Sedan några veckor tillbaka är måndagar dansdagar för mig. Förutom den här måndagen då, när jag lider av halsont och därmed kände mig tvingad att ställa in kvällens hiphop-klass.
Jag hatar när min kropp förråder mig på det här viset.
Under de måndagskvällar när jag faktiskt har befunnit mig i dansstudion har jag insett främst två saker: 1. Dans är precis så roligt som jag minns det och 2. jag är inte lika duktig på det som jag kommer ihåg.
Jag vill skylla min upplevda nedgång på att det är högre svårighetsgrad på den här kursen än de jag gick i Lycksele. Jag minns det som att vi i Lycksele nötte in stegen ett i taget. Nu visar läraren en kombination av steg, sedan får en testa själv några gånger utan musik innan det hastas vidare. Det gäller att hålla skärpan hela tiden, annars får en stå där med den imaginära dumstruten när hela koreografin senare ska sättas samman.
Det kan förstås också vara så att åldern spelar in på hur jag upplever svårighetsgraden. Jag är ju antagligen inte lika smidig i kroppen som jag var för tio år sedan. Och fallenheten för att komma ihåg alla steg är sannolikt inte densamma idag...
Eller så har jag helt enkelt blivit mer självmedveten – och självkritisk – med åren? Kanske var jag en halvdan dansare som tonåring, men det krävdes ett decennium för mig att inse det? Eller ännu bättre: Kanske är jag bra på att dansa nu för tiden också, men att jag är för hård mot mig själv?
Oavsett vilket är ändå insikt nummer ett den viktigaste. Att det är för jävligt kul att beträda dansgolvet varje måndag.
Nu hoppas jag innerligt att min kropp kan vara så god att krya på sig till nästa vecka. Ja, helst till imorrn om jag får bestämma.
2 kommentarer:
Så synd att du missar dansen men klokt att avstå och fokusera på att bli frisk! Kram
Mami: Ja, det kändes jävligt surt, men idag är jag nöjd över mitt beslut eftersom jag redan mår mycket bättre. Jag hoppas att det vänder nu! :) Kram
Skicka en kommentar