, som omväxling till att bli kallad "svarta madame" av en fotograf på jobbet.

Fast är det inte rätt märkligt att jag som klär mig vanligtvis klär mig i en väldigt snäv färgskala (svart, svart och så lite svart på det...) går bananas och ser ut som en regnbågsflagga så fort det vankas träning? Kanske kan bero på att jag intalar mig själv att det blir lättare att ta mig runt spåret om jag klär mig i skojiga färger..?

Mer jopp

Arbetshelgen är slut (för några timmar sedan till och med!) men redan i morrn väntar mer jobb för min del. Jag har inte sagt det va? Att jag har fått jobb två veckor till? Det har jag i alla fulla fall och jag klagar knappast. Jävlar, vad bra det känns!

Det tar vi en till lyckobild på va?

PS1. Notera mina aparmar. DS1.
PS2. ... Eller notera min aparm, rättare sagt. Vart tog den andra vägen? DS2.

Déjà vu på riktigt

Idag var jag med om något jag först trodde var en déjà vu-upplevelse.

Jag skulle ut på ett jobb ute i ett bostadsområde i utkanten av Umeå. Som vanligt när det rör sig om en adress jag inte känner till var jag lite nervös över att inte hitta. Denna gång kom jag fram på första försöket, vilket är märkligt i sig. Ännu märkligare var att det kändes som om jag befunnit mig på denna gata tidigare. Det tog några sekunder innan jag förstod att det inte rörde sig om en déjà vu. Jag hade ju faktiskt varit där tidigare! För några år sedan hälsade jag på en snubbe i ett av de beigea kedjehusen. Killen i fråga är bortglömd sedan länge och först idag när jag stod framför hans gamla bostad poppade minnena upp igen.

Undra just hur många människor som varit en del av mitt liv, om en bara för en kort stund, som fallit ur glömska? Och undra just hur många människor som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta, hur kort stund de än må ha tagit för dem att rista in sig själv i det?

Medan det fortfarande är säsong

I kväll blev mitt och Linas vin-på-uteservering-häng, som vi pratat om i någon vecka, äntligen av. Vi åt till och med en bit mat och det hela var oerhört najz. Lina är egentligen VDs kompis som jag har lånat nu i slutet av sommaren när frugan ändå befinner sig i Lycksele. Ligger något fint i att man kan ty sig åt varandra när alla andra flyr Umstan under sommarmånaderna.

När jag kom hem från tog jag av mig alla kläder, virade in mig i en filt och parkerade i soffan. Sitter fortfarande kvar här och huttrar men funderar starkt på att krypa in under det något varmare täcket. Imorrn vankas det jobb - ingen drönarhelg här inte!

Vi tog en irish coffee på maten som smakade alldeles för mycket whisky vid de första sipparna. Sedan tog den sig och värmde gott.

Farväl sommar!

Plötsligt känns Umeå som en främmande stad när jag cyklar hem från jobbet. Borta är värmen som brukade få svetten att pärla sig i nacken. Borta är solen som bländade mina ögon genom de skyddande solglasen. Plötsligt är det mörkt och kallt. Och jag behöver köpa ett par vantar.

Skjuter upp arbetslösheten

Tidigare i dag ringde jag min handläggare på AF för att avboka morgondagens träff. Jag är nämligen strängt upptagen då - med att jobba! Jag har fått några fler arbetspass på VK, med start i kväll, och jag är såå glad över det.

Lite tråkigt är det dock att kvällens inplanerade middag med fröken Thiger krockade med arbetet. Men eftersom hon är världens bästa tiger kunde hon tänka sig att laga mat lite fortare, så vi hinner ändå käka tillsammans och surra i sisådär två timmar. Känns bra att vi kan träffas en stund i alla fall med tanke på att hon flyttar till andra sidan pölen snart!

Vid ett annat tillfälle när jag var glad (och fladdrig)!

