Toughest boot camp weekend

Det gångna veckoslutet ägnade jag åt att träna som ett tok, sova som ett barn, äta massor med bananer och dricka noll droppar alkohol. En riktig jäkla drömhelg med andra ord! (Okej jag saknade min fredags-ale, men den alkoholfria ölen jag drack funkade ändå bra som substitut)

Om knappt tre veckor ska jag, Lisa, Malin och Örnie delta i Toughest och i helgen var det dags för att ladda med Toughest boot camp weekend (obs! Måste läsas högt på samma sätt som UFC-presentatören Bruce Buffer hade framfört det).
Lisa anlände strax innan 21 i fredags och då åkte vi direkt från tågstationen till Bräntberget för utegym och lite härliga backintervaller. Det spöregnade och var becksvart ute, men vi körde ändå tre set i gymmet och tre vändor i backen utrustade med pannlampor (och pannben). Fredagschipsen smakade, om möjligt, godare än vanligt när vi väl kom hem och fick goffa i oss dem. 

På lördag förmiddag anslöt sedan Örnie. Första lördagspasset bestod av teknikträning i dips walk och monkey bar, vilket är två hinder vi kommer stöta på under Toughest. Vi joggade till och från utegymmet som har ställningar för dessa övningar och Lisa började ifrågasätta efter cirka två kilometer hur långt vi skulle springa egentligen. Vilket var rätt roligt, då eftermiddagspasset bestod av 20 varv kring en friidrottsbana (= totalt 8 kilometer = lika långt som Toughest är). För att krydda passet lite extra hade jag lagt till att varje varv skulle avslutas med en funktionell övning som till exempel armhävningar, mountain climbers eller burpees. Tröttheten var ett faktum när passet väl var över. 

Så igår körde vi hinderbana på I20. Trots att det kändes som ett tillräckligt stort hinder att klä på sig pga av träningsvärk var det otroligt kul! 
Tanken var att hinderbanan skulle bli söndagens enda pass, men så ville Lisa öva lite mer på monkey bars. Och sen ville hon testa death by burpees. Och sen... Ja, då fanns det inte ett uns energi kvar i våra kroppar. 

Att träna ihop är i mitt tycke en av de bästa umgängesformerna, så den här helgen var verkligen varit skitkul! Det enda tråkiga var att Malin inte kunde vara med – men om knappt tre veckor kommer hon också hit och då ska vi leka loss i Toughestbanan alla fyra! 
Vi har inte diskuterat någon målsättning, men får jag bestämma kör vi på samma som jag och Lisa hade i fjol – försöka klara så många hinder som möjligt, men framför allt ha så kul vi bara kan! Längtarrr!

Return of the cat

Trots att jag har känt mig rätt mosig under nästan hela dagen betraktar jag detta som en bra onsdag utav två anledningar, nämligen:

1. Smilla är äntligen hemma hos mig igen! 
Hon har varit på semester på landet i 1,5 månad och jag gissar att hon gärna hade stannat där och fortsatt jagat råttor och fåglar (hon har tydligen varit en riktig killing machine under sommaren). Jag är dock oerhört belåten med att hon ligger bredvid mig i soffan i ryggläge, med sina gulliga tassar i vädret, och sover. Jag vill tro att hon inte lider överdrivet mycket av att inte få döda små gnagare just nu i alla fall. 

2. Jag har blivit rosahårig! 
Det började klia i hårrötterna redan i våras efter att byta nyans på barret och göra något mer färgglatt, men jag ville vänta ut sommarens alla bad och så innan jag gjorde slag i saken. 
Imorse var det äntligen dags att besöka min superfrisör Hanna som fick utöva sin magi. Håret blev inte riktigt den färg jag var ute efter inledningsvis, men det är helt enligt plan eftersom det ändå kommer tvättas ut och (förhoppningsvis) bli den något ljusare rosa nyansen jag suktar efter. Det känns hur kul som helst med en kulört kalufs, särskilt nu när vi går mot höst och vinter då jag brukar flytta in i idel svarta kläder. 

Känner mig så trött just nu att jag knappt vet vad jag skriver, ska skyndsamt råda bot på det genom att göra ett svandyk ner i sängen. Jag håller tummarna för att jag ska få sällskap av en gosig katt!

