En halvmara med trasig mage

Jag är fortfarande lycksalig efter gårdagens lopp. Det gick mycket bättre än vad jag hade kunnat föreställa mig och det är nog faktiskt första gången jag är helt nöjd med ett lopp – trots att jag stötte på lite skit i maskineriet, bokstavligt talat. 

Som jag skrev i fredagskväll var jag rejält nervös inför loppet. Och när jag och Ylva anlände till Tavelsjö blev jag plötsligt sjukt nojig över att jag skulle komma sist av alla. På riktigt skulle det ju inte spela någon som helst roll om jag gjorde det, men jag drabbades av någon slags prestationsångest som jag försökte skaka av mig innan startskottet gick. 

När startpistolerna väl bränt av och jag hade fått upp lite fart kändes kroppen väldigt samarbetsvillig. Jag hakade på en liten kvinna i medelåldern som verkade seg och höll ett, för mig, bra tempo. När jag hade sprungit 10 kilometer på drygt 53 kilometer började tankarna komma på att jag kanske skulle klara loppet på under 2 timmar, men jag slog ifrån mig det för att inte känna någon press. 
Kroppen fortsatte kännas pigg en bra bit in i loppet, men så efter 14 kilometer vred det plötsligt till i magen. Antagligen var det sportdrycken jag hällt i mig två kilometer tidigare som spökade. Jag fick lite lätt panik för att jag (och nu orkar jag inte göra några fina omskrivningar) skulle skita på mig, men lyckligtvis lugnade magen ner sig rätt snart och jag kunde koncentrera mig på mördarbacken som väntade efter 16 kilometer. Inte jätteroligt att mötas av en sådan när kroppen börjar kännas seg, men det gick ändå hyfsat att ta sig uppför den. 

Just innan 18 kilometer havererade magen igen och denna gång kändes det som att det inte skulle gå över – utan att situationen snarare var ganska akut. Så jag stannade helt sonika till vid en bybo som satt och hejade utanför sitt hus och frågade om jag fick låna hennes toalett..... Så jävla pinsamt – men nöden har ingen lag sägs det ju, haha. 
Efter mitt lilla stopp såg jag på klockan att jag, trots allt, fortfarande hade chans att klara loppet på under två timmar, så jag satte fart mot målet. 

När jag slutligen kom fram till upploppet ville jag mest bara stanna av och gå väldigt, väldigt sakta sista biten, men jag uppbådade kraft att springa in i mål. 
Klockan stannade på 1.59.14 – en riktig bragdprestation med tanke på den form jag varit i de senaste veckorna! Jag var så glad när jag hade passerat mållinjen att jag ville grina, men för att behålla den lilla gnutan värdighet jag hade kvar efter att ha lånat en okänds toalett efter vägen så lät jag bli.

Det hade ju varit intressant att se vad tiden hade blivit om jag inte hade behövt gå på toa längs vägen – eller rättare sagt, om magen inte hade rasat. För hade jag struntat i att låna en toa hade nog tiden blivit sämre, gissar jag. 

En mycket nöjd och hyfsat trött tjej. Tavelsjö halvmarathon var för övrigt ett mycket fint lopp, kan varmt rekommendera att springa det!