Så var år 2015

Nu när år 2015 alldeles strax är slut är det dags att göra ett bokslut. Jag summerar de senaste 365 dagarna som brukligt – med en lista!

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Ja! Åkte Vasaloppet, deltog i Toughest och sprang Tjurruset. Började gå i terapi, köpte lägenhet helt själv och drack vin på ett tak med utsikt över Stockholm. Bland annat.

Genomdrev du någon stor förändring? Det var inte på mitt initiativ, men att bli singel och flytta till en ny lägenhet kan väl betraktas som en ganska stor förändring. Jag slutade också snusa och äta kött – båda två av egen, fri vilja!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, ingen av de jag umgås regelbundet med. Nästa år däremot, då kommer det levereras! 

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? 1 maj. Vilken vidrig dag det var att vakna upp till alltså!
8 mars var däremot bättre: Det var datumet jag genomförde mitt första Vasalopp (på Internationella kvinnodagen och allt)!

Dog någon som stod dig nära? Nej. Tack universum för det. 

Vilka länder besökte du? Spanien och Ryssland.

Bästa köpet? Min säng! Det bestämde jag mig fort för när det stod klart att jag skulle flytta – att jag skulle ha en riktigt jävla skön säng! 

Jag borde kanske svara min lägenhet, men jag vette fan om det var ett sånt bra köp?! Haha.

Gjorde någonting dig riktigt glad? All kärlek och allt stöd från mina vänner! Blir fasen tårögd nu bara av skriva det. Jag har länge vetat att jag har världens bästa vänner, men när allt rasade i våras så överbevisade de sig själva. Så länge jag har dem är jag rik!

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Lugn och ro i sinnet och tillvaron. Ge mig det så är jag nöjd.

Vad önskar du att du gjort mer? Slappnat av. 

Vad önskar du att du gjort mindre? Slösat pengar. Supit. Varit ledsen. 

Favoritprogram på TV? Absolut svensk. Det finns kvar på SVT Play i två dagar till, så har ni inte sett det vet ni vad ni ska ägna nyårsdagen åt. Kapish?

Bästa boken du läste i år? Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson.

Största musikaliska upptäckten? Oj, jag tror jag lyssnat på ganska samma artister som tidigare? Fast Jonas Bergsten, Erik Lundin och Cherrie är förresten tre stycken som jag adderat i mina playlists. Och Björks musik fastnade jag mer för efter att ha lyssnat på Mades hyllningskonsert till henne!

Vad var din största framgång på jobbet 2015? Att jag har utvecklats som fotograf och fått mer självförtroende i det uppdraget. 

Största framgång på det privata planet? Att jag började gå i terapi.

Största misstaget? Det har varit några fyllor jag inte varit stolt över...

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare. Även om 2015 har bjudit på många fina stunder så har det varit ett riktigt skitår. Jag hoppas innerligt att skiten stannar på den här sidan årsskiftet.

Vad spenderade du mest pengar på? Lägenheten. Vågar inte ens tänka på vad jag lagt ut på räntor, amorteringar, möbler, slipa golv, tapetsera, osv. 

Något du önskade dig och fick? Att jag tog mig över Vasaloppets mållinje i Mora! Samt träningskompisar, i form av Nordic Military Training-gänget.

Något du önskade dig och inte fick? En "klar" lägenhet till slutet av året. 

Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Åt middag med Ann och Johan på Guitars. Det blev ett väldigt lugnt firande, eftersom jag jobbade under dagen och gjorde en tidig kväll då jag försökte ställa om dygnet lite inför Vasaloppet som gick av stapeln tre dagar senare. Jag hade istället firat med familj och vänner lördagen innan min födelsedag.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Eh, JA! Ett lättare sinne, bland annat. 

Vad fick dig att må bra? Min familj och mina vänner, först och främst. Sedan har träningen betytt mycket! Och bra musik, förstås!

Vem saknade du? Johan och mormor. De saknar jag jämt! Jag har också saknat Smilla, nu när vi inte bor tillsammans på heltid. Jag har ju också haft saknadsil efter min familj.

De bästa nya människorna du träffade? Mina träningskompisar på Nordic military training och Helena som jag träffat via VD!

Mest stolt över? Att jag tog mig i mål på Vasaloppet (jävlar, vilket tjat det blev om det där lilla skidloppet, haha) och att jag vågat erkänna för andra att jag varit ledsen. 

Högsta önskan just nu? Mindre kaos i livet och mer lugn. Och en stor summa pengar skulle också sitta fint...

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Tare lugnt. På flera plan.

Hemma bäst – men...

Jag har landat i Umeå igen efter att ha tillbringat över en vecka i Lycksele. Det är verkligen skönt att få komma hem till sitt eget hem, att kunna stänga ytterdörren om sig och vara helt i fred. Jag har redan hunnit njuta av att plocka fram kläder ur en garderob istället för en resväska, att få ha en kyl fylld med sånt som jag gillar att äta att sitta på toa med öppen dörr. Och jag har redan glatts åt att kunna hämta hem mat från thaistället ett stenkast bort, få träna med mitt NMT-gäng och kunna transportera mig med cykel. Tänk att en kan bli så glad över att återförenas med ens cykel! 
För att inte tala om hur mycket jag längtar efter att krypa ner i min stora, höga säng med hårda madrasser... 