Viktigt med ett tröjombyte när en ska föreviga sin nya hårfärg (och älskade kisse!), haha. 

I'm bored. Play with me!

Igår hade jag ingenting på agendan och det var så förbannat skönt att "ha tråkigt" för en stund. Jag tog tillfället i akt att bege mig ut i blåbärsskogen igen för att stilla den samlarmani som infann sig efter förra helgens bärplockning. Det känns ju faktiskt rätt fint att ha blåbär som kommer från skogen ett stenkast härifrån i frukostyoghurten. 

Sedan passade jag, som synes här ovan, på att göra Harley Quinn-sminkningen jag blev sugen på att testa efter jag hade sett Suicide Squad på bio. Jag önskar verkligen att jag tog mig tid att leka med lite smink oftare, för det är verkligen löjligt kul! Sen är jag ju ingen Linda Hallberg precis (I wish), men det är väl inte riktigt ambitionen heller. Jag är bara nöjd över att få kladda lite!

Världens bästa träningstillfälle

Jag avslutade ju gårdagens inlägg med att rekommendera Tavelsjö halvmarathon, men jag kan ju gott rekommendera att vara med i vilket lopp som helst kom jag på!
Det finns ju många fina saker med att delta i lopp – att de är bra att ha som mål med sin träning har ni säkert hört tusen gånger. Jag håller verkligen med, men vill också framhålla att loppen i sig är världens bästa träningstillfällen. 

Tänk bara på det! Du har hur många som helst runt omkring dig som du kan se som träningskompisar/draghjälp, ofta står det människor och hejar fram dig när du börjar känna dig trött och så får du nästan alltid någon slags fikapåse när du väl gått i mål (i Tavelsjö bjöds vi på banan, Gainomax, kexchoklad och en Festis på tetra – hur bra?!). Vilket efter jobbet–pass en grå vardag kan erbjuda allt detta liksom?! 
Dessutom går loppen ofta längs efter någon fin sträcka, så en får en härlig sightseeing på köpet om en bara orkar se sig omkring. 

Så, om du någon gång varit det minsta sugna på att delta i någon form av motionslopp – anmäl dig! Du behöver inte vara übertränad för att vara med, du kommer ju få träning under loppets gång. Och tar du dig inte hela vägen i mål brukar en få en fikapåse ändå. 

Själv ska jag börja ladda både mentalt och fysiskt för Toughest om knappt en månad. Pepp!

En halvmara med trasig mage

Jag är fortfarande lycksalig efter gårdagens lopp. Det gick mycket bättre än vad jag hade kunnat föreställa mig och det är nog faktiskt första gången jag är helt nöjd med ett lopp – trots att jag stötte på lite skit i maskineriet, bokstavligt talat. 

Som jag skrev i fredagskväll var jag rejält nervös inför loppet. Och när jag och Ylva anlände till Tavelsjö blev jag plötsligt sjukt nojig över att jag skulle komma sist av alla. På riktigt skulle det ju inte spela någon som helst roll om jag gjorde det, men jag drabbades av någon slags prestationsångest som jag försökte skaka av mig innan startskottet gick. 

När startpistolerna väl bränt av och jag hade fått upp lite fart kändes kroppen väldigt samarbetsvillig. Jag hakade på en liten kvinna i medelåldern som verkade seg och höll ett, för mig, bra tempo. När jag hade sprungit 10 kilometer på drygt 53 kilometer började tankarna komma på att jag kanske skulle klara loppet på under 2 timmar, men jag slog ifrån mig det för att inte känna någon press. 
Kroppen fortsatte kännas pigg en bra bit in i loppet, men så efter 14 kilometer vred det plötsligt till i magen. Antagligen var det sportdrycken jag hällt i mig två kilometer tidigare som spökade. Jag fick lite lätt panik för att jag (och nu orkar jag inte göra några fina omskrivningar) skulle skita på mig, men lyckligtvis lugnade magen ner sig rätt snart och jag kunde koncentrera mig på mördarbacken som väntade efter 16 kilometer. Inte jätteroligt att mötas av en sådan när kroppen börjar kännas seg, men det gick ändå hyfsat att ta sig uppför den. 

