Det där härliga, belåtna leendet
Det må ha varit kallt, trångt och dammigt. Ändå kände jag en stygn av avund när (vad som kändes som) halva Umeå passerade mig vid målfållan. Fastän man kan arrangera sitt eget "Blodomlopp" när helst är det något speciellt med delta i ett riktigt motionslopp. Det inger verkligen ett gyllene tillfälle att tävla mot ens största konkurrent - sig själv.
Fick hur som helst rapporter om att det nog var klokt av mig att avstå. Tydligen var banan fylld av ojämnheter vilket är som upplagt för en ovälkommen knävridning. Och det var faktiskt helt okej trevligt att se tusanstals personer kriga sig igenom starten för att sedan gå i mål med ett belåtet leende på läpparna.
Det var mycket folk på upploppet när J närmade sig målet men så stack han till slut fram huvudet och jag fick ta min bild. Bra jobbat, hjärtat!
3 kommentarer:
Haha, ja det var tur du inte var ute och tog nån bild halvvägs, var smått förbannad på alla dunning-krüger löpare som startade i fel grupp.. Nästa år blir det att tackla sig fram i första led redan i starten så man slipper springa 5km dodgeball och dikeslöpning. Och så hoppas jag att du också kan vara med då =) Puss
Det var fruktansvärt dammigt och mycket grus och kvistar på vägen. Jag trodde att det skulle vara någon vätskekontroll, särskilt eftersom man hade sand fulla lungorna, men icke...nåja, skönt var det att komma i mål i alla fall! :)
Mr J: Det var ju snarare synd, låter som att det hade kunnat bli en bra bild ;) Nästa år blir det en intern tävling mellan dig och mig, lovar! Puss!
Inga-Liz: Jag visste inte att du också sprang! Men bra jobbat att ta sig i mål med sandiga lungor - och stort grattis på dagen förresten! :)
Skicka en kommentar