Årets sista reflektion

Endast några timmar återstår av Det Värsta Året. Det är ofattbart hur år 2010 som började så bra och har bestått av många roliga, minnesvärda, ljuvliga stunder kunde sluta i ett inferno av chock, sorg, tomhet, saknad, smärta. Två noll ett noll i kombination kommer för alltid vara förknippat med den tid när Johan försvann och livet inte blev lika kul längre.
Det kommer jag tänka på i kväll - precis som alla andra kvällar och dagar. Men jag kommer också tänka på att jag måste fortsätta sträva uppåt. Att ljuset når ända ner till botten.

Nyåret kommer jag fira in hos VD. Tillsammans med mina syskon och några andra sköna typer, en trerättersmiddag, skumpa, skojiga lekar och en välarbetad playlist kommer den här kvällen bli bra fastän en person saknas.
Jag hoppas att ni också får en magisk afton! Ta hand om er.

Vad jag gjort medan bloggen legat i dvala

God fortsättning! bör jag kanske inleda med på ett lite sådär vuxet vis. Som ni märkt har bloggen legat på is ett tag, vilket till stor del beror på att jag har funderat över hur jag ska göra med den. Ärligt talat har jag fnulat på ett sista, värdigt inlägg för att sedan lägga ner Hon som pratar så högt för gott. Men så igår insåg jag hur mycket jag skulle sakna en egen plattform att uttrycka mig på. Därmed ska jag tvärtemot hur jag tänkte först satsa igen! Åtminstone kommer det dyka upp lite mer än ett inlägg i veckan här framöver...

Den senaste veckan har jag ägnat tiden åt att slicka mina sår, träffa vänner och äta. De två sistnämnda går ju liksom hand i hand - de flesta sociala tillställningarna innefattar ju mat! Jag har försökt att ändra på detta. Har till och med försökt få folk att umgås med mig genom att träna, men det har gått sådär. Min umgängeskrets skyller på att de är halta och lytta eller så äger de inga träningskläder... Idag fick jag dock med mig mamma till gymmet (eller hon drog med sig mig rättare sagt) och det var inte en dag för tidigt.

Utöver detta har jag förstås hunnit fira jul, om än den blev kort eftersom jag jobbade hela julhelgen. Här följer några bilder från årets mesta högtid:

Lisas mini-julgran + några av paketen från mig

Jag bara måste slänga upp det här kortet på min fina mamma eftersom det är en av mycket få bilder där hon inte blundar! Tagen under uppesittarkvällen. (Om ni undrar över den konstiga färgåtergivningen på vissa bilder kan jag meddela att det sannerligen inte är lätt att fota i juletid eftersom att allt ljus kommer från brinnande lågor)

Min nyfikna lillasyster som var i full färd med att skaka på paketen hann precis in i bilden när jag skulle föreviga M&M's julgran.

Systrarna Bergman

Efter middagen blev vi uttvingade i kylan för att premiärbränna i eldkorgen som M&M fick i julklapp.

- 30 grader, det är skönt det!

Ärligt talat var det rätt härligt att gå ut för att svalka sig från den hädiska värmen inne i huset.

Såhär skarpa bilder kan det bli när Micke ska försöka fota julklappsöppningen... Nåja, man ser ju hur mysigt vi hade det i vårt hörn i alla fall.

Julaftonskvällen avslutades med ett spel jag fick i julklapp - som bland annat innefattade mumifiering...

All I want for christmas is you

Förkylningen är under kontroll, julledigheten har inletts och jag befinner mig i Lycksele.
Jakten på Julkänslan är i full gång. Jag tuggar knäck, letar julklappar febrilt, äter pepparkakor, bänkar mig framför julshower, käkar lussebullar, bakar julkakor, dricker glögg, ser Sunes jul. Men just som känslan är på väg att infinna sig glider den som vanligt mig ur händerna. Jag vill uppleva samma sinnesstämning som när jag var liten, då julen var något magiskt. Nu är den trevlig men inte så mycket mer. Och i år kommer hålet i mitt hjärta vara lika påtagligt som alla ljus som alla attiraljer runt omkring.

Men jag är glad över att ha promenadavstånd till mina kära här i Lycksele nu några veckor framöver.

Den årliga dyngförkylningen

I över ett dygn har sängen varit min borg nu. Jag har legat rustad med halstabletter, värktabletter, näsdukar, nässpray, te och glass i stora lass och fört en kamp mot en jävla förkylning/begynnande feber. Egentligen borde en släng sjukdom passa mig rätt gott idag eftersom jag pluggar inför morgondagens tenta och ändå bara läser en massa litteratur. Men i praktiken fungerar detta riktigt uselt. Ständigt måste jag ta pauser för att snyta, medicinera och tycka synd om mig själv.
Sitter någon inne med en dunderkur mot rinnande näsor, halsont och värkande kropp kan ni ju dela med er - jag har varken tid eller lust med detta! (Som om någon har det...)

På tal om något helt annat har mitt hår tvärvuxit:

Den här bilden tog jag för några dagar sedan - idag är jag något mer rödnäst och rufsig i håret.

My heroes

Så kom ännu en afton som utmynnade i två mascararandiga kinder. Men just i kväll har jag inte gråtit över sorgen som blivit min trofasta följeslagare. Just i kväll var det Svenska hjältar-galan som orsakade tåröversvämningen.

Hur fina människor finns det egentligen? Då menar jag inte bara de som svischade förbi i tv-rutan för någon timma sedan.
De senaste veckorna har jag själv verkligen bevittnat människors ljusa sidor på nära håll. Jag syftar på min älskade familj och vänner som tagit hand om mig när jag känt mig som spillror. Personer - både sådana jag känner och inte - som ringt, messat, mailat, kommentarer här på bloggen och visat sitt stöd, omtanke och deltagande. Folk jag stött på som helt spontant gett mig en kram eller ett vänligt ord. Och så förstås Johans föräldrar, släkt och vänner som trots sin egna sorg har tänkt på mig mitt i allt. (Jag hoppas att ni vet att jag tänker på er med!)