Just innan 18 kilometer havererade magen igen och denna gång kändes det som att det inte skulle gå över – utan att situationen snarare var ganska akut. Så jag stannade helt sonika till vid en bybo som satt och hejade utanför sitt hus och frågade om jag fick låna hennes toalett..... Så jävla pinsamt – men nöden har ingen lag sägs det ju, haha. 
Efter mitt lilla stopp såg jag på klockan att jag, trots allt, fortfarande hade chans att klara loppet på under två timmar, så jag satte fart mot målet. 

När jag slutligen kom fram till upploppet ville jag mest bara stanna av och gå väldigt, väldigt sakta sista biten, men jag uppbådade kraft att springa in i mål. 
Klockan stannade på 1.59.14 – en riktig bragdprestation med tanke på den form jag varit i de senaste veckorna! Jag var så glad när jag hade passerat mållinjen att jag ville grina, men för att behålla den lilla gnutan värdighet jag hade kvar efter att ha lånat en okänds toalett efter vägen så lät jag bli.

Det hade ju varit intressant att se vad tiden hade blivit om jag inte hade behövt gå på toa längs vägen – eller rättare sagt, om magen inte hade rasat. För hade jag struntat i att låna en toa hade nog tiden blivit sämre, gissar jag. 

En mycket nöjd och hyfsat trött tjej. Tavelsjö halvmarathon var för övrigt ett mycket fint lopp, kan varmt rekommendera att springa det!

Innan loppet-känslor

Imorgon ska jag springa Tavelsjö halvmarathon. Jag har inte direkt sett fram emot det här loppet eftersom 
1. jag inte känner mig i form att prestera på en nivå jag är nöjd med.
2. jag har anmält mig helt själv. Nog för att jag inte brukar springa med andra under lopp (förutom hinderbanelopp), men det är ju åtminstone kul att ha någon att ladda upp med och highfive:a med i målfållan. 

För att försöka peppa mig själv har jag dock bestämt mig för att försöka ställa pyttekrav på mig imorrn och vara glad om jag tar mig i mål. Och så hänger jag på Ylva som ska jobba med halvmaran – då har jag ju löst biten med att ha någon att umgås med före och efter springningen. 
Jag hoppas också det är någorlunda fint väder imorrn. Har hört att bansträckningen är fin och det vore ju härligt att kunna njuta av den samtidigt som höften skramlar sönder. 

Jävlar, vad nervös jag är!

Besöksvecka

Jag ska inte ljuga, det är rätt skönt att bo själv igen. Jag insåg det när jag återigen kunde börja spela vilken musik jag ville på jättehög volym utan att det störde någon (förutom mina grannar möjligtvis, men de börjar nog bli vana), strutta runt naken i lägenheten helt ohämmat och krypa ner i sängen endast iklädd hudkostymen (ja, jag är en nakenfis av rang!). 
Men jag saknar ändå att ha Dennis som sambo, det gör jag. Det var faktiskt värt att offra såväl tonårsmanér som nudism för att ha någon att dela sin vardag med för ett tag. 

Jag har dock inte behövt vara ensam särskilt mycket i veckan. I måndags kom Idamari på besök, det var första gången jag träffade henne på tio månader! Jag drog med henne på backintervaller i Bräntis, sådär som en gör med folk en inte sett på länge. 
I tisdags anlände brorsan till min boning. Han skulle ta ett flyg dagen därpå och passade då på att sova över hos mig. 
I onsdags fick jag finfrämmande av Thiger och lill-Valle. Den sistnämnda hade ont i magen, stackarn, och grinade mest. Men jag inbillar mig att han ändå tyckte det var väldigt kul att äntligen få hälsa på hemma hos mig. 
Så igår hälsade Tina på och jag var snabb med att dra fram en hög Ikeapaket som legat och väntat på att bli ihopskruvna i en månad. Det är så mycket lättare att ta tag i sådana tråksaker när någon är på besök och Tina är ju bevisad expert på att skruva ihop Ikeamöbler! Mycket riktigt tog det inte lång stund innan vi satt ihop en stomme, två lådor och hyllor som tillsammans blev en fullt duglig tv-möbel. 

Ikväll ska jag ha min första ensam hemma-kväll på över fyra veckor (!). Jag hoppas att jag inte drabbas av lappsjuka.

Finns bara en I•M•A•M

I söndags bokade jag och syrran biljetter till Silvana Imams konsert här i Umeå i november. Det blir fjärde gången jag ser Silvana live inom loppet av två år, men så är hon ju på riktigt en naturkraft på scenen som jag absolut inte kan missa när hon spelar på min hemmaplan. 

Förutom att vara en av Sveriges bästa liveartister (det var verkligen otroligt välförtjänst att hon vann Guldmicken på P3 Guld-galan i år) är Silvana en genialisk textförfattare. När jag och syrran bilade genom Sverige förra månaden och sista tonerna av I min zon fadeade ut på bilstereon konstaterade Lisa: "vilken gåshud jag fick". Jag har precis den känslan varje gång jag hör den låten. Och så många andra Silvana-låtar med den. 

Så, en stilla uppmaning till er som läser detta: Gå och upplev Silvana Imam live någon gång. Gör det bara. Och se för fasen till att kriga för att få dig längst fram på konserten. 

Bild från när jag såg Silvana på Pustervik i Göteborg i våras.

Segerns sötma och blåbärsgirighet

Jag skulle typ behöva ta helg igen efter den här helgen. Herregud, vilka intensiva dagar det blev! Men otroligt roliga, verkligen. 
Jag och Team är Emma hemma? rivstartade helgen med en seger i TC:s popquiz – vi var verkligen on fire i fredags! Därefter har helgen bjudit på allt från blåbärsplockning till body shots (obs! högst ironiska!), en löprunda på 17 kilometer till söndagshäng i soffan med syrran som kom på spontanbesök. 
Igår avrundade jag helgen med att baka en blåbärspaj som fick tjänstgöra som avskedsfika till Dennis som flyttade ut idag. Det känns rätt tomt att jag snart ska gå och lägga mig utan att ha någon att fnissa mig till sömns med. 

Men på tal om blåbär tror jag nästan att jag måste bege mig ut i skogen igen i veckan och plocka mer. Jag hann bara vara ute 1,5 timme igår eftersom Lisa skulle dyka upp under eftermiddagen och jag hade väldigt svårt att slita mig. Blev liksom girig och ville bara länsa skogen på dess blåa skatter. 
Det var nog över tio år sedan jag plockade blåbär senast och det känns lite som att jag gått miste om en av de fina sakerna som hösten har att erbjuda.

Filmflopp och höstångest

Jag har varit på bio och sett Suicide Squad ikväll. En förväntansfull inställning och coola karaktärer (jag menar: Harley Quinn och Jokern, vilket bad ass-par!) till trots var det en rejäl besvikelse. Antagonisten i filmen var så tramsig att jag i slutet önskade att jag hade tagit med mig en skämskudde. 
Men jag hoppas innerligt på att det kommer uppföljare, med mer Harley Quinn och Jokern och mindre häxtrams. 

På väg hem från bion frös jag om händerna. Nu är hösten här. 
Jag är inte mentalt redo riktigt än, men det är jag sällan för hösten och jag brukar överleva den i alla fall. 

Ballaste karaktären! Känns som att Instagram svämmar över av folk som gör Harley Quinn-sminkningar och jag tror att jag måste sälla mig till den skaran och testa själv!

Bättre att ta ut segern i förskott än att alltid känna sig som en förlorare

Just när vintern började övergå mot vår träffade jag en person som gjorde min hjärna helt rusig och fick ett fånigt leende att spela över mina läppar under de flesta av dygnets vakna timmar. Allt kändes så rätt med en gång och jag var säker på att han skulle bli min nästa stora kärlek. 

I två månader kände jag mig förtrollad av denna person. Jag tillät fantasin skena iväg om en framtid tillsammans, och vi pratade också om saker vi skulle göra längre fram i tiden. 
Men så plötsligt ändrades situationen jävligt abrupt och nästan lika fort som det sagt "klick" ebbade känslorna ut. 

