Ikväll tog jag årets första stapplande löpsteg. Bokstavligt talat. Mitt trasiga korsband medförde att jag antagligen såg ut som anka med extremt korta ben, som dessutom skitit på sig. Turligt nog gjorde det inte ont i knäet, kändes bara extremt obehagligt.
Blev i alla fall bara en microrunda på 2,5 kilometer. Jag tar det från det och ser var jag hamnar. Den där halvmaran jag och Lisa hade planerat att springa i höst (vilket bestämdes innan jag skadade knäet) känns långt borta. Men man ska aldrig säga aldrig!
Snittade förresten 5.22 per kilometer. Är inte nöjd men ändå stolt - om man nu kan vara det på samma gång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar