Eternal flame(s)

Ikväll ska jag på min fjärde dejt med Anders Fridén och grabbarna! 
Ja, nu råkar ju de vara olyckligt omedvetna om att vi setts tre gånger tidigare, men det kan jag leva med. Så länge jag får vara nära dem, se dem och framför allt höra deras ljuva stämmor och instrument är jag glad. Ja, jag har allt lite stalkertendenser i mig......... 

Kvällen till ära har jag förstås planerat klädseln noggrant. Det blir samma, gamla merchtrasa som sist vi sågs i april 2012 (se nedan). Jag är dock lite orolig över hur den ska sitta, med tanke på att den var liten redan då. 
Men med tanke på att vi kommit till vår fjärde dejt antar jag att lite hud inte skadar. 

Ikväll kommer det slå gnistor! Antagligen kommer de övergå i flammor, hehe (gör ett tappert försök att charma Göteborgsgrabbarna med lite Göteborgshumor)!

Slå pattarna i taket!

Den gångna helgen tjuvstartade jag redan i torsdags. Då smet jag lite tidigare från jobbet, för att möta upp VD och Helena på Gotthards krog. Där åt vi en drömgod middag som inkluderade champagne, risotto på korngryn med kantareller och betor samt bakad choklad med glass, popcorn (!) och dulce de leche. Mina smaklökar spann som en belåten katt under hela måltiden kan jag meddela! 

Därefter väntade kvällens stora happening, nämligen Slå pattarna i taket! med systrarna Kronlöf i spetsen. Föreställningen var så jävulst jävla rolig att jag hade kramp i kinderna efteråt av allt skratt. 
Och vilken jäkla känga till rasister, antifeminister och andra puckon den där showen var dessutom! Tråkigt nog var vi – precis som det påpekats i recensioner – högst troligt bara redan frälsta på plats i torsdagskväll, trots att Slå pattarna i taket! först och främst borde ses av just rasister och antifeminister. Jag hoppas verkligen att SVT sänder föreställningen framöver, så att jag kan försöka tvinga oförstående i min närhet att se den. 

När de stående ovationerna till slut klingat av gick jag och mitt sällskap till nyöppnade Rådhuskällaren för att dricka en öl och fortsätta skratta åt det vi just sett. Jag skrattade så pass mycket att jag sprutade öl över VD, Helena och säkert någon som satt vid bordet bakom. Varsågod, liksom.

Okej, de här bilderna från kvällen är ju riktigt risiga, men ni får väl betrakta de som något slags bevis för att den ägde rum.

Utan snus i ett halvår och än har jag inte försmäktat

Idag har jag varit snusfri i ett halvår. Jag har genomgått en smärre identitetskris över att inte längre ständigt ha något under läppen och jag har gått upp sisådär fem kilo. I slutändan är det dock värt det, då jag blivit ett beroende mindre. För att inte tala om hur skönt det är att bevisa för mig själv att jag kan klara svåra saker om jag bara ger mig fan på det. 

Egentligen är det ganska fantastiskt att jag faktiskt lyckades bryta med nikotinberoendet där i våras, med tanke på att jag blev dumpad bara några dagar efter att jag tagit min sista prilla. Just där och då kändes det som att jag skulle behöva betydligt tyngre substanser än tobak, så att jag inte resignerade för suget var ett jävla under. 

Nästa steg kanske blir att göra upp med mitt långt gångna tuggummiberoende. Fast där känns det som att jag kan få svåra abstinensproblem.

Korvfest

Jag ligger i soffan med en djupt sovande katt bredvid mig. Det är så rofyllt att jag nästan känner mig som en harmonisk människa, trots att jag var ute igår. 

Jag, VD, Thiger och Emma hade korvfest hemma hos mig igår. Vi hade en hel uppsjö olika korvar och en ocean av tillbehör. Vi frossade verkligen i korv. 

Och när vi inte orkade mer körv tryckte vi (okej: Jag) istället godis och så spelade vi kort och tjattrade. Och sen blev det som sagt utgång. Väldigt kul hade jag!

Nu när jag ligger här i all min harmoni, bredvid min sovande kisse, börjar jag reflektera i hur jag blir när jag är full. Att jag blir gapig, gränslös, vulgär, hyperaktiv och för mycket. Ja, lite som vanligt fast hundra gånger värre. 

Jag tänker att det inte är några eftersträvansvärda egenskaper, att jag måste börja tona ner mig själv och sluta skämma ut mig så mycket. Men så låter jag tankarna snurra ett varv till och landar i "vad är alternativet?". Att jag inte beter mig lika skämmigt, javisst, men att jag kommer ha så mycket tråkigare. 

Så jag kör nog på. 

Sen vet jag inte varför jag kastar ut obearbetade tankar på bloggen. Men idag får det vara så. Idag är jag avslappnad.

Favoritbild från igår. Vilket jäkla powergäng!

En extraordinär söndag i Ryssland

Jag insåg att jag inte har skrutit färdigt om Rysslandsresan jag gjorde för en månad sedan. Måste liksom berätta om min söndag i St Petersburg, eftersom den var så himla flådig!

Jag vaknade, som vanligt numera, på tok för tidigt med lite lätt huvudvärk efter barrundan kvällen och natten innan. När Dennis äntligen vaknade några timmar senare gav vi oss ut för att äta brunch på ett café, och där lämnade jag sedan honom för att han skulle få plugga ifred. Under tiden passade jag på att gå de 230 trappstegen upp i Saint Isaac's Cathedral och blicka ut över staden. Sedan satte jag mig i parken intill och njöt av sensommarvärmen, i väntan på pluggisen. 

På eftermiddagen hade vi bokat in en massagetid på hotell W:s spa. Massagen visade sig dock vara något speciell: För det första ägnade massören väldigt mycket uppmärksamhet åt mina sätesmuskler (vilket visserligen var väldigt skönt och säkert välbehövligt, men när någon knådat ens röv i fem minuter känns det lite som "jaja, nu får du ta och gå vidare). Sedan när jag vände mig om till ryggläge började hon först massera mina magmuskler, vilket enbart kittlades, för att sedan klämma på mina bröst. Haha, alltså vafan? Visst att en masserar bröstmusklerna, men i själva tuttarna finns det ju inte så mycket som behöver masseras ut. 
Eller? Har jag missat något?

Bortsett från mag- och tuttbehandlingen var det trots allt en väldigt skön massage och när den var klar fick vi dricka champagne, äta choklad och bada jacuzzi. Sicket jäkla lyx!

Som final på denna flådiga söndag åt vi middag på en georisk restaurang, med fantastisk mat och superb service från en charmig servitör som tyckte det var roligt att Dennis kunde en del ryska. 
Ge mig fler sådana här söndagar i mitt liv, tack!

Utsikt från Saint Isaac's Cathedral.

Utsikt över Vinterpalatset. 

Och så katedralens exteriör i alla sin prakt!

Peppad på massage, fast inte riktigt förberedd på vad som komma skall... Haha.

Vilka jäkla njutare vi var, alltså.

Halsont, vik hädan!

Jag insåg idag att jag alltid lider av halsont! Eller, om jag ska undvika överdrifter, så har jag åtminstone rejält ont i halsen 3–4 gånger per år. Jag trodde jag skulle slippa sånt skit efter att jag opererade bort halsmandlarna – men icket! Istället är det som att min strupe absorberar alla andras halsont och ba "tackar, tackar, det där tar jag". 

I söndags och igår gick jag på en strikt te- och glassdiet eftersom det var det enda som lindrade och idag släppte faktiskt ontet. Glad i hågen drog jag på gymmet ikväll för att fira tillfrisknandet med ett lugnt rehabpass, fast det gick så bra att det utvecklades till en fullfjädrad träningssession där svetten lackade. 
Efter det satte jag mig i bastun och njöt, med dörren lite på glänt eftersom det var så jäkla varmt. Jag älskar ju att basta, men det får fasen inte vara hur hett som helst.

Nu undanber jag mig mer halsont i år. Vänligt, men mycket bestämt. 

Fem år av en saknad som aldrig övergår

Idag är det fem år sedan Johan lämnade oss. Fem år är en lång tid, men jag har aldrig slutat sakna honom och jag kommer aldrig heller göra det.
Jag saknar hans omtänksamma sätt och förmåga att få mig och alla andra att skratta. Jag saknar hur han uppriktigt intresserade sig för mina intressen och invigde mig i hans. Jag saknar hans enorma hjärta och hans leende som verkligen smittade av sig. Jag saknar att prata om framtiden med honom och förbannar den jävla olyckan som gjorde att planerna aldrig fick bli till verklighet. 

