Loppet var lite som att leka rysk roulette med knäet. Med idel ojämnt, halkigt underlag och många knepiga nedförsbackar kunde knäet ge vika när som helst. På något mirakulöst sätt höll det sig samman hela milen, ända in i mål! Jag var så himla glad när jag passerade mållinjen, för det var ett så roligt lopp att jag verkligen inte hade velat stå över eller bryta!
Oavsett om en var halt eller inte var det loppet en riktig prövning. De första tre kilometrarna lunkade jag på i uppförs- och nedförsbackar som förvisso utmanade en, men som fick mig att undra när vätan och leran egentligen skulle komma. Den funderingen fick jag ganska snart äta upp.
För strax efter tre kilometer in i ruset kom det första blöta hindret: Ett nät en skulle krypa under – och det var placerat ute i en sjö! Den blöta upplevelsen visade sig senare inte vara någonting jämfört med det som kom därefter: Träsk, efter träsk, efter träsk. Vi snackar alltså kilometervis med träsk!
På vissa ställen nådde leran upp till hakan och på ett ställe tror jag att hela arrangörsgruppen gjort en gemensam tömning kvällen innan loppet, för det luktade verkligen människoskit. Men bortsett från den lukten var Tjurruset som en enda lång barndomsdröm som gick i uppfyllelse. För vem drömde inte som liten om att få röja loss i en obegränsad mängd gegga som liten..?
Tjurruset får bli mitt sista lopp på ett tag. Nu ska jag fokusera på att få ordning på kroppen så att jag kan prestera bättre under framtida utmaningar. Men det känns faktiskt helt okej, för så otroligt roligt som Tjurruset blev en perfekt tävling att sätta punkt med.
Jag har fortfarande kvar lerfläckar på några ställen på kroppen, trots upprepade försök att tvåla bort dessa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar