En av de första sakerna jag hörde imorse var en nyhet på radion om att allt fler barn och unga söker vård för könsdysfori, alltså upplevelsen av att vara född till fel biologiskt kön. I inslaget berättade Linnea, 8 år, om att hon föddes som kille men känner sig som en tjej. "Det känns som ett ensamt fängelse", berättar hon i inslaget.
Ungefär två timmar senare var jag fast i en diskussion på Facebook med en bekant från förr som anser att "det finns bara två kön – punkt slut" och "det finns inget hen".
Jag blir inte utsatt när folk uttrycker den här typen av transfobi eftersom jag är cisperson, men jag blir ändå så jävla arg och faktiskt även rätt ledsen när jag läser sådana saker. Självmordsstatistiken bland transpersoner är hög – till stor del för att de inte blir accepterade för sin identitet. När någon då visar sig så intolerant inför att det existerar könsidentiteter, ja, då kokar jag.
Och just imorse tänkte jag förstås på Linnea. Detta lilla barn som känner sig helt vilsen bara för att normerna i de här samhället fortfarande är så snäva år 2015. Jag vet inte hur det skulle gå till, men jag önskar så innerligt att all denna jävla trångsynthet bara kunde upplösas. Då kanske Linnea kan få bli fri från sitt fängelse en dag.
Avslutar med att citera bästa Silvana Imam:
Judith Butler sa "kön är en imitation utan original"
Kön är en imitation utan original
Ingen växer upp blå eller rosa
Ingen växer upp under- eller överordnad
2 procent av alla barn som föds i år kommer va omöjliga att identifiera som X eller Y
Och dom skrattar fortfarande åt "hen"
Det finns inga identiteter
Allt är en konstruktion
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar