"Vad händer sen då?" Frågan har förföljt mig de senaste veckorna. Varje gång den kastats över mig har ångesten bränt till inombords. Från och med i dag är jag arbetslös och för första gången i mitt liv kan jag inte svara på vad som händer sen.
Normalt sett brukar jag aldrig definiera mig själv utifrån vad jag sysslar med. Men nu, när jag varken har ett jobb eller en skolbänk att återgå till känner jag mig som en lite lägre stående individ. Kanske är det ovissheten som orsakar det. Stressen. Pressen? Ja, för det finns ju faktiskt en press från samhället att man ska ha ett arbete precis hela tiden.
Missförstå mig rätt. Jag varken vill eller har för avsikt att gå hemma och dra fötterna i väntan på drömjobbet. Jag behöver bara få tänka ut en plan i en dag eller två (eller kanske fyra?). Och folk får mer än gärna fortsätta fråga "Vad händer sen då?" Bara de ger fan i att himla med ögonen när jag bemöter de med svaret "Jag vet faktiskt inte".
1 kommentar:
Svårt men försök njuta av "ledigheten". Du kommer att ha fullt upp med jobb framöver - det vet du! Kram
Skicka en kommentar