Om det är något gott jag tar med mig från det helvetet som varit och är, är det all den medmänsklighet jag har stött på. Med risk för att låta som en vandrande kliché så har mina nära mer än någonsin visat vad vänskap och kärlek är (fast det är ni duktiga på annars också!). Och de som jag (ännu) inte är lika nära med har bevisat att främlingar är vänner du inte känner än.
Det existerar inte ord för hur fina människor det finns.

Grattis älskling (ja visst skulle du ha levt...)!

Idag är det en speciell dag, ett speciellt datum. Egentligen skulle jag ha uppvaktat Johan i helgen med en fin present och tårta. Idag skulle jag ha ringt honom och sjungit falskt men högt och grattat honom på 22-årsdagen.
Så blev det inte.

Istället besökte jag kyrkogården i lördags och ställde en ljuslykta vid hans grav. Och idag får jag istället sjunga så högt att det hörs ända dit Johan befinner sig.

Grattis på födelsedagen fining, jag hoppas att du har det bra där du är!

Christmas countdown

Nu börjar det verkligen kännas att jullovet är på intågande och jag har nedräkning tills dess att jag lämnar Piteå för i år. Både på ont och gott, ska kanske tilläggas. Av godo för att jag har hemlängtan. Kanske låter konstigt med tanke på att jag har spenderat nästan alla helger de senaste veckorna i Lycksele. Men jag längtar verkligen efter att få spendera en lite längre tid där och bara vara. Varva ner. Tänka över den senaste tidens skeenden i lugn och ro. Umgås med mina nära och kära på hemmaplan utan att känna stress.
Fast den annalkande ledigheten känns också av ondo för att jag inte kommer att träffa alla gullepluttar som också pluggar här på länge. Jag saknar dem redan när jag tänker på det.

Men nu ska jag inte ta ut någon längtan i förskott utan njuta av de här sista två veckorna. Och försöka plugga förstås. Nio timmars skoldag lyckades jag skrapa ihop idag och jag tror att den sista hjärnsubstansen som fanns kvar rann ut någonstans där i halvtid.

Klamrar mig fast vid hoppet

Så brast det igen. Alla dessa saker, stora som små, som för tankarna till Johan och som påminner mig om att han är borta. Allt det som får hjärtat att bulta hårt, hårdare, hårdast och saknaden att uppfylla varje atom och ännu mindre partikel än det av min kropp.

Jag vill skrika mig hes över orättvisan, skriva varenda fult ord jag kan av ilska, gråta ut all vätska ur kroppen och därefter bli väckt av min älskade som säger att allt bara var en lång, plågsam mardröm. Jag vill kunna väcka min älskling.

I wish upon tonight to see you smile

Den här låten säger väldigt mycket. Önskar att jag någon gång ska få höra dig svara när jag viskar god natt om kvällarna.

Stunder av lycka

Vad härligt det är att få glada besked - nu mer än någonsin. Jag är säker på att Johan fyrade av ett av sina största, vackraste leenden igår i sin himmel.

Jag ska dansa, fastän...

Firmafest var det som sagt som gällde i helgen och fyfan vad den var kul! Shell stod för hotell, superdupermegagod trerättersmiddag och julkonsert med SSS. Vi arbetskompisar bjöd tillsammans varandra på många skratt.

Det var väldigt befriande att tårarna föll av skratt för omväxlings skull. Jag är så glad att jag for för det var precis vad jag behövde.

Halva gänget fastnade på en och samma bild under middagen

Samtliga bilder har jag snott helt hämningslöst av donnan till vänster - Julia. Helgen till ära invigde jag min leopardsparkdräkt som jag köpte för en herrans många veckor sedan.

Som sig bör på firmafester skedde det skandaler under lördagskvällen. VD blev antastad av två kollegor (som vill vara anonyma).

Efter en svettig sejour på Invitos dansgolv läskade vi oss med mat på Max. Värdigt avslut på värd kväll.

Sorgearbetet kräver nog mer än bara tårar

Om en stund ska jag hoppa på en buss som ska ta mig till Umeå. I kväll ska jag hänga med VD och bara ta det piano och imorrn blir det firmafest. När jag blev inbjuden till den för en månad sedan var jag inte så taggad precis. Herregud, jag skulle ju sörja, inte ville väl jag roa mig på något vis, inte får väl jag väl göra något kul när det har skett något såhär tragiskt!

Men nu när det har gått en månad har jag tänkt om och kommit fram till att jag behöver göra något roligt. Att bo på hotell, käka trerätters och gå på julkonsert är något jag skulle ha varit jättepepp på "i vanliga fall", därför tänker jag försöka vara nu också.

Ha en fin helg!

Himlens vackraste

Far är rar och lussebullar är goda

Sedan tidigt i höstas har jag längtat efter lussebullar. I tisdagskväll kände jag att det äntligen var legalt att göra dessa ljuvliga bakverk, nu när det snart är första advent och allt. Tajmingen för baket blev perfekt eftersom att pappa hälsade på och sov över just den kvällen. Inte bara för att jag skulle ha fika att bjuda på utan också för att han kunde hjälpa till att snurra ihop bullarna.
Jag har hunnit trycka i mig flera katter redan och de levde helt klart upp till de förväntningar jag har byggt upp. Tänk om allt man längtar efter skulle kunna gå att knåda ihop och grädda i en ugn...

Förutom att jag fick bakassistans fanns det fler fördelar med att ha pappsen på besök. Ja, bara det att han var här var såklart mysigt. Men dessutom såg han till att jag fick vakna upp i går till ljudet av kaffebryggaren och frukost på sängen. Han är så fin min pappa.

Det ser nästan ut som att han sitter och spänner sig men faktum är att han kollar på en (enligt honom) väldigt intressant dokumentär om ryska maffian samtidigt som han kollar bilar och motorcyklar på Blocket... Multitasking tror jag visst att det kallas.

Mumma!

Minnen är bevarade men han jag skulle dela de med är borta

Jag har tänkt mycket kring det här med minnen den senaste tiden. Inte bara på alla fina, underbara, konstiga och roliga saker jag alltid kommer att bära med inom mig utan också på minnen som fenomen.

