måndag 19 maj 2014

Jag tog mig Göteborgsvarvet runt!

Varför har ingen berättat för mig hur kul det kan vara att springa 21 097,5 meter? Så känner jag, sjukt nog, efter att ha genomfört Göteborgsvarvet i lördags. 

Men för att ta saker och ting från början kändes det inte alls så kul timmarna innan loppet. Redan på fredagskvällen började nervositeten bubbla i magen och känslan av att "fan, jag kommer inte klara det" skava. Framför allt var det oron för min vänstra hälsena, som började göra rejält ont förra söndagen, som skapade hjärnspöken. 
Trots det lyckades jag sova bra natten mot lördagen, få i mig med en massa kolhydrater (bröd, bulle, pasta och banan) under förmiddagen och när jag väl ställde mig i min startgrupp släppte nästan all nervositet. När startskottet brände av och mina fötter började trava i takt med de andra löparna kändes det bra i kroppen. 

Under hela varvet gassade solen över Göteborg. Just värme är ju ingenting jag blivit bortskämd med under uppladdningen, så jag försökte ta tillflykt i varje skugga, varje dusch (jo, det satt några sådana längs efter banan) och varje vätskekontroll som fanns. Jag gillar att springa i värme, men vid två tillfällen kände jag yrseln göra sig påmind så varje milliliter vätska behövdes verkligen. 

Fram till ungefär 11 kilometer kände jag mig som en löpargudinna som lätt skulle kunna klara loppet på under två timmar. Därefter hände något, som om de riktiga löpargudarna skyndsamt ville befria mig från min hybris. Benen stumnade en aning och tankarna flög lite varstans. 
När jag passerade mållinjen Slottsskogsvallen stannade min tidtagning på 02.02.37. Inte under två timmar som jag först hoppats och trott på, men tillräckligt bra för att jag ska vara nöjd. Ja, med tanke på att jag sprang två kilometersrundor lite lätt haltande för tio månader sedan är jag faktiskt jävligt nöjd!

Vid sidan av resultatet är jag nöjd med Göteborgsvarvet som helhet. Få springa runt denna vackra stad, all publik som hejade längs vägen, orkestrarna som spelade, cheerleaders med glittrande pom-poms... Folkfest är verkligen rätt ord!
Fastän jag fortfarande är rätt stel i benen efter årets Göteborgsvarv är jag redan sugen på att anmäla mig till nästa. Och gör jag det, då ska jag banne mig ta mig runt på under två timmar! 
När medaljen hände runt halsen, då var jag lycklig kan jag lova! 

PS: Samtliga i mitt varvssällskap tog sig runt och det på bra tider. Är så stolt över allihopen!

1 kommentar:

Sandra sa...

Vad duktig du är, väldigt bra tid ju :)