Saknade skitstad

Vid den här tidpunkten för både ett och två år sedan var jag på väg att lämna Lycksele för sommaren och åka tillbaka till Piteå och utbildningen. Den epoken är nu över och det gör mig lite sorgsen.

Många av mina bundförvanter i Norrbotten tog gärna ordet "skitstad" i munnen när de talade om Piteå. Stan luktade äckligt, hela Piteå var ganska motbjudande. När jag vandrade runt i min dåvarande hemstad i slutet av maj i år, en vecka innan flytten, tänkte jag mer på hur mycket fint där fanns.
Det lika trivsamma som blåsiga promenadstråket förbi kajen.
De trånga gatorna vid Nördfjärden med gammalmodiga vägskyltar.
Platsen framme vid kravallstängslet framför Stora Scenen när Lars Winnerbäck spelade under PDOL och en stillsam allsång uppstod.
Min lägenhet som mest liknade ett hotellrum och där funktion gick före estetik.

För mig var Piteå aldrig någon skitstad. Fast skitlukten hade jag gott klarat mig utan.

Sista bilden i Piteå. Fabriken och jag.

Mitt saknade Bäckis, som redan hamnat i det nostalgiska facket.