Storslagen stillsamhet

Jag hade verkligen storslagna planer för den här helgen, nämligen att: 
1. Hänga med katten. 
2. Äta goda saker. 
3. Kurera mig från det feberlika tillstånd jag befunnit mig i under veckan. 

På ätarfronten har jag presterat formidabelt, men övriga punkter har det gått sådär med. Smilla är ju trots allt just en katt och katter går det inte att tvinga till att göra någonting. Så medan jag legat i soffan både fredag och lördag kväll har hon legat i sängen. Men jag hade faktiskt ett moment med henne för en stund sedan när hon var hur kärleksfull som helst. Då mös jag – såväl med henne som inombords. 
Och så var hon ju förstås väldigt närvarande igår kväll när jag skulle bädda sängen. Jag förstår inte riktigt katters tjusning över att krypa in under lakanet när en håller på sträcka det och jakten efter övriga sängkläder? Men jag låter henne hållas, hon är ju trots allt väldigt rolig när hon håller på sådär. 

Att sedan kurera mig blev lite svårt igår när snön fortsatte att ösa ner och världen utanför fönstret såg helt magisk ut. Jag var helt enkelt tvungen att snöra på mig mina Icebugs och fara ut och springa. Kanske inte supernyttigt när en är krasslig, men en måste ju få leva också. Lufsade en kort runda och kände verkligen livet i mig. Nu längtar jag till årets längdskidspremiär. Med tanke på att snön vräker ner fortfarande och att två spår i Umeå redan är packade (jo, jag håller koll) ser det lovande ut. 

För er som är orolig över min hälsa (hej mamma!) kan jag förresten meddela att jag ändå varit ganska duktig på att kurera mig. Har klunkat ingefärsshots som jag kokade i fredags och som sagt legat i soffan båda kvällarna. Så nu får krassligheten faktiskt ta och maka på sig.

Såhär vackert var det under mina löptur igår. Eller, det var förstås ännu vackrare, men det är ju hopplöst att fånga fint ljus med mobilkameran. 

Hon som älskar att åla omkring under lakan.