Jag är så evinnerligt less på döden

Vet ni vad jag är så evinnerligt trött på? Jag är så trött på att unga människor med hela livet framför sig rycks ifrån oss alldeles för tidigt!
Jag har varit på tre begravningar i mitt liv. En var för min älskade mormor. Hon var 86 år gammal när hon inträdde den eviga vilan – en sorgens stund, men ändå en naturlig följd efter ett långt liv och därmed lättare att acceptera på något vis. 
Min första begravning var däremot för Maja som gick bort blott 17 år gammal, så orättvist tidigt. Den andra var för Johan, som bara blev 21. Johan som jag planerade ett långt, kärleksfullt liv tillsammans med, men som jag bara fick låna för en kort tid. Det tog tid att acceptera, jag vet inte om jag gjort det fullt ut ännu.

I fjol blev en tidigare kollega till mig tragiskt mördad bara en månad innan hon skulle bli 30. 
Och så i tisdags kväll fick jag beskedet att Anders, en av min brors bästa vänner, inte längre finns med oss. Anders, som bidragit med många skratt genom åren. Vila i frid kompis – och hälsa alla jag känner, om ni träffas där i en annan dimension! 

Nu vill jag inte det här något mer. Nu vill jag att de jag känner ska få leva långa, innehållsrika liv. 
Avslutar med en fin dikt jag hörde i veckan av Bodil Malmsten (som också gick bort alldeles nyligen), som passar i stunder som dessa: 

Du och jag kände varandra från början
Kände
Kände igen

Var rädd om dig
Jag är rädd

Ingenting får hända dig 
Nej vad säger jag 
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart

Kom tillbaka
Kom tillbaks