Ta midsommarafton som exempel. Jag och Johan befann oss i San Agustín och jag hade min första lediga midsommar på flera år. Jäklar vad bra den skulle bli, nu när vi var utomlands och allt! Efter mycket letande efter den perfekta restaurangen där vi skulle inleda firandet hamnade vi på ett ställe som låg belägen i ett öde köpcentrum. Vi åt paella som serverades av hakets kinesiska ägare, omgiven av Skellefteå AIK-vimplar och visitkort av typen "Larsas åkeri". Inte den midsommar vi hade tänkt. Fast den blev ju bra ändå på ett knasigt och i slutändan mysigt sätt ändå!
Just den här kvällen pratade vi om och skrattade åt mycket efteråt och sa att "det blir en historia att berätta för barnbarnen". Men det blev heller inte som vi tänkt...

Sådana saker minns jag bitterljuvt. Både med värme och smolk i bägaren. Historierna kommer att leva vidare men det känns tungt att inte få se tillbaka på dem tillsammans med Johan. Vi skulle ju tala om de tillsammans!

Tiden har jagat oss in i en vrå

Fredagen den 19 november innebar att det var en månad sedan Johan vandrade vidare. Fredagen den 19 november var också datumet för hans begravning.

Det var en väldigt tung dag. De många, onda såren som inte ens hunnit få en skorpa klöstes upp igen. Allt kändes orättvist och fel men samtidigt så rätt det nu kunde bli just i den stunden. Begravningar är inte värdiga fantastiska personer som lämnat jordelivet alldeles för tidigt, men den i fredags var så värdig Johan den kunde bli.

När jag stod framme vid kistan ville jag inget hellre än att du stod bredvid mig Johan. Att du höll min hand och försökte uppmuntra mig som du alltid kunde göra. Den önskan sköljdes dock bort när jag återigen påmindes om varför det inte var möjligt. Jag hoppas att du står vid min sida ändå på något vis.

♥

Dröm sött finaste du,

jag älskar dig!

Trots allt lever du alltid kvar

Om tolv timmar begravs vår Johan. Pojkvän, son, barnbarn, fleras vän och släkting. En person som är evigt älskad av väldigt många och som gav oss oändlig kärlek tillbaka.
När jag var liten fick jag lära mig att livet inte är rättvist och ja, nu har jag upplevt orättvisan från dess fulaste sida. Det är fel, fel, jävligt helvetiskt fel att Johan ska begravas imorrn.

Men fastän världens underbaraste redan har gått dit vi alla kommer gå bär jag alltid med honom och vår kärlek till varandra i hjärtat. Det ger mig inte honom tillbaka. Men på det sättet är han odödlig.

Från djupaste svart till en mörkgrå nyans

Jag tog mig från skolan redan vid lunchtid idag och passade därför på att ta en promenad i solskenet. Tror att varje soltimme jag kan ta del av är väldigt behövligt. Det kommer att bli en mörk och kall vinter.

Och idag har jag faktiskt känt mig - under omständigheterna - glad, vilket nästan känns fel att säga. Men livet är nog inte enbart svart eller vitt, det finns en gråskala däremellan. Ibland önskar jag dock att livets färgskala skulle vara som en regnbåges...

Väck mig ur denna utdragna mardröm

Såg att det fanns funderingar över var jag befinner mig just nu. Jag åker som en jojo mellan Piteå och Lycksele. Försöker hänga med i skolan. Inte hamna efter, inte samla en massa arbete på hög, jag ska vara klar till våren som planerat (även fast det känns som att alla framtidsvisioner ändå har grusats samman). Såklart vill jag också försöka hinna träffa mina vänner här uppe. De är väldigt viktiga för mig och så fina människor att jag inte vill "glömma bort" de mitt i all kaos som råder.
Nu mer än någonsin skulle jag vilja att Lycksele och Piteå bara var olika kvarter och inte städer 22 långa mil från varandra. Att hela mitt liv, allt som betyder något, var samlat på ett och samma ställe.

I helgen befann jag mig i Lycksele igen och försökte jobba. Tror jag lyckades ta mig an arbetsuppgifterna bra under omständigheterna även fast jag inte vet hur det gick till? Igår när jag skulle gå hem från jobbet snörde jag på mig kängorna på fel fötterna och gick halvvägs till pappa och farsdagsmiddagen innan jag insåg att jag hade glömt att ta på mig jackan. Och nej, det är inget skämt. Hjärnan fungerar inte alls som den ska.

Jag saknar min Johis, jag vill inte att han ska vara borta, jag vill att det här ska vara en ond dröm som någon vänlig själ väcker mig ur snart. Verkligheten kan bara inte vara såhär rutten.

I only wanna be with you

Älskade Johis.

Börjar det inte bli dags att komma hem från den där oändliga fjärrkörningen du är ute på? Idag är det fyra veckor sedan jag såg dig sist. 28 plågsamma dagar sedan jag fick hålla om dig, krama dig, inandas din lukt, stryka dig över kinden och vinka hej då genom fönstret.

Fyra veckor är lång tid när hjärtat värker av saknad.

Varje sång handlar om dig

I måndags lyssnade jag på musik för första gången sedan den där hemska natten för två veckor sedan. Tidigare har jag trott att jag alltid kan finna tröst i musiken. Men sedan Johan vandrade vidare har alla låtar bara geggat runt i det stora såret som finns inom mig. Plötsligt märker jag hur all musik handlar om kärlek - lycklig som olycklig. Antingen påminner de mig om allt glatt vi fick tillsammans, du och jag Johan, eller så för de tankarna till hur jävligt det är att förlora den jag älskar så innerligt. Råkar en sång inte handla om kärlek är det alltid en melodi som väcker ett minne till liv om något vi gjort.
Jag behöver ingen påminnelse. Förlusten av världens finaste fyller redan hela mitt medvetande.

Istället har p3 dokumentär utgjort ljudridån som har fått skingra tystnaden. Visserligen handlar de bara om andras eländen, men hellre de än musik som handlar om mitt.
Jag fruktar den dag vår låt dyker upp på radion.

