Nu är jag tillbaka i Piteå igen. Är det inte typiskt så säg, jag har smått längtat efter att få komma tillbaka hit och få träffa mina vänner här uppe och samtidigt kunna vara ensam en stund (jag har blivit lite utav en ensamvarg sedan jag flyttade). Men så händer det här med Maja i lördags och lusten att återvända till Norrbotten blev lika med noll.
Egentligen är det rätt märkligt hur ont hennes bortgång känns för mig, jag som inte är nära vän med henne eller har umgåtts med hennes på ett bra tag. Därför kan jag inte ens föreställa mig hur det känns för hennes familj och bästa kompisar.
Jag fick som sagt samtalet om det tragiska som inträffat när jag jobbade, men tänkte att "jag pallar nog att arbeta ändå". Men jag blev så illa berörd att jag var tvungen att fara hem för kvällen innan slutet. Tur var väl det, för istället for jag på Mysak där de hade öppnat för de som inte ville sitta ensam med sina tankar. De hade ordnat det jättefint där, men det var såklart jättesorgligt att se sorgen hos alla Majas vänner och ett foto på henne omgärdat med brinnande ljus.
Men mitt i all sorg var vi några som lyckades uppbåda en del skratt, när vi pratade om Maja. Och det var ju så jag minns henne, som en person som fick andra att skratta.
Det var dock rätt tungt när vi passerade Pite Havsbad med bussen och jag minns tillbaka på hur roligt vi hade det här i Piteå den där helgen för snart två år sedan. Det minnet kommer jag bära med mig länge!
Förstå ändå att lilla Maja har försatt en hel stad i sorg. Jag hoppas verkligen att hon finns någon annanstans nu där hon kan glädja andra.
1 kommentar:
fint skrivet!
Skicka en kommentar