Men. Hur skönt det än är att komma hem så saknar jag redan att ha min familj på armlängds avstånd. Blev jävligt känslosam igår när jag skulle säga hejdå till Lisa, och det tog också emot att vinka hejdå till mamma när hon släppte av mig här hemma idag. 
Jag vet inte varför navelsträngen helt plötsligt håller på växa ihop igen, men jag får försöka påminna mig om att jag faktiskt bara har 13 mil hem till min familj. Det känns som att år 2016 kommer bli ett år med många Lyckseleresor...

Det traditionella, tillfälliga förfallet

God fortsättning!
Satan vad sliten jag varit idag, såhär dagen efter juldagen. Jag har alternerat mellan att ligga i sängen och i soffan och vältrat mig i bakisångest och självömkan. Först när det var 45 minuter kvar innan vi skulle på middag hos min bonusfarmor tog jag mig i kragen och fräschade till mig en aning. Dessförinnan hade jag på riktigt övervägt att dra dit i mjukisbyxor och med svettiga armhålor, men det fick jag inte för mamma... Är dock glad att hon förbjöd mig, för att duscha, dra en borste genom håret och sätta på sig anständiga kläder är fasen den bästa medicinen mot baksmälla!

För er som inte hänger med på orsaken till detta tillfälliga förfall är det så att juldagen är lika med hemvändarfest här i Lycksele, den traditionen är snudd på lika stark som skinkan på julbordet och att tomtebesöket föregås av att någon måste köpa tidningen. 
Mitt juldagsfirande startade hemma hos syrran innan det bar av till Hotell Lappland och däremellan stormade vi brorsans väldigt lugna fest. Jag hade en kul kväll, även om det kanske blev någon öl för mycket. Det har jag ju som sagt fått sota för idag. 
Nu ska jag försöka ta igen för sömn jag missade i natt, så att jag är pigg när jag ska sluta upp med järngänget imorgon! Natti natti!

Här var en ju på topp, hehe.

God jul!

Äntligen julafton!

Jag vet inte om jag befinner mig i någon direkt julstämning – men vad tusan är det egentligen? Jag ser åtminstone väldigt mycket fram emot den här dagen! Att få umgås med min familj hela, långa aftonen. Äta mat och godsaker tills jag börjar må dåligt. (Förhoppningsvis) Se andra bli glada över mina julklappar till dem. Och (förhoppningsvis) få öppna några julklappar själv (ja, jag erkänner att jag fortfarande är barnsligt förtjust i att få julklappar).

Jag hoppas att er julafton blir vad ni hoppas på! Med dessa bilder vill jag och Smilla önska er en god jul!

Veckans låt: Min bästa jullåt

Veckans låt måste förstås bli en julsång! Jag är inget jättestort fan av julmusik då det mesta känns uttjatat och tröttsamt, men det finns ju några guldkorn även i den genren. Det mest gnistrande guldkornet av dem är i mitt tycke Beyoncés version av Ave Maria.

Klicka på bilden för att spela låten i Spotify.

Träning är livet

Under den korta tiden som solen var uppe såhär under årets kortaste dag snörade jag på mig mina nya Icebugs och satte sedan av längs Lyckseles gång- och cykelbanor. Ingen tidtagning, ingen distansmätning och spontana fartökningar när jag blev peppad av musiken att springa fortare. När bröstet stundvis hävde som en blåsbälg kände jag livet i mig! 

Ikväll fick jag också känna livet i mig, när jag hängde med Lisa och testade thaiboxning för första gången. Det var så många detaljer att hålla reda på att hjärnan brann emellanåt, men groteskt roligt var det! Thaiboxning kanske måste bli nästa grej för mig att börja träna. Tänk bara vad roligt det skulle vara att gå en match mot syrran och göra upp hackordningen i syskonskaran en gång för alla........

I stämning med flottkusar och gospel

Det känns lika mysigt att vara hem-hemma som jag hoppats på. När jag kom hit igår tog jag en runda på (stor)stan tillsammans med Lisa och därefter drog vi hem till henne där vi lagade mat, drack vin och tittade på På spåret. Vi hade kommit överens om att inte se det på varsitt håll i fredags för att kunna se det tillsammans igår, som de nördar vi är. Jag är sjukt nöjd över att vi gjorde den överenskommelsen – inte bara för att det är så mycket roligare att se tillsammans, utan också för att jag var GRYM den här veckan och det är ju så mycket roligare att kunna briljera inför andra. 
Förresten var det väldigt kul att min gamla klasskompis Tina är med i årets upplaga och tävlade i veckans avsnitt. Jag är lite avis på henne, det måste jag medge!

Idag har jag haft en riktig familjedag. Först blev jag invigd i en uråldrig jultradition för min klan: Det årliga flottkusbaket! Mormor och pappa har bakat flottkusar – eller anisbröd, som originalnamnet är – i många, många år. Sedan mormor dog har pappa fått axla rollen som huvudansvarig för baket och tagit hjälp av mina syskon. Att jag kunde vara med i år kändes på riktigt stort på något sätt, som att bli invigd i en hemlig, mytomspunnen rit. Fyra personer visade sig dock vara minst en person för mycket för de uppgifter som baket innefattar, men det löste pappa rätt bra genom att improvisera fram uppdraget som första provsmakare. Han tuggade flottkusar konstant medan vi syskon tillverkade dem, haha. 

Senare hängde vi bagarbarn med mamma och Micke till kyrkan för en julkonsert med Samuel Ljungblahd och Ray of Gospel. Ja, jag vill nog också påstå att jag och Lisa var med, så mycket som vi sjöng med. 
Det var en stämningsfull tillställning med fin sång. Efter den, och flottkusbaket, känner jag mig väldigt mycket mer i julstämning än vad jag gjort hittills!

Se, så mysigt vi hade det vid bakningen idag! En kavlade, en friterade och en... åt.

Fullt fokus. Om ni undrar över pappsens härliga mustasch så är det en rest från förra månadens mustachkamp – något han sparat bara för att retas. Och det lyckas han med kan jag tala om!

Jullov!

Jag sitter på bussen på väg mot Lycksele. Det känns snudd på magiskt att jag nu är ledig i två veckor. Jag har tillåtit mig själv att längta efter den här ledigheten sedan vi klev in i december och nu är den äntligen här. Jag kan knappt bärga mig till jag får träffa min syster om typ en timme och krama om henne. Samma sak med resten av familjen. Fy, vad jag saknat dem den senaste tiden alltså. 

Igår firade jag in jullovet med att rida barbacka, för första gången i mitt liv. Det var jäkligt utmanande och jätteroligt! Lea var rätt ivrig i traven, så varje gång vi skulle gå över från skritt till trav höll jag på ramla av när hon gasade på. Turligt nog så höll jag mig kvar på hästryggen, men Lea måste ha undrat vad jag höll på med när jag tjoade och kastade mig kring hennes hals. Jag var kanske inte hennes mest graciösa ryttare, haha. 

Hoppas ni har en fin helg, eller start på ledigheten om ni också gått på jullov. Jag ska försöka förvalta mitt väl har jag tänkt.

Ett år – ett ögonblick, en evighet

I veckans Umeå tidning har jag summerat mitt 2015, på både ett privat och yrkesmässigt plan, på 2 264 tecken. Tänk vad som hinner hända på ett år! Skulle en försöka få med allt skulle det väl motsvara en Bibel i omfattning. 

Ett annat sorts luciafirande

Jag fick inte se något luciatåg i söndags. Fast jag klagar ändå inte, jag hade ju faktiskt förärats besök av ett redan i lördagskväll. Dessutom fick jag fira luciadagen på en annat – jag skulle nog vilja påstå bättre – sätt: Med en brakbrunch tillsammans med fyra fina vänner. Vi hade så jäkla mycket gott ätbart alltså och jag åt tills jag nästan storknade. VD undrade var jag egentligen stoppade allt och det enkla svaret på det är att år av träning ligger bakom. Haha. 

Efter brunchandet tog vi en taktikvila i soffan, innan det var dags för pepparkaksbak och pepparkakshusmontering samt dekorering. Jag upptäckte att det var rätt meditativt att pilla fast silverkulor på kakorna, kände mig väldigt avslappnad när vi väl var klara. Och resultatet blev ju otroligt vackert! Se bara nedan.

Ett dignande matbord (det fanns typ lika mycket mat på spisen, sjukt nog) och en sugen katt.

Ett ypperligt söndagssällskap.

Älskar Smillas min, haha. Hon är så jäkla söt! Och Emma med, för den delen!

Resultatet av vårt pysslande. Undrar ni över pepparkakorna i mitten får ni fråga VD om den, alternativt kolla igenom The Games instagramflöde.

Ingen ska behöva fly sitt hem, förlora sina barn eller bli föräldralös för att vi i den rika delen av världen fuckat upp klimatet

Samtidigt som jag sminkade mig imorse så lyssnade jag på Musikhjälpen, då programmets resande reporter Clara Henry medverkade för att rapportera från Filippinerna. 

Det var ingen bra kombination av aktiviteter, för tårarna började trilla när jag lyssnade till hennes gripande brandtal och det var stört omöjligt att fortsätta sätta på sig ansiktet. 

Då hade jag inte hunnit skänka några pengar till Musikhjälpen, men inslaget (som ni kan och BÖR lyssna på nedan), blev en minst sagt effektiv spark i baken. 

Jag håller med om att ingen ska behöva fly undan klimatet och tycker att du som läser detta också borde skänka en slant till insamlingen. HÄR går det läsa om hur du kan bidra.

"Hej Clara! Hur mår du?""Alltså... jag vet inte."Det här kanske ser ut som ett långt klipp. Men det är åtta viktiga minuter där Clara Henry berättar om sin resa till Filippinerna. Om vad som händer där och på andra platser i världen och vad just du kan göra för att hjälpa./Gustav
Posted by Musikhjälpen on den 15 december 2015

Terapitisdag

I några år har jag känt att jag känt att jag skulle vilja gå i terapi, och den här hösten gjorde jag till slut slag i saken. I över två månader nu har jag träffat en psykologstudent varje torsdag för psykodynamisk terapi. Det har varit rätt läskigt ibland att öppna upp sig för en helt okänd människa och berätta sådant jag aldrig tidigare sagt till någon. Ett tag har led jag av någon form av prestationsångest när jag inte "haft något konkret med mig" till terapin, men det har min psykolog förklarat att jag inte ska känna. Förstås. 
Jag vet inte vad detta kommer leda till, men oavsett så känns det bra att jag gör det här nu. För trots det jobbiga känns det nästan alltid skönt när jag lämnar mottagningen.