Jag tycker såklart att det var fantastiskt tråkigt att saker och ting inte blev som jag fantiserade om. Samtidigt är jag glad att jag vågade släppa in en person i mitt liv igen på det viset och ta ut segern i förskott. För även om jag inte "vann" något i slutändan fick jag ju åtminstone vara glad för det som existerade en stund. 

Fint folk från förr

I fredags anslöt sig Emma till mitt och Dennis lilla sällskap och därmed blev helgen till en slags mini-reunion från Piteåtiden. 
Vi har käkat en massa tacos, druckit vin, popquizat, fikat, bowlat, spelat kort, haft helt ocensurerade samtal, skrattat och gråtit. Det har varit så himla mysigt att umgås med båda dessa stjärnor en hel helg! Senast vi hängde i den här konstellationen var just under Piteåtiden, och det är ju över fem år sedan den eran tog slut...
Jävlar, vad åren går.

Imorse lämnade Emma tråkigt nog Umeå. Lyckligtvis bor Dennis under samma tak som mig i ytterligare en vecka, men sedan kommer det minsann bli tomt. 
Ingen att laga mat till, ingen som tar sig an diskberget efter middagen, ingen som säger "hej då älskling" när jag går och ingen att skratta sig till sömns med.
Jag trodde jag trivdes bra med att bo själv, men efter den senaste veckan och den här helgen börjar jag nästan fundera på om jag ska bjuda in fler folk från förr som kan komma och bo hos mig och förgylla min tillvaro. 

Öl är (tydligen) ingen sportdryck

Förra veckan anmälde jag mig till nästa lopp jag ska delta i: Tavelsjö halvmarathon. Det äger rum om drygt två veckor. 
Samma dag som jag anmälde mig var jag ute och sprang – eller, jag försökte åtminstone springa. Var och varannan kilometer fick jag stanna för att hämta andan. Och detta alltså drygt tre veckor innan jag ska springa 2,1 mil. 

Hur bra den här semestern än må varit har den inte varit vänlig mot min kondition. Jag har försökt hålla igång (förutom första veckan när jag hade halsont), men vad gör det när det rinner ner lite för många öl genom strupen och sömnrutinerna kanske inte är de bästa? 
Det verkar dock finnas ett botemedel mot dålig semesterform: Att börja jobba igen. Igår kväll var jag ute på en 12-kilometersrunda och det gick bra. Inte snabbt, men jag behövde aldrig stanna i alla fall. 

Nu har jag 17 dagar på mig att skaka av semestersviterna så pass att jag tar mig runt Tavelsjön. Är det någon som har en mirakelmedel till salu är jag mer än intresserad. 

Jag bär med mig den här semestern som ett varmt minne

Sommarens sötebrödsdagar är över. Igår kväll stod jag och Dennis (som är inneboende hos mig i två veckor nu!!) på balkongen och tittade på blixtarna som spelade över den mörka kvällshimlen. Det var som att åsknedslagen – och den sjunkande temperaturen – liksom satte punkt för min semester. Och det kändes faktiskt inte alls ångestfyllt, för som jag skrivit förr är jag så himla nöjd med den här ledigheten.

Tänk, att en vecka innan jag gick på semester hade jag inte gjort upp några planer för mina fyra lediga veckor. Ändå blev det långa bilresor till olika delar av landet, bad i allt från pool till hav och älv, sena nätter, tomma glas, karuseller, dejter, fester, dans... Ja, helt enkelt en massa roliga aktiviteter under en hel månad. Ibland, eller kanske till och med ofta, löser sig saker och ting utan att de måste planeras i detalj. 

Och nu är alltså Dennis här, vilket helt klart underlättar för övergången till vardagen igen. Just nu står han i köket och lagar en paj som han lovat ska bli något extra. Så fint att ha en sådan sambo, om än bara för en begränsad period. 

En liten tiger

När vänner jag känt från det vi var barn själva får barn känns det både en aning surrealistiskt och väldigt hjärtvärmande. Idag hälsade jag på Thiger och det lilla stjärnskottet som hon och Thomas tillverkat, som kom till världen förra helgen.
Det var verkligen en bedårande liten krabat! Han sov mest sött när jag var där, men jag längtar redan tills han blir större och mer mottaglig. Oj, vad jag ska lära honom hyss då!