Jag har landat i Umeå igen efter att ha tillbringat över en vecka i Lycksele. Det är verkligen skönt att få komma hem till sitt eget hem, att kunna stänga ytterdörren om sig och vara helt i fred. Jag har redan hunnit njuta av att plocka fram kläder ur en garderob istället för en resväska, att få ha en kyl fylld med sånt som jag gillar att äta att sitta på toa med öppen dörr. Och jag har redan glatts åt att kunna hämta hem mat från thaistället ett stenkast bort, få träna med mitt NMT-gäng och kunna transportera mig med cykel. Tänk att en kan bli så glad över att återförenas med ens cykel!
För att inte tala om hur mycket jag längtar efter att krypa ner i min stora, höga säng med hårda madrasser...
Men. Hur skönt det än är att komma hem så saknar jag redan att ha min familj på armlängds avstånd. Blev jävligt känslosam igår när jag skulle säga hejdå till Lisa, och det tog också emot att vinka hejdå till mamma när hon släppte av mig här hemma idag.
Jag vet inte varför navelsträngen helt plötsligt håller på växa ihop igen, men jag får försöka påminna mig om att jag faktiskt bara har 13 mil hem till min familj. Det känns som att år 2016 kommer bli ett år med många Lyckseleresor...
2 kommentarer:
Du är välkommen närhelst du känner för att komma "hem", det vet du! Det var kul att låna dej en vecka och JA det var lite tungt att lämna dej... Tur att vi faktiskt inte har så långt till varandra! Kram
Mami: Ja, det vet jag! Och jag kommer komma "hem" när ni minst anar det ;) Ni är ju också välkommen hit, det vet ni! Kram!
Skicka en kommentar