Efter nästan varje terapitillfälle har jag cyklat direkt vidare till gymmet och kört ett hårt pass och därefter bastat. Lite som en fysisk terapi. 
I veckan var terapin flyttad till tisdag, alltså ikväll, så då fick det även bli styrketräning ikväll. En riktig genomkörare av discomusklerna vilket jag längtat efter. Bastun skippade jag dock ikväll, eftersom jag bastade supermycket igår när vi hade julfirande med Nordic military training. Nån måtta får det vara med upphettningen!

Finmusik och snuskremix

Efter förra helgens låttips hade jag tänkt göra det till ett stående inslag att varje söndag presentera veckans/helgens mest sönderkramade låt för min del. 
Jag lyckades dock glömma bort det nu i söndags (som att någon bryr sig, hehe?), så därför kompenserar jag genom att både dela med mig av förra veckans låt och en riktig grymming som släpptes idag. 
Obs! Alla måste lyssna på båda! 

Förra veckans låt: Cherrie feat. Linda Pira – Inget kommer mellan oss. Otroligt fin liten melodi! (Klicka på bilden för att öppna i Spotify.)

Dagens i särklass bästa: Emil Stabil – Swimmingpool Silvana Imam Remix. Sexigt snuskig! Älskar, älskar, älskar! (Även här: Klicka på bilden för att lyssna.)

Ett luciatåg till bords

Just nu är jag inne i ett saknadsil efter min familj. Det är sällan jag längtat så mycket hemhem till Lycksele och att få hänga med mina päron och mina syskon som jag gör just nu. Turligt nog har jag bara fem arbetsdagar kvar – sen tänker jag åka till födelseorten fortare än kvickt och klänga på mina DNA-fränder. 

Fast redan igår fick jag faktiskt stilla min längtan för stunden. Mamma och Micke var nämligen här i Umeå och hade bjudit in sig på middag hemma hos mig. Ett väldigt bra intiativ av dem tycker jag, eftersom min kärlek till att laga mat vuxit sig väldigt stark på sistone. Jag slängde ihop en middag bestående av två obeprövade kort till för- och huvudrätt, samt en favorit till efterrätt. Alltsammans blev jävligt gott, om jag får säga det själv! Och det var förstås en mycket trevlig kväll, med familj och mat i en ljuvlig harmoni.

Mamma och Micke dök upp som ett luciatåg igår – sjungandes Natten går tunga fjät och med en present i handen. 

Till förrätt blev det hasselnötspanerad halloumi med blåbär. Enkelt och gott!

Till huvudrätt: Långbakad rotselleri med champinjoner, oliver, citronsmör och parmesankräm. 

Och slutligen exotisk fruktkompott med passionsfraiche. Det är inte första gången jag lägger upp bild på den efterrätten om en säger så...

Att teama ihop med en bjässe

I kväll fick jag äntligen rida igen, för första gången på tre veckor. För två veckor sedan var det teorilektion (trist, men rätt nödvändigt antar jag) och förra veckan missade jag på grund av jobbfest. 
Det blev en storstilad comeback i sadeln då vi fick hoppa kryss för första gången! Nu var hindret så pass lågt att det inte var något hopp att tala om, men det var ändå kul att känna hur Lord Wilhelm jobbade för att ta sig över det. Jag längtar tills vi får börja hoppa högre höjder. 

Efter dagens lektion tänkte jag på hur glad jag är över att jag beslutade mig för att börja rida förra hösten. Det har visat sig vara en väldigt fartfylld och spännande sport, samtidigt som den kräver fullt fokus. Jag tänker att jag hade kunnat börja med motorsport för en lite liknande upplevelse – fast då hade ju den här biten att få samarbeta med en annan levande varelse gått mig förbi! För häftigast av allt med ridning i mitt tycke är att jobba ihop som ett team med en 600 kilo tung häst. Att få den att göra som jag vill, det är en otrolig tillfredsställelse. Ytterligare en kul grej är att en märker så tydligt att alla hästar är individer precis som du och jag – det som funkade med ridskolehästen jag hade för en gång funkar inte med den jag hade idag.

Nästa vecka är det julavslutning på ridskolan och då ska vi få testa rida barbacka. Det ska bli skoj att testa!

En något misslyckad selfie med fantastiska Lea som har varit min fredagskompis en stor del av hösten. Idag fick jag dock byta sällskap till nämnda Lord Wilhelm, men han är en raring han med!

Middag i Sovjet

Höstens St Petersburgsresa känns väldigt avlägsen numera, men jag måste ändå berätta om min sista middag där eftersom jag glömde bort att göra det när det begav sig. 
Efter att vi hade tillbringat måndagen på varsitt håll – Dennis på sitt universitet och jag på olika sevärdheter (vilket förutom en katedral och Ryska museet inkluderade en mysig bar. Så bra sevärdhet!) – möttes vi upp för att äta på USSR. Precis som namnet skvallrar om är det en sovjetisk kitschrestaurang, inredd som jag kan tänka mig att det såg ut i en öststatsbostad under 1960-talet. 

Vi beställde in borsjtj och vodka till förrätt och jag tog en pork a la russe till varmrätt. Under tiden vi åt föll vi in i rollerna som ett ryskt arbetarpar som var slitna efter ytterligare en hård arbetsdag i grönsaksståndet på det vindpinade torget respektive i den hårda fabriken utan några som helst krav på arbetsmiljön. 
Det var nog inte så jävla lattjo att leva bakom järnridån, men lite spännande var det att få göra en fiktiv tidsresa dit. 

Efter en hård dag på fabriken.

Utsikt från mitt strövande under dagen. 

Knark remix

Ni skulle bara veta hur mycket jag har poppat Michel Didas och TUIA:s remix av Silvana Imams Knark i helgen. Satan, vilken fet låt! 

Jag vill bara tipsa om den innan jag hoppar i snarklådan, så att ni kan kicka igång veckan med den. Kan tänka mig sämre saker att starta en måndag med, om en säger så.

Klicka på bilden för att öppna Knark – Michel Dida & TUAI remix i Spotify.

Att sluta äta sina vänner

I fredags var jag på en rasande trevlig julfest med Umeå Tidning. Jag har ju förärats med så otroligt fina arbetskamrater att jag gärna träffar de utanför jobbet också. Och det var alltså precis vad jag gjorde i fredags. 

Det hölls några aktiviteter under kvällen, men huvudaktiviteten var väl ändå att trycka i sig mat från det uppdukade julbordet. Och vilket julbord sen! Jag är inget fan av julmat, men det här var fasen bra. 

Eftersom vi har en vegan på jobbet och två som inte äter kött fanns det en massa vegetariska alternativ som var långt mer spännande än köttbullar, skinka och kalvsylta. Till exempel griljerad kålrot, grönkålssoppa med friterade grönkålschips och panerad brysselkål. Mycket mums! 

Jag är förresten en av dem på jobbet som inte äter kött. Ja, äntligen har jag gjort verklighet av en tanke jag burit på i flera år! När jag flyttade in i min nya lägenhet bestämde jag mig för att aldrig köpa kött med mig hem, utan bara äta det ute på restaurang eller om det bjöds hos andra. För sex veckor sedan slogs jag dock av tanken att jag kallar mig djurvän, men ändå äter jag de där korna och grisarna som jag värnar så mycket om. Hur knäppt är inte det egentligen?!

Därför har jag beslutat mig för att bara avnjuta dem i levande form framöver. Ja, alltså genom att klappa de och så. 

Det ska sägas att jag fortfarande äter fisk (i undantagsfall), ägg och mejeriprodukter, så jag hävdar inte att jag blivit den perfekta djurvännen. Men det känns väldigt bra att jag inte lägger mina kompisar på tallriken längre! Nu har det ju gått väldigt kort tid sedan jag rationaliserade bort köttet, men det är faktiskt lättare att avstå än en kan tro. Jag upplever att det är lättare att vara kreativ i köket när jag lagar vegetariskt – och mycket är faktiskt godare än kött! Så jag utmanar dig som läser det här också att testa. För det känns jäkligt gött att inte äta djur.

What's my age again?

I lördags var jag ute på krogen. Jag var faktiskt inte särskilt sugen på att gå ut, men på något märkligt sätt tycks Emma och VD alltid kunna tagga igång mig. Eller dra ner mig fördärvet kanske är bättre ordval, haha. 
Innan vi gick ut förfestade vi bara vi tre och under kvällen frågade vi oss själva hur gamla vi är egentligen. Ibland känns det som att alla andra i vår ålder sitter hemma med sina barn eller ett glas vin, medan vi bara larvar oss. Men huvudsaken en har kul och trivs. Och det har/gör jag när jag är med dessa tjejer. 

När jag vaknade igår fick jag återigen anledning att ifrågasätta min ålder. Klockan visade 11.45 när jag slog upp ögonen – jag kan inte minnas sist jag sov så länge! Och bredvid mig i sängen låg Smilla och sov lika gott, hon som annars brukar kunna agera väckarklocka när hon är less på att underhålla sig själv. 
Jag försökte i alla fall göra det bästa av situationen (är inte riktigt bekväm med att vakna så sent, även om jag kanske behövde sova ut igår) och började stöpa en lussebullsdeg direkt efter frukosten. När de ljuvliga, gula katterna var gräddade och klara hade jag dock inte riktigt tröttnat på att stå i köket så då bestämde jag mig för att koka en bönchili som slutligen blev enchiladas. Jag lyckades få över Ingrid på middag, vilket jag blev väldigt glad över – det är ju mycket roligare att äta tillsammans med någon!

Adventspyntet som jag också hade tänkt få gjort igår hanns dock inte med, så det får bli morgonkvällens syssla. Då ska jag nog också försöka hinna baka en till omgång lussebullar, fast den här gången i en glutenfri och vegansk variant. Ska bli kul och se hur resultatet blir!

Okej, nu blir det matbilder igen, men det råkade bara bli så att jag fotade mina ätbara alster den här helgen. Och kom igen, vem vill inte se ett dignande fat med lussebullar? I år slog jag förresten en skvätt rom i degen – för att blir ju roligare med lite alkohol, eller hur var det nu?

Enchiladas med bönchili. Så gott! Vem fasen behöver kött när det finns sådana här rätter?!

Ovärdig men tillfreds

Nu mår jag alltså. Smilla ligger på rygg bredvid mig i soffan, med sin lurviga mage i vädret och är hur mysig som helst. Middagen satt som en smäck. Lugnet har infunnit sig. 
Det enda smolket i glädjebägaren är möjligtvis att jag mår lite illa efter att ha moffat i mig godis. Det känns oerhört ovärdigt. Men samtidigt oerhört skönt att det är kvällen största "problem". 

Alldeles strax väntar sängen. Det blir ytterligare en tidig fredagskväll, men imorrn hoppas jag verkligen att det blir morgonträning. Förra lördagen fick jag ställa in då jag vaknade med ett rivjärn i halsen, imorrn är min plan att vara frisk som en nötkärna (jävligt konstigt uttryck förresten). Möjligtvis att jag har lite ont i magen efter allt godisätande.