Jag kommer aldrig glömma kvällen den 19 oktober 2010 och oerhörda smärtan jag kände den kvällen. Men än viktigare är att jag aldrig kommer glömma Johan och allt det fina han står för. 
Minnena av honom kommer aldrig dö ut.

Tillfreds och tacksam

Jag vaknade svintidigt imorse, som jag så ofta gör om helgerna numera då jag tycks ha fått nåt slags knas med sömnen, med en av de värsta halsonten jag upplevt. Men på något sätt kände jag mig ändå så tillfreds. 
Den här känslan kom faktiskt till mig redan igår, utan någon särskild anledning. Det känns bara så fint att jag har Smilla hos mig, solen skiner och jag har inte haft några som helst måsten i helgen. Och igår morse tog jag mig igenom ett pass med löpning och utegym med bravur, trots min förkylning. Träning kan verkligen ge mig sådana lyckorus, så jag hoppas att det här halsontet blir kortvarigt. 

De senaste veckorna har varit ganska tuffa för mig, så jag är så jäkla tacksam över att jag fått känna såhär i två dagar! Det kan behövas särskilt mycket inför morgondagen, som är ett sorgens datum. 

Ytterligare något jag är tacksam över: Helgfrukost! Eftersom jag vaknade klockan 6 imorse var jag så jäkla hungrig när jag väl skulle käka, därför fick det bli en riktig brakfrukost. Och Smilla provsmakade av allt, förstås.

Allt är en konstruktion

En av de första sakerna jag hörde imorse var en nyhet på radion om att allt fler barn och unga söker vård för könsdysfori, alltså upplevelsen av att vara född till fel biologiskt kön. I inslaget berättade Linnea, 8 år, om att hon föddes som kille men känner sig som en tjej. "Det känns som ett ensamt fängelse", berättar hon i inslaget. 

Ungefär två timmar senare var jag fast i en diskussion på Facebook med en bekant från förr som anser att "det finns bara två kön – punkt slut" och "det finns inget hen". 
Jag blir inte utsatt när folk uttrycker den här typen av transfobi eftersom jag är cisperson, men jag blir ändå så jävla arg och faktiskt även rätt ledsen när jag läser sådana saker. Självmordsstatistiken bland transpersoner är hög – till stor del för att de inte blir accepterade för sin identitet. När någon då visar sig så intolerant inför att det existerar könsidentiteter, ja, då kokar jag. 

Och just imorse tänkte jag förstås på Linnea. Detta lilla barn som känner sig helt vilsen bara för att normerna i de här samhället fortfarande är så snäva år 2015. Jag vet inte hur det skulle gå till, men jag önskar så innerligt att all denna jävla trångsynthet bara kunde upplösas. Då kanske Linnea kan få bli fri från sitt fängelse en dag. 

Avslutar med att citera bästa Silvana Imam: 
Judith Butler sa "kön är en imitation utan original"
Kön är en imitation utan original
Ingen växer upp blå eller rosa
Ingen växer upp under- eller överordnad 
2 procent av alla barn som föds i år kommer va omöjliga att identifiera som X eller Y
Och dom skrattar fortfarande åt "hen"
Det finns inga identiteter 
Allt är en konstruktion

Still a rockstar

Det blev ju en rolig helg, den där som jag blickade fram emot i förra blogginlägget (och snart är det helg igen. Hua, vad skrämmande fort det går!). 
Den började bra redan med fredagens ridlektion. Förra gången jag red Sillen var han rätt motsträvig och trött, men i fredags var han helt plötsligt hur samarbetsvillig och pigg som helst. Om det berodde på att han sluppit gå lektionen innan, att jag hade en ridspö i handen eller att jag hade en morot i fickan lämnar jag osagt. Det kanske var en kombination av alla tre. Hur som helst kände jag mig lämpligt nog också på topp, därav blev lektionen den roligaste hittills. En riktig rivstart på helgen!

Och i lördagskväll var det alltså dags för 60-årsfest. Den var minst lika trevlig som jag hade föreställt mig! Det här med att festa med olika typer av människor är verkligen en hit. 
Vid 01-tiden tyckte jag dock att det var dags att lämna kalaset till förmån för sängen. Det gick jättebra: Klockan 4 på morgonen drack jag hembränt och spelade allan på efterfest. 
Då är det allt tur att veckorna går fort så att det snart kommer nya helger då en kan sova.