Hand i hand vandrar vi
tillsammans genom livet
Du är på en plats långt borta
Ändå kan jag känna din hud
under mina fingrar
Och ditt väsen lämnar aldrig min sida

Och det enda jag vill är att du ska komma tillbaka

Jag har inte suttit vid datorn sedan i lördags när jag skrev sist. Kom dock på igår att jag har räkningar som måste betalas därför förärade jag den med ett besök nu. Tänk att livet rullar på, att det finns räkningar att ta itu med fast allt är ett enda stort kaos. Ganska fantastiskt ändå.

Varje dag sker ett pyttepyttepyttesteg ut ur det kompakta mörkret. Knappt märkbart ens för mig själv. Men det här måste gå, ska gå på något sätt. Jag vet att jag - vi allihopa - har ett fantastiskt stöd och jag är så himla himla tacksam.

Ta hand om er!

Den jävligaste stunden i livet var den när du gick

Johan, samma natt som du försvann föll snön. Jag sitter och tittar ut genom fönstret på det tjocka, vita täcket som döljer marken och tänker på de oräkneliga gånger du sagt "Anna snart är det vinter och då ska jag köra skooooter!" enbart i höst. Försöker bortse från orättvisan över att det inte blir någon skoterkörning och tror att vintern kom till din ära.

Vår tid tillsammans blev kort. Alldeles alldeles alldeles för kort. Men minnena jag har tillsammans med dig kommer att vara livet ut. Tack för allt roligt, mysigt, knäppt och underbart jag har fått uppleva med dig!

Den vackraste stunden i livet var den när du kom
Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick

Jag älskar dig för evigt

Jag vet inte vad jag ska skriva. Borde jag ens skriva något?
Det jag genomgår just nu är den värsta tiden i mitt liv. När jag fick beskedet igår om att min älskade pojkvän omkommit i en bilolycka gick hjärtat i tusen bitar. Istället har bröstet fyllts med ett svart hål. Inte helt tomt utan fyllt med sorg, saknad och tusen andra känslor som inte ens går att sätta ord på.

Jag är verkligen jättetacksam för alla som visar omtanke och bryr sig. Vet själv hur svårt det är att bemöta sådana här tragedier så jag tycker ni är modiga som vågar skriva en rad eller ringa trots att ni inte vet vad ni ska säga.
Mina tankar finns hos Johans familj, vänner och alla andra anhöriga som precis som jag befinner mig i chock och förtvivlan.

Och till Johan, även fast du aldrig kommer kunna läsa detta: Jag älskar dig så oerhört mycket! Jag är så glad att jag har fått lära känna dig och att du har varit en stor del att mitt liv. Inte ens döden kan klippa de band vi har till varandra.

Vän av värme

Mamma skickade över lite bilder till mig, bland annat den nedan. Bara genom att slänga ett getöga på den väcks genast min längtan efter varma dagar, bara ben, svettiga longboardturer och sol i ögonen.

Jag försöker leva i nuet men i smyg har nedräkningen till sommaren 2011 börjar. Bara 8 månader kvar...

För choklad- och sockerlovern

Igår var det söndag (bäst att påpeka det i fall någon är dagavill') vilket som vanligt innebar söndagsfika! Den här gången var det min tur att stå värdinna och i sedvanlig ordning bestämde jag mig för vad jag skulle baka i sista sekund...
Efter lite googlande efter recept föll valet till slut på en browniekladdkaka med daim. En kaka för chokladälskares och sockerjunkies, minst sagt. Tillsammans med gammaldags vaniljglass blev det en succé!

En etta för tre

I helgen har det rått compact living på hög nivå i min lägenhet! Mamma och Micke kom hit i fredags för att hälsa på och stannade till lunchtid idag. Det har varit superkul att ha dem här, och även rätt jobbigt. Jag värderar mina föräldrar och plastpäron högt men samtidigt är de expert på att trippa på mina nerver. Åtminstone när vi spenderar 40 timmar tillsammans på 28 kvadratmeter.

Vi har ägnat vår vakna tid till att käka sushi, kika Idol, spela en massa kort, dricka vin och sånt som kan kategoriseras under sköna helg-göran. Igår åkte Micke iväg för att fiska och då passade jag och mamma på att göra stan. Efter en förhållandevis kort shoppingtur (3 timmar är ju ingenting mot 7-timmarsrundan vi gjorde när hon hälsade på mig första gången!) klagade mamma på att hon kände sig blek och ville sola. Eftersom hennes blek-nivå ligger snäppet över min jag-har-varit-utomlands-i-en-vecka-nivå var det bara att hänga på till cancergrillen för att undgå risken för att känna mig albino. Efter det tonade vi mitt hår och la ansiktsmask vilket riktigt maximerade tjejlördagsfeelingen. Väldigt trevligt må jag säga!

Nätterna har å andra sidan inte varit riktigt lika angenäma. En av oss tre (säger inte vem, bara att han inte var med på lördagens tjejgrejer) är nämligen expert på att snarka... Tur att han hade tagit med sig öronproppar till mig i alla fall. Annars hade mina nerver varit helt nertrampade vid det här laget.

M&M fick stå modeller för de första bilderna tagna med min nya kamera! Eftersom det var kolsvart ute och jag har dålig belysning i min lilla crib är fotot ovan dock inte representativt för vad D90'n går för.

Älskade, saknade Zorro

För ett år sedan förlorade jag min bästa badkompis, min bästa promenadpolare och mitt bästa myssällskap.

Gud vad tiden går fort, och gud vad jag saknar Zorro fortfarande!

Livet slut vid 30?

Jag är helt hänförd och häpen över hur effektiv jag har varit idag. Städning, body balance, kattkalas och plugg har avverkats i en hejdundrande fart. Fokus har varit totalt. Sak efter sak har bockats av listan.
Tänk om jag kunde ha den här energin varenda dag. Vad fort livet skulle ha avverkats och vad sysslolös jag skulle känna mig där vi 30-strecket!