God natt.

Kvällens middag. Var jag tvungen att välja en enda sak att äta resten av livet ligger halloumi jäkligt nära till hans som val. 

Min fina, fina katt. Önskar att jag kunde fota hur söt hon är i just detta nu, men tyvärr är min vardagsrumsbelysning alldeles för dålig för det.

En efterlängtad stund

Jag har längtat så mycket efter just den här stunden. Att komma hem efter ridlektionen (som idag bara innefattade teori, tyvärr) tillsammans med min katt (som bor med sin husse majoriteten av tiden, tyvärr), för att alldeles strax ställa mig i köket för att laga halloumiburgare med rotsaksstrips. Sen ska jag bara smälta ner i soffan tillsammans med en godispåse – och ja, Smilla förstås – framför På spåret. 

Jag har saknat min gulliga kissemiss efter att ha varit ifrån henne en lång tid, jag har saknat att äta skräp efter två veckor med en tråkig diet och jag har saknat en lugn stund efter ännu en hektisk vecka. Jag verkligen längtat efter just den här stunden. Är så tacksam över att ibland inte behöva mer av livet.  

Frihet är min största lyx

Jag är glad att jag är fri. 
Jag är glad att jag är fri att ha mina åsikter och att jag kan uttrycka dem fritt. 
Lycklig över att jag får ta del av andras känslor, tankar och värderingar och sprida de vidare i tryck.
Nöjd över att jag får röra mig fritt och träffa vilka jag vill. 
Tacksam över att jag får tro på vad jag vill – eller att jag helt får avstå från att tro.

Frihet är min största lyx. Frihet borde förstås vara en självklarhet, för alla, men när jag blickar ut mot världen slås jag av att det är något jag är lyckligt lottad med. Och något jag alltid kommer kämpa för. 

Mysväder och rysmusik

Givetvis kände jag mig rejält risig när jag vaknade imorse. Det är ju nästan obligatoriskt att bli sjuk när en till slut slappnar av efter en stressig period. 
Men jag har inte lidit nämnvärt idag, för jag tog tillfället i akt att se film och serier under hela morgonen och förmiddagen medan snön yrde utanför sovrumsfönstret. Bland annat såg jag dokumentären Cowspiracy som jag velat se i någon månad nu. Rekommenderar er starkt att se den, den finns bland annat på Netflix!

Jag drog snabbt upp rullgardinen imorse för att kunna ta del av vintern som pågick där ute. Sånt här väder avnjuts bäst inomhus.

Planen var att fortsätta lufsa runt i mjukisbyxor hela dagen, men så messade chefen i eftermiddags och frågade om jag ville hänga med på MADE by Björk, en hyllningskonsert till Björks ära. Jag har förstås hört Björk många gånger fast aldrig riktigt lyssnat på henne, men klart en inte kan säga nej till chefen. Hehe! 
Konserten blev bästa tänkbara introduktion till Björks musik – jag satt som fastnaglad i stolen under de 90 minuterna den varade och lyssnade andaktsfullt. Det är så jädra mäktigt med en hel symfoniorkester som ackompanjerar en konsert och solisterna Edda Magnason, Moto Boy och Jenny Wilson har ju alla tre så häftiga röster. Jag rös flera gånger under konserten. En fantastisk upplevelse var det allt. 

Nu ska jag återigen sova, för alla krafter gick åt till att traska hem från Norrlandsoperan genom snön och blåsten.

Schackmatt

Jag känner mig så matt. Matt i kroppen, matt i sinnet. I två veckors tid har jag gasat på med livet – ständigt varit på väg mot någonting, aldrig haft tid att rulla in till en vägkanten för en paus. 

Det är roligt att ha mycket på agendan. Men när sömnen får stryka på foten för att jag ska hinna med allt, då börjar det plötsligt tära. Lyckligtvis har det inte lett till något mer allvarligt än just denna matthet, men jag tar det som ett tecken på att denna helg ska ägnas åt sömn i första hand. Därför går jag och lägger mig nu. 22.22 på en fredag kväll. Ibland behövs lite mer ospänning i livet.

Vi är i behov av en klimatförändring

Att jag inte skrivit något om det fasansfulla som hänt i världen på sistone beror verkligen inte på att jag inte bryr mig. Nej, det beror framför allt på att jag inte hade någon dator i helgen – men också på att det är så svårt att samla tankarna kring detta och formulera något om dessa. 

Då det var min tur att skriva inledaren i veckans Umeå Tidning ville jag dock försöka ändå. Såhär skrev jag då:

Klicka för större text.

När matlagningsbehovet briserar

I helgen hade jag ett sådant uppdämt behov av att laga mat, efter en hektisk vecka utan någon tid till att göra något mer avancerat än att steka på nåt. 
Så i fredags testade jag att göra en pizza på filodegbotten med sötpotatis och parmesan. Den blev väldigt god och väääldigt mäktig. Blev mätt på smaken innan jag var mätt i magen, om ni förstår hur jag menar. Jag tror att den kanske skulle lämpa sig bättre på ett buffébord eller liknande. 