Lördagens firande till ära bad jag Rebecka om hjälp med att locka mitt hår. Men trots den här väna looken levde jag alltså ut min inre rockstjärna, hehe.

Det är jobbigt att ha roligt också

Hur fasen är det möjligt att det är helg igen?! Nog för att jag var ledig i måndags och därmed haft en lite kortare arbetsvecka, men det känns verkligen som att det nyss var fredag. Det är lite obehagligt när tiden bara rinner ifrån en, tycker jag. 

Aja. I helgen vankas det återigen roligheter, så det är väl synd att klaga. 
Ikväll åker jag till Lycksele, för imorrn är det dags att fira att en väldigt fin människa fyller 60 år. Det blir fest med en rolig blandning av människor och jag ser verkligen fram emot det!
Men efter den här helgen, då ska jag hålla mig på hemmaplan i så stor utsträckning som möjligt. Jag ska fixa med lägenheten som fortfarande ekar, eftersom jag aldrig är hemma och hinner ta tag i den. Jag ska ta sovmornar och äta vräkiga frukostar. Och mest av allt ska jag inte planera in någonting speciellt. 

Härom dagen hörde jag någon som sa att "det är jobbigt att ha kul också". Efter de senaste veckorna kan jag väl skriva under på det – även om det som sagt är synd att klaga.

Världens (just nu) bästa maträtt

Jag får då och då cravings för olika ätbara saker, utan att vara ens en gnutta gravid. Under en nu ganska lång period är det en rätt jag suktat efter i tid och otid, nämligen spenatsoppa! Jag försökte hålla mig från att laga det under sommaren, då det känns opassande med varm soppa under en någorlunda varm årstid, men nu när hösten är här går jag verkligen loss på spenat och muskot!

Eftersom det är en grym maträtt (eller vad sägs om billig, snabblagad, nyttig och oerhört god?) tänker jag dela med mig av receptet, även fast ingen efterfrågat det. Om inte annat för att jag ska kunna hitta åt det enkelt ifall jag drabbas av en minnesförlust!

Spenatsoppa
4 portioner

Ingredienser: 

• 600 g hackad, fryst spenat
• 1 msk hackad gräslök
• 1 msk smör
• 3 msk vetemjöl
• 8 dl vatten
• 2 st grönsaksbuljongtärningar
• 1 dl matlagningsgrädde
• 1 tsk salt
• 1 krm vitpeppar
• 1 krm muskot (jag brukar ta ganska mycket extra, men eftersom muskot är giftigt i stora mängder vågar jag inte ange en större mängd, haha.)
• 6 st ägg

Hur göra:

1. Koka äggen. Skala och skär dem i halvor.
2. Tina spenaten i lite vatten i en kastrull.
3. Tillsätt smör och hackad gräslök. Pudra på vetemjöl och häll på resten av vattnet.
4. Smula i buljongtärningarna och låt soppan koka cirka 10 minuter under lock.
5. Rör i grädden i soppan.
6. Smaka av med salt, peppar och muskot.
7. Servera soppan med örtsaltskryddade ägghalvor och njuuut!

Tjurruset 2015

När jag vaknade i söndagsmorse (vilket var väldigt tidigt eftersom jag och Lisa såg Alexander Gustafssons UFC-titelfight) kände jag att det fick bära eller brista, Tjurruset skulle jag hur som helst springa. 

Loppet var lite som att leka rysk roulette med knäet. Med idel ojämnt, halkigt underlag och många knepiga nedförsbackar kunde knäet ge vika när som helst. På något mirakulöst sätt höll det sig samman hela milen, ända in i mål! Jag var så himla glad när jag passerade mållinjen, för det var ett så roligt lopp att jag verkligen inte hade velat stå över eller bryta!

Oavsett om en var halt eller inte var det loppet en riktig prövning. De första tre kilometrarna lunkade jag på i uppförs- och nedförsbackar som förvisso utmanade en, men som fick mig att undra när vätan och leran egentligen skulle komma. Den funderingen fick jag ganska snart äta upp. 
För strax efter tre kilometer in i ruset kom det första blöta hindret: Ett nät en skulle krypa under – och det var placerat ute i en sjö! Den blöta upplevelsen visade sig senare inte vara någonting jämfört med det som kom därefter: Träsk, efter träsk, efter träsk. Vi snackar alltså kilometervis med träsk!
På vissa ställen nådde leran upp till hakan och på ett ställe tror jag att hela arrangörsgruppen gjort en gemensam tömning kvällen innan loppet, för det luktade verkligen människoskit. Men bortsett från den lukten var Tjurruset som en enda lång barndomsdröm som gick i uppfyllelse. För vem drömde inte som liten om att få röja loss i en obegränsad mängd gegga som liten..?

