Spindelkvinnan med kaninhjärtat

Igår kväll gjorde jag min (utomhus)klättringsdebut när jag tog mig an Håkmarks hårda klippblock. När jag skulle ge mig i kast med första väggen fylldes jag av hybris, alternativt hjärnsläpp. Utan att fundera över teknik eller andra världsliga ting jobbade jag mig uppåt. Nästan högst uppe blev jag äckligt medveten om att jag egentligen inte hade en aning om vad jag höll på med. Nedanför väntade bara en kraschmatta som jag ville allt annat än krascha på (eller ännu värre - utanför!). Kaninhjärtat pickade hårt innanför bröstet.

Det hela gick bra tillslut: Lyckades få mig över kanten på både blocket som satte hjärtat i arbete och två till, utan några skador. I dag gör sig gårdagens debut påmind i form av såriga händer, trötta armar och en faslig längtan att fara ut och klättra snart igen.

On the top of the world!
(Min grymma instruktör hade tyvärr inte en lika fullt grym kamera, som synes.)