Det monumentala bakslaget

Jag har haft en väldigt trevlig middagstillställning i kväll med Ewa som gäst. Jag stod för den ruskigt goda maten (om man får säga så om sin egen kokkonst?). Ugnsstekt kyckling med ketjap manis och pestoslungad potatis till huvudrätt och exotisk fruktkompott med passionsfraiche - en gammal beprövad favorit - utgjorde kvällens meny. Ewa stod för exemplariskt sällskap med en guldstjärna i kanten.

Nu när hon farit hem kommer dock bakslaget. Diskberget i storlek Mount Everest. Jag pallar tamme tusan inte! Hädanefter kommer alla mina ätbara mästerverk serveras på engångsservisen.

Frukostförälskelse

Jag har en ny favorit på frukostbordet: Fil med skivad nektarin och mald ingefära. Så. Jävla. Gott.
Mycket ingefära ska det vara så att man vaknar till. Testa vettja!

Att besöka arbetsförmedlingen

Först får du vackert vänta i sisådär 1,5 timme utan en kaffemaskin i sikte. Ögonen rullar på de andra väntande, suckarna blir alltmer ljudliga...
Sedan blir det action! En handläggare tar emot, tipsar om att det finns utbildningar i Indesign i Göteborg - ett erbjudande du bemöter med "Jag har ju läst tidningsredigering 1 och 2, så jag vet inte vad det ska vara bra för..." -, kanske skulle en praktikplats vara att föredra då? Hur som helst: Allt det där får du ta på torsdag när din handläggare har en ledig tid.
Fortsättning följer.

Stävjar förfallet

Har skrivit in mig på arbetsförmedlingen kultur (kan inte sluta tänka på Veronica Nerman när det talas om det, haha!) i dag och det var ju också en upplevelse. Eller kanske inte. Får berätta mer om min nya bekantskap när jag kommer hem. Nu är nämligen småbyxorna på och löparskorna likaså, ska bege mig ut i spåret hade jag tänkt. Har ju liksom ingen ursäkt till att inte träna nu när jag har all tid i världen...

Försöker se jäkligt peppad ut. Fake it until you make it, som det så vackert brukar heta.

Arbetslöshetsångesten

"Vad händer sen då?" Frågan har förföljt mig de senaste veckorna. Varje gång den kastats över mig har ångesten bränt till inombords. Från och med i dag är jag arbetslös och för första gången i mitt liv kan jag inte svara på vad som händer sen.

Normalt sett brukar jag aldrig definiera mig själv utifrån vad jag sysslar med. Men nu, när jag varken har ett jobb eller en skolbänk att återgå till känner jag mig som en lite lägre stående individ. Kanske är det ovissheten som orsakar det. Stressen. Pressen? Ja, för det finns ju faktiskt en press från samhället att man ska ha ett arbete precis hela tiden.

Missförstå mig rätt. Jag varken vill eller har för avsikt att gå hemma och dra fötterna i väntan på drömjobbet. Jag behöver bara få tänka ut en plan i en dag eller två (eller kanske fyra?). Och folk får mer än gärna fortsätta fråga "Vad händer sen då?" Bara de ger fan i att himla med ögonen när jag bemöter de med svaret "Jag vet faktiskt inte".

I en stuga vid havet

I det här lilla huset, mitt ute i den västerbottniska obygden har jag spenderat min helg. Har befunnit mig på rehab skulle man kunna säga. När jag inte hängav mig åt att slappna av i varenda liten muskel lekte jag Mattias Klum. Ja, nu påstår jag varken att jag är ens i närheten så skicklig fotograf som han eller att miljön var lika häftig som de han brukar vistas i. Vad jag menar är att de fastnade en del djur och natur på min fotolins. Och sånt gillar vi ju?

Igår hade jag mitt lystmäte när vi åkte mellan traktens alla hagar (jag älskar kor, om någon missat det).

Stockholm Pride uppmärksammades även ute på landsbygden.