Sedan, på lördagen, slog jag på stora trumman och bjöd över ett gäng kompisar på trerätters. Brorsan var här och hälsade på och med tanke på att han har kockutbildning var det perfekt tajming – bättre köksassistent hade jag fått leta efter, hehe. 
Middagen började med en vegansk skagenröra som jag varit sugen på att svänga ihop sedan jag såg receptet på den. Den blev riktigt bra måste jag säga, något jag definitivt kommer göra igen! 
Till varmrätt blev det en risotto fast på korngryn, med trattkantareller och rödbetor. Jag hade hämtat inspiration från den fantastiska rätten jag åt på Gotthards för någon vecka sedan, men tyvärr blev min variant ljusår ifrån lika bra. Inte alls särskilt god, om jag ska vara ärlig. Men nu har jag testat i alla fall och vet att andra gör den bättre. 
Slutligen åt vi en kladdkaka med karamelliserad mjölk och mjölkchokladcrisp till efterrätt. Den var satans god! 

I veckan äter jag inte riktigt lika festligt då jag testar en högproteinkost. Så fort mat förvandlas till "kost" blir det tråkigt att äta tycker jag, men jag försöker se det här som ett experiment på vad som händer när jag ändrar lite i vanorna. 
Under tiden samlar jag på mig nya recept som jag ska testa när matlagningbehovet briserar. 

Sötpotatispizzan. Härligt krispig, men snudd på för uttrycksfull.

Veganskagenröra på toast. Med bland annat tofu och avokado, istället för ägg och räkor.

Kladdkaka med chokladcrisp. Jävligt söt och drömmigt god. (Ja, jag utelämnade bild på risotton med flit, den såg faktiskt inte särskilt aptitlig ut heller.)

Gamla grannar och fina fäder

Helgen som passerade var trevlig i ordets rätta bemärkelse. 
I lördags hade vi alltså en grannåterträff, med systrarna Thorns som bodde på Kopparvägen 2 samtidigt som vi bodde på 1:an. Jag räknade efter att det måste ha varit typ tio år sedan vi sågs samtidigt allihopa – mina syskon och Thorns-syskonen alltså – så det var lite spännande att sammanstråla efter all denna ocean av tid. 

Det visade sig i slutändan bli en väldigt avslappnad dag, som vi inledde med att leka på Fortet (och ja, jag och Linus bråkade också lite – men bara lite!). Sedan hängde vi hemma hos Erika där vi skrattade åt gamla foton, pratade minnen, spelade sällskapsspel och åt tacos. Kul att det var så enkelt att umgås trots alla år sedan sist!

I söndags följde jag med Linus och Lisa när de begav sig hem till Lycksele igen. Där överraskade jag pappa genom att vara med under hans farsdagsfirande – jag tror och hoppas att han blev glad över att jag dök upp!
Jag och mina syskon tog ut pappsen på restaurang, och han tog i sin tur med sig sin pappa (alltså min farfar) som dessutom fyllde 85 år i lördags. Så det blev lite utav ett hejdundrande firande i sin enkelhet. 
Jag är själv väldigt glad över att jag åkte till Lycksele om än det bara blev en snabbvisit, för det var en himla fin middag där jag slogs av hur kloka åsikter mina anfädrar faktiskt kan ha. Då kände jag mig lite stolt.

Syskonen Bergman och Thorn samlade på en bild. Det var inte igår minsann!

... och så bara syskonen Bergman. Fast det är inte så bara, när jag tänker efter.

Farfar och pappsen. Visst är de gölliga? 

Ädla klor

Att smaragdgrön är en skitfin färg att ha på naglarna fattade jag redan i fjol, när OPI släppte sin Gwen Stefani Holiday-kollektion som bland annat innehöll Christmas gone plaid. Det är nog min absoluta favorit i nagellackssamlingen – och då är det rätt stor.

För några veckor sedan utökade jag samlingen ytterligare med ett smaragdgrönt lack från Depend, nummer 459 i deras O2-linje. Och tänka sig – det var nästan lika fint som Christmas gone plaid! Lite ljusare, men mycket billigare: Det kostar 29 pix, så det är ett hett tips!

Over and out från nagellacksentusiasten. 

Depend nr 459 på alla naglar förutom ringfingret, där jag målat OPI:s Christmas Gone Plaid som jämförelse.

Singelskap och machosex

De senaste två åren har jag börjat lyssna otroligt mycket på podcasts. Det tillkommer hela tiden nya favoriter, vissa gamla godingar faller förvisso också bort, men listan över saker att lyssna på växer hela tiden stadigt. 
Nu i veckan upptäckte jag en ny, intressant pod: Sexpodden från RFSU. Jag fann den via Hanna Hellquists blogg (som jag för övrigt också måste tipsa om – helt briljant är den, precis som allt annat Hanna gör!) när hon skrev om att hon varit med i den. "Hennes" avsnitt blev således det första jag lyssnade på, vilket passande nog handlade om att vara singel. 

En lyssnare som deltar i singelavsnittet pratar om sin syn på förhållanden som "ett logistiskt helvete", vilket jag såhär på andra sidan fnissade igenkännande åt. 50-åriga Nils från Vilhelmina är också med i avsnittet och säger en massa klokheter. Lyssna på det, vettja – här hittar ni avsnittet!

I det andra avsnittet jag hunnit lyssna på deltar Bianca Kronlöf och det handlar om machosex. Det avsnittet skulle jag bara vilja ge till typ alla snubbar, som en present. Jag tror på riktigt att många män skulle må bra av att lyssna på det. Här finns det – sprid ordet!

Nu måste jag hasta iväg, för om bara en halvtimme drar vår grannreunion (!) med systrarna vi bodde mitt emot som små igång. Ha en härlig lördag!