Tjurruset får bli mitt sista lopp på ett tag. Nu ska jag fokusera på att få ordning på kroppen så att jag kan prestera bättre under framtida utmaningar. Men det känns faktiskt helt okej, för så otroligt roligt som Tjurruset blev en perfekt tävling att sätta punkt med.

Före/efter. Notera färgskiftet på Malins och Monikas (ursprungligen) vita t-shirts!

#älskalera. 
Jag har fortfarande kvar lerfläckar på några ställen på kroppen, trots upprepade försök att tvåla bort dessa.

Mot Stockholm och Tjurruset

Om inte de kraftiga vindarna sätter stopp för det åker jag till Stockholm om sisådär en timme. Avsikten och förhoppningen är att jag ska springa Tjurruset på söndag – men i nuläget vet jag faktiskt inte om mitt knä håller för en sådan påfrestning. Jag får nog sova på saken två nätter till och avgöra på söndag morgon.

Jag är ärligt talat jäkligt ledsen för att mitt knä jävlas såhär och hindrar mig från att göra sådant som jag verkligen älskar att göra. Men just i helgen ska jag försöka att inte tänka på det (hur nu det ska vara möjligt om jag blir tvungen att hoppa över ett lopp jag längtat efter länge...) – för det finns ju faktiskt roligare saker att uppehålla hjärnan med i Stockholm än en trasig kroppsled.

Mätt och belåten i SPB

När vi hade återvänt till St Petersburg från Pushkin och vinkar adjöss till vår nyfunna, excentriska konstnärsvän lotsade Dennis mig mellan några av stadens, kanske lite förvånande, hippa krogar. 

Kvällen tog sitt avstamp i en utsökt trerättersmiddag med fördrink och hela köret på en bistro. Jag kunde verkligen vräka på i Ryssland eftersom det är mycket billigare där än här hemma. 
Sedan gick vi vidare till en polsk bar med porrig inredning och – kanske det bästa på hela kvällen – en gullig hund som sprang runt mellan borden. När vi hade svept varsin öl och jag klappat hunden färdigt fortsatte vi till en israelisk bar som var så hipp att det nästan var slagsmål om platserna. Efter lite tjafs med en snorkfröken som tjuvhöll stolar till sina låtsaskompisar fick vi dock sätta oss ner. På det stället beställde jag – hör och häpna! – in kaffe. Fast inte vilket kaffe som helst, utan jemenitiskt kaffe. Det smakade väldigt annorlunda, lite åt glögghållet, men var otroligt gott. Jag tror det var en bra taktik att byta ut alkoholen mot koffein för en stund också. 

Kvällen avslutades på det ställe som Dennis utnämnt till sin favoritbar i St Petersburg. Ett litet, mysigt ställe med snygga bartenders som vi spanade på från våra platser vid bardisken. När vi satt där och trånade drog dj:n helt plötsligt igång Spice Girls Wannabe och både jag och Dennis fullkomligt exploderade av lycka. Det blev sittdans och sjunga med och när det till slut var dags att tänka på refrängen sjöng vi Wannabe hela vägen hem så det ekade mellan stenhusen. Ett verkligt fint ögonblick. 

Inte bara under den här kvällen, utan hela resan, imponerade St Petersburgs restaurang- och krogliv på mig. Jag åt och drack otroligt gott på såväl azerbadjanska och georgiska restauranger som på ett veganskt ställe och ett supergulligt café. Och barerna där, de drömmer jag om att ha här hemma.

Jag fotade en bildserie under min resa som vi kan kalla Dennis förtär alkoholhaltiga drycker med stil. Från vänster uppifrån: En mojito på Mickey & Monkeys innan middagen. Ett glas rött på en azerbadjansk restaurang med storslagen inredning. Ytterligare ett glas rött på en georisk restaurang med lika charmig lokal som servitör. En GT på baren med Wannabe i högtalarna.