Dagens höjdpunkt var såklart Rockys birthdayparty. Två kakfat dignade av bakverk och lägenheten var full av folk som inte ville missa årets event. Jag vann Rockyologin: Förutom att jag var den enda med alla rätt prickade jag in missens vikt som var utslagsfrågan sånär på ett hekto. Jag börjar kanske också sakteligen förvandlas till en crazy cat lady?
När folket droppade av en efter en spelade vi tre stillgoingstrongare - jag, Sandra och Emma - ett parti plump som jag nästan tog hem. Eller okej, Emma slog mig den här gången men det var hon väl värd efter sitt festfixeri.

Den nya kameran kom idag men jag har inte hunnit hämta ut den ännu - därför kan jag bara bjuda herrskapet på denna kvalitetsmässigt usla bild från dagens presentöppning. Rocky älskade för övrigt leksaken jag hade köpt, och typ allt annat han fick!

Rockan bjuder till fest!

Nu ska jag ner på kalas hos Emma. Men det är inte vilket kalas som helst utan ett kattkalas. Hennes kisse Rocky fyllde ett år här om dagen.
Ja, Emma är the crazy cat lady och det gillar vi henne för!

Birthday-boy

Jag ser det snöar, jag ser det snöar, det var inte så roligt alls

Slår upp ögonen klockan 8.03. Det första jag gör är att titta ut genom fönstret. Där utanför: ett tunt snötäckte som ser ut att ha blivit siktad genom en sil. Min reaktion: Inte nöjd.

Jag måste verkligen ha sett ut som en riktig snipkärring när jag gick till Korpen idag. Desto mer slask som sipprade in genom hålen i mina kängor, desto mer letade sig mina mungipor neråt. Snö är helt okej. Till och med jäkligt gött ibland. Men bara när den kommer i november-december och inte är av den blöta varianten.

Min snipkärringsattityd har dock ändrats i och med träningen. Fick äntligen köra ett pass body balance och det var hur härligt som helst! Nu känner jag mig som en stor sol, en sol som ska smälta bort all snö som kommer i min väg. Välkommen tillbaka om en månad istället, jävla skitsnö!

F U BBB!

Om man som internetleverantör vill göra sig impopulär kan man göra som Bredbandsbolaget gjorde idag: Se till att ha distributionsproblem i ett studentområde i sisådär 8 timmar dagen innan ett seminarium. Då blir kunderna jättenöjda och glada.

Eftersom att plugget blev uppskjutet av ovanstående anledning har jag suttit och hetsstuderat fram tills nu. Orkar dock inte tänka mer för tillfället, därför tar jag en taktikvila och börjar på ny kula i morgon bitti. Hej och hå!

Det tjänar ingenting till att klaga...

Bitterheten över att jag är kameralös fyllde mig totalt när jag postade förra inlägget. Därför gjorde jag slag i saken och klickade hem en Nikon D90 alldeles nyss!
Känner verkligen att jag lever över mina tillgångar just nu - fast hellre det än utan kamera!

Nästa månad SKA jag däremot snåla som fan. Kommer att vända på varenda korvöre innan de lämnar börsen!

Ett inavel i fransjacka

Jag står verkligen inte ut med min blogg nu när jag inte har någon kamera. Text, text, text och åter text - så jävla trist! Hade tvingat Johan att ta med sin kamera när han hälsade på i helgen, vilket han också gjorde... Problemet var bara det att han råkade glömma laddaren hemma och typiskt nog tog batteriet slut när han knäppt ett kort............
Ja, vad ska jag säga..?

Trots att det saknas ordentliga bildbevis har helgen varit superb. Shoppingdagen i Luleå slutade självklart med att jag köpte något trots att jag inte borde. Kunde helt enkelt inte motstå en fransbeprydd skinnjacka!
Den invigdes direkt när jag kom hem. Tillsammans med ett par gråa jeans fick den utgöra kvällens partyoutfit! Faktum är att det är första gången på över två år som jag går ut i jeans - sug på den ni!

Festen gick i alla fall från en liten tillställning hemma hos mig vilken inkluderade kortspel med Johan och Dennis, till utgång med destination Challenge. Där stötte jag på en massa filurer med mer eller mindre roliga egenskaper. Bland annat en snubbe som hela tiden poängterade att han minsann inte raggade på mig och viftade frenetiskt med en förlovningsring som bevis för hans påstående. Som om att det inte räckte med att han kallade mig "inavlad" ett flertal gånger för att jag skulle förstå det...
Jag och mitt sällskap bytte bord rätt snabbt, kan tilläggas.

Nu blev det ett långt jäkla textsjok igen men det får vi leva med tills vidare.

Blogga med iPhone?

Nu ska vi dra till Luleå! Innan vi far måste jag bara kolla om det finns någon vänlig själ där ute som kan hjälpa en oteknisk sate med hur jag kan blogga från iPhonen? Finns det någon flashig app anpassad för blogspot eller? Snälla, hjälp mig!

Häng med Bagge!

FÖRRESTEN! Bara en sak angående Idol innan jag kryper till kojs. Var det bara jag som störde mig på att Anders Bagge poängterade att Robyn är en av Sveriges bästa låtskrivare när en av idolerna framförde Hang with me? Förvisso ÄR Robyn en av Sveriges bästa låtskrivare och en helt grym artist. Men just den låten skrev ju Klas Åhlund till Paolas platta Stockcity Girl som gavs ut år 2002.
Bagge får bakläxa till nästa fredag.

För övrigt är DEN HÄR låten med Paola också helt awesome!

Kvällens recept

Popcorn, Idol, öl och pojkvännen på besök. Mer än så krävs inte för en lyckad fredagskväll!

Nu: Sängen. Imorrn: Shopping in Luleå (men med tanke på min ekonomi ska jag nog mest agera PS).

Min nya bebis

De senaste 20 timmarna har jag varit strängt upptagen av att leka med min nya iPhone 4. Igår anlände den äntligen!!!
Jag, som egentligen inte är någon prylgalning, är verkligen helt förälskad i denna mojäng. Samtidigt som jag blir mer och mer fascinerad av den blir dock min tekniska okunnighet mer och mer påtaglig. Vissa grejer förstår jag verkligen nada av. Men tur är väl det, då har jag ju en legitim ursäkt för att pilla med den oavbrutet!

Raise your glass!

Helgens partylåt (om det nu blir nåt party...)?!