Här hade jag mer än gärna badat - om vädret bara hade varit lite mer inbjudande.

En livboj på rymmen fick det att sticka till i hjärtat av saknad till min gamla hemstad.

Utanför stugan skuttade små, söta harpaltar runt.

På vägen hem tidigare i dag stannade vi till vid Amazonmannens gamla bostad. I denna bil levde alltså en man i över 20 år, fram till hans död i våras.

Den enda positiva med helgens väder var att jag fick stövla runt i dessa! Det tackade mina fötter så hjärtligt för.

Just chillin'

Där satt jag i lördags och såg helt avslappnad ut,
när någon råkade fånga mig på bild.
Mycket märkligt sånt där.

Ännu en sommarfavorit

Jag veeet att jag ständigt återkommer till Sommar i P1, men det råkar ju vara höjdpunkten på radioåret. Jag fullkomligt älskar att ta del av alla berättelser, tankar och åsikter som kommer till uttryck i programmet.

I fredags sändes det i mitt tycke roligaste programmet hittills i år, med Olof Wretling som sommarvärd. Jag fnissar förtjust när han berättar hur han och kompisen André tränar den egenkomponerade friidrottsgren silly high jump på Gammliavallen. När han beskriver hur hans morfar Alfons utmanar gummimannen i vighet skriker jag av skratt.

Ni måste verkligen lyssna! Det kan ni göra HÄR.

Foto: Sveriges Radio

Det löser sig!

Igår kväll befann jag mig hemma hos min - numera före detta - arbetskamrat Cera. Blev lite förvånad när jag kom dit eftersom jag trodde att vi bara skulle vara en handfull personer men istället möttes jag av en lägenhet nästintill full av folk. Fast det var ju bara kul, förstås! Vi drack vin, snackade och hade en allmänt trevlig tisdagskväll. Idag var det Ceras sista dag på jobbet och i kväll drar hon hem söderut igen.

Själv har jag två dagar kvar på VK. Det känns skumt att sluta, de här sju veckorna har gått sjukt fort. Har trivs något alldeles oerhört och det medför förstås att det även känns jäkligt trist att säga adjö på fredag.
Men, vem vet? Jag kanske kommer tillbaka till redaktionen i framtiden? Och gör jag inte det finner jag väl ett annat roligt jobb. Det löser sig, som jag så ofta säger nu för tiden.

Motorveckan 2011

Andra helgen i rad som har varit helt fenomenal, alltså. Får man ha det såhär bra? Slutspurten av Motorveckan bjöd på i princip allt jag hade att önska:

Häng med människor jag gillar skarpt. Grillning två kvällar i rad. Några glas rosé som sköljdes ner med några öl. Lift hem med en DeSoto hemmahörande någonstans i Norrbotten. Gott snack med en massa folk på öltältet. Sol. Kramar med en massa folk på öltältet. Allsång till opretentiös musik. Decibeltävling till Misery Business (stackars VDs grannar!). Demonstration av min och systers rapskillz (den musikaliska varianten, bör tilläggas). Chips. Ledighet. Klackar.

För första gången på länge smattrade min kamera frekvent. Vill egentligen smälla upp alla bilder på bloggen men inser att jag måste tygla mig själv. Så, ett urval:

Varje återseende med frugan måste ju firas med lite ömhet.

Min syster är en skönhet. Ba' så ni vet.

På lördagen kände jag för att klä mig lite 50-talsaktigt, eller något åt det hållet i alla fall. Jag tog vad jag hade liksom.

Jag och syster blev stationerade i köket. Eller ärligt talat bad vi uttryckligen om att bli förevigade där för att ha någon form av bevis för att vi faktiskt varit där.

Inga killar vid våra grillar! Nej, det här klarade brudarna galant genom full fokus och en grillöl.

Sandra skulle upp och jobba klockan sju igår morse men hängde ändå med ända in på småtimmarna.

Jodå, det gick ner.