One small leap for mankind, men ett hallelujah moment för mig

Jag har väntat på det länge och igår kom äntligen dagen när jag fick bleka bort min gräsliga utväxt. Det må vara ett ytligt icke-problem, men jag gillar verkligen inte när håret startar i en sorglig kant. Rätt konstigt det där att jag är helt oduglig på att styla håret, men att färgen och formen likväl känns otroligt viktig. 

Fastän jag håller på spara ut håret så rök en rejäl bit bak i nacken igår också. Min frisör Hanna sa att det skulle bli en tuffare frisyr så det fick bli så. 
Jag älskar att min frisör fattar precis hur jag vill ha saker och ting utan att jag behöver säga det. Som att jag inte tål något som tenderar att bli gulligt! För ett tag sedan sa en person att hen tyckte jag var "söt" och även om det antagligen var menat som något snällt hade jag svårt att ta det. Fast nu vet jag inte hur jag kom in på det. Skönt att vara utan utväxt i en vecka åtminstone, var väl det enda jag hade tänkt få sagt.

Före / efter gårdagens frisörbesök.

Än finns det hopp för rockern i mig

Jag kom på att jag inte har yppat ett ord om förra veckans In Flames-konsert efter att den ägde rum. Den var helt fantastisk!
Förra gången de spelade här i Umeå gnällde jag lite över att publiken inte riktigt höll ut hela vägen, men den här gången verkade det stå bättre till med flåset. Från tredje låten, Pinball Map (som jag för övrigt älskar!), och i princip hela vägen fram till My Sweet Shadow var det ett jäkla röj på parketten. 

Jag, Lisa och Tina stod inledningsvis nästan längst fram, men när moshen intensifierades flyttade vi bak för att inte behöva lägga all uppmärksamhet på att värja oss från armbågar i mellangärdet och sparkar i huvudet från crowdsurfande fölk. Under sista låten var jag dock tvungen att hoppa in i piten och röja lite jag med, eftersom jag blev så jäkla taggad av musiken. Än finns det rockstjärnetakter kvar i mig!

Nu längtar jag tills jag får uppleva min femte konsert med In Flames. 

Vi drack öl och tuffade oss innan spelningen.

Tänk att Anders & co alltid levererar på scenen. Jag har aldrig blivit ens i närheten av besviken när jag sett de live!

Lyfta sig själv

Under gårdagens Nordic military training-pass blev det armhävningsbonanza – vilket vi skulle vara tacksamma för, menade instruktör-Frida. "Tänk vilken härlig känsla det är att kunna lyfta sig själv", peppade hon när vi gjorde den tjugotusende armhävningen i ordningen (kändes det som). 

När jag senare tänkte på den där sägningen kom jag fram till att hon förstås har rätt. Och då inte bara ur ett fysiskt perspektiv. När jag känner mig mentalt svag mår jag faktiskt en gnutta bättre av att antingen lyfta mig själv eller en skivstång. Om inte annat distraherar det hjärnan från destruktiva tankar för stunden. 

Nu ska jag dra iväg och lyfta just lite skivstång. Jag hoppas på en mycket upplyftande session!

Bild från gårdagens pass.

Furiosa för en kväll

När jag vaknade till liv igår låg jag kvar i sängen en bra stund, recapchattade med delar av lördagens festsällskap och skrattade högt rakt ut åt delar vi skrev om. 
I lördags Halloweenfestade vi och det var så jävla kul att befinna sig under samma tak som Arya Stark, Darth Vader (som vi snabbt döpte om till Dwarf Vader), Liv Moore, en war boy, en solbränd afterski-entusiast samt en galen clown. Det händer någonting med folk och stämningen när alla är utklädda! Detta gällde förstås när vi väl drog ut – har flera roliga historier från kvällen som jag tyvärr inte kan dela med mig av här. Även om jag inte skrattar lika mycket åt dem nu som igår morse kan jag inte låta bli att fnissa nu med. Ledsen att ni inte får ta del av dem alltså. 

Själv var jag utklädd till Imperator Furiosa i lördags. En karaktär från Mad Max, för er som inte hänger med. Jag ville helt enkelt vara en stenhård jävla brud för en kväll, så det kändes som ett ganska naturligt val. 
Måste för övrigt credda VD för att hon (i vanlig ordning) var supergullig och byggde robotarmen samt axelskyddet till mig. Så jäkla skönt för en opysslig människa som mig att ha vänner som hjälper mig med sånt!

Eternal flame(s)

Ikväll ska jag på min fjärde dejt med Anders Fridén och grabbarna! 
Ja, nu råkar ju de vara olyckligt omedvetna om att vi setts tre gånger tidigare, men det kan jag leva med. Så länge jag får vara nära dem, se dem och framför allt höra deras ljuva stämmor och instrument är jag glad. Ja, jag har allt lite stalkertendenser i mig......... 

Kvällen till ära har jag förstås planerat klädseln noggrant. Det blir samma, gamla merchtrasa som sist vi sågs i april 2012 (se nedan). Jag är dock lite orolig över hur den ska sitta, med tanke på att den var liten redan då. 
Men med tanke på att vi kommit till vår fjärde dejt antar jag att lite hud inte skadar. 

Ikväll kommer det slå gnistor! Antagligen kommer de övergå i flammor, hehe (gör ett tappert försök att charma Göteborgsgrabbarna med lite Göteborgshumor)!