Sug i kameratarmen

Har just klämt i mig en middag (jo, jag brukar äta tidigt så att det ska hinna trilla ner innan träningen börjar) bestående av sallad och o'boy till det. Väldigt bra kombo - rekommenderas starkt!

För någon timme sedan var jag ute på en liten promenad och blev bitter över att jag är kameralös. Även om hösten är en jäkligt seg årstid finns det så mycket fina färger att fånga på bild! Jag MÅSTE köpa en ny kamera NU.
Kan i alla fall glädja mig åt att jag snart har en rätt lattjo pryl i min hand. Den ligger i Ånge för tillfället så senast på fredag borde min väntan vara över. Och den saken går ju faktiskt att fota med, även om det kanske inte blir optimala bilder...

(Det är Johans finger på bilden - jag har inte kapat av mitt!)

SD i Lycksele

I torsdags när jag kom till Lycksele uppdaterade jag mig direkt om världsläget i Västerbotten genom att läsa lokaltidningarna. En artikel fångade särskilt min uppmärksamhet. Inte bara för att den rapporterade om hur stödet för Sverigedemokraterna ser ut i inlandet utan också för att jag kände igen ansiktet på bilden intill texten.

Läkaren som beskrivs som SD's "starke man" i Lycksele opererade mig för några år sedan. Han är bevisligen kompetent i sitt yrke (annars hade jag kanske inte suttit här idag?) fast det jag ärligt talat minns bäst var att han hade en kraftig brytning. Inget ont sagt om det, men det sätter griller i skallen på mig att en person född utanför Sverige är med i just Sverigedemokraterna.
Visst, de tycks vara mest rädda för muslimer. Men fortfarande ringer den där reklamen om "invandrarbroms" i öronen på mig. Varför vill Igor, själv med invandrarbakgrund, dra i den?

Jag väntar nyfiket på att få höra mer om detta.

Bra start!

Precis som jag hoppades och trodde är detta en bra dag! Den har börjat fint i alla fall. Fick min praktikplats bekräftat för en stund sedan och efter det har jag gått loss någon slags segerdans.

Nu ska jag försöka få resten av dan att gå i samma spår. Tror det kommer gå vägen.

Neg-neg-neg-neg-negativ

Det här är inte min dag. Har dragits med en molande huvudvärk sedan i morse. Sånt där ont som känns för lite för att klaga över men som ändå är påtagligt. Nu gnäller jag ändå (och skyller på att jag gör det för att värna om yttrandefriheten).
När jag ändå är i gång kan jag tala om att jag minsann också mår illa och att jag är jäkligt trött.

På allt detta är jag även kameralös för en tid framöver. Sålde iväg min D40 till brorsan i helgen, men har ännu inte köpt någon ny. Därmed kan jag bara fota med min äckligt dåliga kompaktkamera som snarare borde kallas icke-kamera. Hoppas det inte dyker upp något trevligt fototillfälle framöver för då står jag där med byxorna nere.

Vad ska jag egentligen ta mig till för att styra upp den här dan? Ta en kanelbulle kanske, för uppenbarligen är det ju dennes dag och inte min.

Kölden och dimman

Vad är det för murrigt landskap jag har hamnat i? Dimman ligger fortfarande tjock och termometern visar på endast två plusgrader fastän klockan snart är lunch. Brr.
Vi ska i alla fall bege oss ner på stan nu, blir att dra på sig parkasen!

Jag tror det kallas höst.

Marknadshelg i L-sele

För någon timma sedan landade jag återigen i gamla kära Lycksele. Det är jobb som gäller hela helgen vilket känns sådär eftersom det är marknad här. Det innebär nämligen inte (enbart) att tanterna får gå ut och lufta rullatorerna samtidigt som de spanar på garn, som min kära Alingsåsvän vill tror. Nej, Lycksele marknad är väl snarare synonymt med fest och ett jäkla drag.
Meeeen, jag får se det från den ljusa sidan - att bli påhälsad på Shell av en massa fyllskallar är ju inte fy skam.............

Nu ska jag och Johan svänga ihop en svensk klassiker till middag - TACOS! Som jag har längtat, var tusen år sedan jag åt det.

Min badpojke som jag är tillfälligt inneboende hos i helgen

*) Rubriken är ytterligare en blinkning åt Emma.

Grym helg, extra skoningslös mot fötterna

Insåg just att det kanske skulle vara på sin plats att yppa några ord om helgen som var. Umeå bjöd på tårta (eller ja, rättare sagt gjorde VD det), utökning av garderoben, All Stars-middag (tradition för fasen!), partaj, onda fötter och för lite sömn.
Det sista orsakades av att jag vaknade på söndagsmorgonen och trodde att klockan var kring 10 fast den i själva verket var 8... Fast då hade VD redan varit vaken ett bra tag!

Helgens hjälte var för övrigt Sandra som körde som en skottspoling mellan Umeå och Lycksele för att både hinna jobba och förena hela järngänget. Thumbs up för det!

Snodde denna bild tagen under lördagskvällen från Sandras blogg eftersom jag inte knäppte ett enda kort själv på hela helgen...

Silver sparkles i väntan på Hunter green

Jag gillar mitt nya nagellack - Silver sparkles från Isadora - väldigt, väldigt mycket. Lite minxkänsla över det hela utan att jag behövde punga ut 400 spänn! Fast jag väntar ändå tålmodigt på att höstfärgerna ska komma. Borde inte de vara här snart? Löven på träden gulnade ju för flera veckor sedan!

Ja, ni hör. Det är stora tankar som rör sig i min skalle i kväll.

Inte lätt att få till skärpan med självutlösare, men färgen framgår ju ändå på ett ungefär.

Ny erfarenhet - ny vana?

Jag känner mig berövad. Tingesten jag blivit fråntagen är en känsla.
I morse skulle jag nämligen lämna in reportaget jag slet med under hela gårdagen, men upptäcker då att deadlinen är först i morgon. Jag som alltid brukar bedriva en kamp mot klockan. Ständigt brukar jag gå segrande ur striden och kan torka svettdropparna från tinningarna när jag inser att uppgiften är inne hela fyra minuter till godo.

Men det är en rätt skön känsla att vara klar i tid också. Jag tror faktiskt att jag ska försöka vara ute i god tid fler gånger.

Kalashelg i U-town

Jävlar i min låda vilken kalashelg jag har haft i Umeå tillsammans med mina fina, fina vänner! Tyvärr har jag en deadline som ligger som en snara runt halsen SO NO BLOGGING förrän repet är lossat.

Vi hörs snart!

Iron weekend

Imorrn är det fredag och då har jag föreläsning. Fast det är inte det jag ser fram emot (hur intressant den än må vara) förstås. Nej, så fort skolan har slutat ska jag åka till Umeå för att gratta VD som fyller år. Sen ska jag hänga med henne och Sandra heeela helgen! Skitkul, med tanke på hur mycket jag har saknat dem. Nog för att jag hade förmånen att träffa dem för två veckor sedan när jag var i Lycksele men det var alldeles för lite. I helgen vill jag få en järngängetöverdos.

Än är det dock bara torsdagskväll och den ska jag avnjuta med en film hemma hos mr Det Är Min Hamburgare. På tal om honom följer här två tidigare opublicerade från kräftskivan på just André. De skulle lätt kunna illustrera ordet "fyllskall" i norrlandsencyklopedien.


Ps. Jag tog mig iväg till spinningen imorse trots att jag var helt död när väckar'n gick igång. Jävlar vad bra jag kände mig efteråt!

En aktiv kropp ger en aktiv hjärna (eller?)

Det har verkligen inte varit min dag idag. Istället har det varit den förbannade skrivkrampens dag. Jag gick upp (hyfsat) tidigt i morse för att knåpa ihop ett reportage på 7000 tecken. Några timmar och bara 1900 tecken senare insåg jag att allt bara blev skit.

MEN! Så kom jag hem från mitt favoritpass aerobic intervall med endorfinerna virvlande genom kroppen och insåg hur jag skulle istället. Så imorrn är det jag som kliver upp i ottan och beger mig på spinning - sedan ska jag skriva ett sjuhelvetes bra reportage.

Så gör vi. Vem anmäler sig frivilligt att väcka mig sådär vid 6-snåret?

Storleken har betydelse under lördagskvällar

I helgen fick jag minsann bevisat för mig hur liten min lägenhet verkligen är - två gånger!

Först blev jag varse det i lördagskväll. Då gick förfesten av stapeln på mina 28 kvm, vilket inte räckte långt när folk började strömma in. Jag var ambitiös och räknade alla (?) när vi satt ner på golvet körde en dryckeslek. Vid det tillfället var vi 22 pers. Därefter blev jag lite för susig i skallen för att hålla räkningen men några fler tillkom i alla fall. Jag förstår ärligt talat inte hur allt höll. Hade inte varit förvånad om väggarna var utslagna när jag vaknade i söndags precis. Det enda som hände var att toadörren lossnade ett tag. Turligt nog var det någon (bajsnödig?) som satte dit den igen så jag slipper hänga upp ett draperi i badrumsöppningen.

Andra gången jag fick det bevisat för mig att min lägenhet är pytte var i söndagskväll, när jag skulle baka bullar. Innan slutet hade jag deg (bulldeg, inte pengar tyvärr) överallt och jag lovade mig själv att aldrig mer baka något som behöver mer plats än i en bunke. Söndagsfikat hemma hos mig kommer hädanefter alltså bestå av olika sorters kladdkaka.

Lördagens festligheter föregicks av journalistfika hemma hos Tina. Jag och Dennis hade fixat ihop en härligt färgämnesspäckad chokladtårta.

Min partner in tårtbak och mästerverket.

Lördagsstassade Sandra och jag

Bäckis egna bongardrottning Emma

André, även känd som Mr Det Är Min Hamburgare efter lördagens fyllekäk

Helan och Halvan, lilla Sandra och långa farbrorn eller något i den stilen

Senare på kvällen satte mästerfotograf Kvist klorna i min kamera vilket resulterade i bilder likt den ovan. Det kanske finns något kreativt tänkande bakom dem, men som vimmelbilder är de kassa (och jag besparar er därmed resten).

Double fail

Gissa om jag fick en smärre chock igår eftermiddag när jag öppnade dörren som någon nyligen knackat på och fann min pojkvän där utanför? I min skalle satt han i lastbilen på väg hem från Vilhelmina, men den luringen hade lyckats fintat mig!
Där stod han i alla fall med en ros i handen på äkta Don Johan-manér och gav mig en väldigt fin överraskning. Fast lite putt blev jag för att han hade överlistat mig och mina känsliga överraskningsspröt.

Gårdagens frisörbesök blev förresten inte alls ett klipp. Har gått med uppsatt hår ända sen jag kom hem från salongen - då förstår ni hur nöjd jag är. Fan, varför skulle mina farhågor besannas? Jag ska aldrig mer klippa mig hos en oprövad frisör igen.

Toppningen som blev en alldeles för kort tantfrisyr. Jag vill vara rockig, inte damig!

Utsätter mig för min stora skräck

Det var inte utan att jag vaknade med en klump i magen imorse. SD i riksdagen. Herregud. Men det är bara att vänta och se vad som händer...

På en stund ska jag göra mig kvitt några slitna hårtoppar vilket känns lite jobbigt eftersom jag lider av något så fånigt som frisörångest. Fast jag har bott i Piteå i över två år har jag ännu inte vågat boka tid på någon salong här, klippningarna har jag alltid skött i Lycksele då jag vet att Cristel gör ett bra jobb. Men nu ska jag alltså go wild and crazy och kasta mig ut i det okända. Återkommer med resultatet.

Såhär tjusig var jag under mitt förra frisörbesök. Lyckligtvis var detta bara förpigmenteringen, i slutändan blev färgen väldigt bra.

-

Frustrerad. Arg. Förvånad. Besviken. Äcklad. Ledsen.

Kort sagt är det känslor som går genom kroppen när vi har röstat in främlingsfientligt parti i riksdagen. Nu håller jag tummarna för omval.

Vote!

På en liten stund ska jag bege mig iväg till min vallokal och rösta. Det hoppas jag att ni läsare också gör/har gjort, oavsett om er röst är röd, blå, grön, rosa eller blank. Avstå däremot gärna att rösta lila!

Kung av ingenting alls

Egentligen vill jag inte nämna ett ord om den där serien. Knappt erkänna att jag har kollat på båda avsnitten hittills. Men eftersom jag inte kan låta bli: Kungarna av Tylösand - Dräggen av Tylösand - kanske kände sig som Halmstads majestäter i somras med all Bacardi som skvalpade runt inne i deras tomma skallar. Nu när programmet har börjat sändas är de istället Sveriges största losers.

En annan slutsats jag har dragit idag är att en riktig jäkla pulstopp är den ultimata lösningen på energidippar. Har suttit på föreläsning hela dagen och när jag kom hem hade jag noll och inga krafter. Ett hysterisk svettigt men lika roligt aerobicmix pass senare var jag som en ny människa. Att göra slut på energi ger ny energi!

God natt på er!

BFF

Vid lunchtid i söndags gled VD in på Shell med en tårtkartong under armen. Den gröna bakelsen som gömde sig i lådan var på sätt och vis tillägnad mig. Inte för att jag har fyllt år under det senaste halvåret eller för att jag hart gjort något väldigt speciellt nyligen.
Nej, det gröna bakverket var prytt med siffran "5" och min vän hade inhandlat den för att vi har varit just vänner i fem år nu i september.

Då jag lärde känna Viktoria (som VD faktiskt heter) gick vi första året på gymnasiet. Hon hade permanentat hår och jag minns bara att jag hade sett henne en gång innan dess. Då stod hon och skrek argt till sin syster på nämnda bensinmack, på ett sånt där syskonkärleksaktigt vis ni vet.
Nu har VD bytt ut sitt långa krull mot en blonda syntfrilla och hon har aldrig vrålat åt mig på samma sätt som den där gången jag såg henne först. Fast hon är fortfarande samma tjej som jag lärde känna några veckor in på samhällslinjen: Skitrolig, generös, energisk, rätt udda och världens snällaste.

Om 45 år ska jag köpa en tårta med siffrorna "50" på.

Min fina vän sedan fem år tillbaka

Meat is fashion

Angående Lady Gagas köttklänning på VMA:
Det är inte en ny idé - i Top Model säsong 10 posar modellerna inlindade i kött.
Den är inte speciellt provocerande heller - vi vanliga dödliga som inte tänker på djurrättsfrågor går runt i skinn dagligen.

Däremot är skapelsen jäkligt kittlande! Undra om detta kommer bli en ny trend? Fashionistas kutar runt i baconvästar på stan och festar loss i sidfläskboots!
Fast om det mot all förmodan skulle bli verklighet hoppas jag verkligen att det är en vintertrend. Fatta lukten av härsket kött som skulle uppstå om köttplagg bars sommartid...

Ett steg ut ur konfortzonen

Precis som förra måndagen satt jag i kväll bänkad framför Biggest Loser Sverige. Jag trodde inte att programmet skulle tilltala mig eftersom jag sett nån snutt av den amerikanska versionen och tyckt det varit rent blaj. MEN den svenska upplagan är ju rent fängslande och dessutom inspirerande. Trots att jag inte är överviktig blir jag jättemotiverad att träna hårdare. Något som Tanja Djelevic sa förra veckan har särskilt sporrat mig:

Om man alltid håller sig på den nivå där man är bekväm - mentalt eller fysiskt - då kommer man ju ingen vart. Då är man ju bara bekväm, då gör man bara det man kan. Man måste få lite ont, man måste tycka att det är jobbigt och man måste tycka att det är obehagligt. Det är nödvändigt för att man ska fortsätta framåt.

Med de orden i bakhuvuden kör jag lite hårdare på passen. Det är bara när svetten rinner ner i ögonen som jag pausar i ett set, för det gör så förbannat ont. Hehe!
Jag kan ha sagt det förr men nu jäklar ska det byggas magrutor och andra läckra muskler. Eller ja, lite antydan till det åtminstone.

Saker jag gjort medan bloggen stått stilla

För några timmar sedan kom jag hem från en tre dygns-vistelse i Lycksele. Där har jag spenderat min vakna tid till att jobba, skriva reportage, luncha med Sandra, rensa ur huset, gratta Sussi på 30-årsdagen, tagit en öl med Lisa på puben, ätit tårta med VD och pussat på Johan den korta stund vi hann ses eftersom han har jagat älg på bortaplan.

För att fira att jag har hunnit med allt detta ska jag lägga mig i sängen och avnjuta fredagens avsnitt av Idol. Ja, för det hann jag faktiskt inte se!

Min mysiga måndagsmiddag

Alldeles nyss slukade jag de sista resterna från måndagens trerättersmiddag. I samma stund kom jag på att de kan vara på sin plats med en liten offentlig utvärdering.

Maten var lyckad, om jag får säga det själv. Självklart påbörjade jag kockandet lite väl sent men när Emma knackade på dörren var jag ändå i princip klar ändå. Det ska erkännas att jag var lite nervös inför att servera henne mitt ihop-kok eftersom jag inte är någon superkock (vilket ärligt talat beror på ointresse från min sida). Efter första tuggan av förrätten släppte dock oron. Jag tyckte att maten var god, Emma uppskattade den också och allt var frid och fröjd. Nothing to worry about helt enkelt! Dessutom hade jag riktigt roligt under tiden jag snodde ihop rätterna, trots att det var rätt stressigt, så det är inte omöjligt att det blir fler middagar.

Det här stod på min meny:

Förrätt: Prins Charles bakelse
Räkröra serverad på vitt bröd, toppad med krossade ostbågar och löjrom.

Huvudrätt: Pappas favorit
Fläskfilégratäng med champinjoner. Här serverad med klyftpotatis och sallad.
(Den här rätten blev dock lite misslyckad eftersom det skulle bli mer sås till gratängen...)

Efterrätt: Exotisk fruktkompott med passionsfraiche
En jävligt god efterrätt helt enkelt. Hojta om ni vill ha receptet!