måndag 22 maj 2017

Det är alltid lika kul att leva rövarn

Alltså, den här helgen. Så. Jädra. Rolig. 
Jag har tillbringat den i Lycksele där det rått tropikvärme (åtminstone för en norrlänning som levt med permafrost fram till nu). I lördags hängde jag med syrran. Vi passade på att träna tillsammans, som vanligt. Först testade vi ett nytt gym som, passande nog, blivit granne med pappa. Där levde vi rövarn och testade så mycket vi bara orkade. Jag blev faktiskt imponerad över hur fräscht det var och hur bra utbud de hade. Där kommer jag lyfta fler vikter när jag är i Lycksele framöver. 
Efter gymträningen snörade vi på oss löpardojorna och sprang iväg för att köpa glass. Har ni inte testat löpning med glasstopp måste ni göra det. 

Kvällen blev sedan en enda lång fest. Det började med 60-årskalas för Ann, med god mat och gott snack. Det slutade med en riktig rövarefterfest, hehe. Däremellan hann vi bland annat besöka nattklubben på Hotell Lappland där jag dansade så intensivt att svetten strömmade längs tinningarna. Det var verkligen en hysteriskt kul kväll och natt. 

Igår tog jag årets första dopp, i Umeälven. Det var svinkallt! Men nu längtar jag innerligt efter att badsäsongen ska börja.
Fick äran att traska med det här coola gänget till 60-årskalaset som ägde rum på Skogskåtan. Ja, ni ser ju – det är en ynnest att känna dessa.
     
Den kalla älven. Dock fotad i kvällssolen under lördagen, inte under badsessionen igår.

måndag 15 maj 2017

Mästaren på barnouppfostran

En fördel (av många) med att inte ha några egna barn är att en kan lära andras ungar hyss utan att behöva oroa sig för vedergällning från föräldrarna. 
I går hängde jag med Sandra och hennes minsting på stan. Jag passade på att lära A, 4 år, att härja i rulltrapporna. När jag till slut var less på att åka rulltrappa med henne upp och ner, men hon inte ville sluta tjata om att åka mer sa jag åt henne att fråga sin mamma om de inte kunde installera en rulltrappa där hemma istället. Det gjorde hon så lydigt. Ska messa till Sandra strax och fråga om hon har lagt in en beställning på en rulltrappa ännu. Hehe.

Förra helgen hängde jag förresten också med Sandra, men då först över en frukost hemma hos mig och sedan på Iksu spa utan barn i närheten. Efter att vi hade badat och bastat så att vi var på gränsen till avdomnade drog vi en spontanmiddag på Gotthards och drack massa vin. Det var en fin lördag det.

onsdag 3 maj 2017

Allting höll

1 maj har kommit att bli Den stora krossardagen för min del. Förra året krossade jag skärmen på min mobiltelefon på Ritz uteservering. Året innan krossade någon mitt hjärta. Det var inte utan att jag var nervös när jag slog upp ögonen i måndags. 

Men allting höll. 
Jag hälsade på Sandra och lille Arvid. De höll. 
Jag tog en ytterst sällsynt tupplur på eftermiddagen för jag var så pass uttråkad. Sängen höll. 
Jag åt middag med mamma och Micke innan jag åkte tillbaka från Lycksele. Magen höll.
Jag åkte tåg. Det höll. 
Jag vill inte ropa hej, men kanske är 1 maj-förbannelsen nu bruten. 

Nu ska jag åka från jobbet, direkt hem till Thiger och Thomas (och lille Valdemar, förstås!) där jag ska bli bjuden på middag. Den ultimata vardagslyxen, att inte behöva laga maten själv. Och så ska det bli fasligt kul att träffa denna favorittrio!

torsdag 27 april 2017

En kväll på operan

Mitt förrädiska knä uppskattade tydligen inte alls helgens träning, för nu är det paj för femtielfte gången. 
Jag for ändå på dansklassen i måndags, men det slutade med att jag satt på bänken och surade hela lektionen. 

Igår hittade jag dock ett förträffligt substitut till att dansa själv. Då besökte jag och VD Norrlandsoperan för att se A Line_up, som är en dansföreställning med berättande inslag. Jag ska inte sticka under stol med att jag inte förstod vissa delar, men jag tyckte ändå väldigt mycket om föreställningen. Den var vacker och rolig och jag blev så sjukt imponerad av dansen. Alla rörelser kändes så exakta, men samtidigt okonstlade. 

Jag vill och ska verkligen försöka gå på mer "finkultur" framöver. Precis som det är nyttigt att utmana sin fysik emellanåt tänker jag att det är bra att utmana sig intellektuellt. 

söndag 23 april 2017

Blod, svett och oanständiga skrik

Det kanske inte har gått er obemärkt förbi att träning är en av de saker jag älskar mest här i livet. Och allra roligast är det att träna med någon jag tycker om. Att jag då haft min kära syster här hela helgen och att det primära syftet med hennes besök var att just träna tillsammans med mig – ja, det har känts som en jäkla ynnest. 

Vi mjukstartade vår träningshelg med en lufsarrunda runt Röbäcksslätten sent i fredags kväll. Mitt knä är fortfarande inte bra efter förra helgen, så för mig handlade det mest om att halta i snabb takt. 
Innan joggingturen hade jag både hunnit med en fredagsöl och käkat pizza, så kolhydratsuppladdningen var det däremot inget fel på. Hade faktiskt mycket energi fastän klockan var kring 22. Så underskatta aldrig dina kolhydrater. 

Igår tillbringade vi över två timmar på gymmet. Vi började med en Mästarnas mästare-utmaning som Kalle Zackari Wahlström berättade om i podden I nöd och lyft. Den gick ut på att, så länge som möjligt, stå i jägarvila, hänga fritt från stång och stå i support hold i dipsställning. 
Vi presterade väl inga resultat att tala om (men däremot några att slå, nästa gång) – utom att Lisa klarade fantastiska 3.07 i dipsställningen. I slutet skakade hon så mycket att en seismograf hade slagit i taket och sekunden innnan hon gav upp skrek hon "FUCK!" så högt att det ekade över hela gymmet. Jag skrattade så att jag nästan kissade på mig. 
Efter det tränade vi alla möjliga muskler tills vi kände oss nöjda. 

Idag var det dags för ett återbesök i Hedlundaparken för att öva upp våra monkey bar- och dips walk-skills. Vi hängde ju (bokstavligen) en del där inför Toughest i höstas. 
Lisa rivstartade monkey bars-träningen med att slita upp ett stycke hud i handflatan. När vi lämnade utegymmet var det helt rödfärgat av blod från hennes skada. Men i övrigt skötte vi oss bra. Framför allt var det löjligt kul att få apa sig igen. 
(Nej, jag står inte på backen.)

torsdag 20 april 2017

Vrider ur det sista från fjällen

Jag kommer nog leva en god stund på påskhelgen som jag tjatat om, men jag ska försöka släppa den här i bloggen. Strax. Jag ska bara slänga upp några sista bilder därifrån.
Sen går jag vidare, jag lovar.
I år bodde vi fem personer i pappas och Monikas lilla stuga. Även om det såklart blev många personer på få kvadrat upplevde vi det som att Berit, alltså katten, tog mest plats då hon vandrade omkring i våra sängar om nätterna. Tur då att hon är så himla mysig – som här ovan då hon mös med Malin framför elden ute på gården.
Berit är inte det enda djuret som är med under påskfirandet. Inte mindre än fem hundar ingår i vårt gäng – vilket jag som crazy animal lady förstås inte klagar över. På bilden är det Dupont och hans pappa Wallander, som till vardags tjänstgör som fjällräddningshund. 
I lördags körde vi skoter till Tärnasjön, där Malin och Daniel lagade kolbullar till lunch. Jag hade halloumi istället för fläsk i mina, vilket var otippat gott! Pappa såg också ut att njuta av maten. 
På väg hem från Tärnasjön passerade vi kungens stuga i hopp om att få ett rojalistiskt inslag på påskhelgen. Han var inte där.
Hela konkarongen på väg hem från en fin dag.
Efter söndagens respektive äventyr (jag åkte skidor, pappa och Monika fiskade och Malin och Daniel åkte utförsåkning i Hemavan) sammanstrålade vi vid stugan och tog igen oss lite innan det var dags för bob-TM. Och om det kan ni ju läsa i föregående inlägg.

onsdag 19 april 2017

Bob-TM 2017

I söndags var det dags för andra upplagan av årets kanske mest prestigefyllda tävling: Tärnamästerskapen i bob. 
Deltagarantalet hade i år sjunkit jämfört med i fjol, men det var inte lättare att nå pallen för det. Tvärtom. Banan var i år rejält isig vilket gjorde tävlingen – bokstavligt talat – stenhård. 

Reglerna för bob-TM är enkla. De tävlande startar åken i startfållan som är placerade uppe vid stugan och tar sig sedan ner för en smal, trädomgiven bana ner till sjön. Den som stannar längst ut på sjön vinner. Varje tävlande har tre åk var. 

Jag var sist ut i startfältet och tog efter första åket en trygg ledning. Andra åket gick däremot illa – jag kraschade i slutet av backen och slog smalbenen. Efter det hade jag tänkt avstå sista åket eftersom jag ärligt talat blev lite skraj. Dessutom ledde jag ju. 
Under sist sista åk seglade dock Daniel förbi min markering med god marginal och då flög förstås tävlingsdjävulen i mig. Mitt sista åk gick tyvärr ännu sämre än mitt andra, eftersom jag åkte ur ännu tidigare i backen. 

Daniel försvarade därmed sin titel från förra året och korades till Tärnamästare i bob 2017. Jag hamnade på andra plats, vilket jag ändå känner mig nöjd med då det innebar att jag klättrade en placering från i fjol. Malin, som blev tvåa förra året, slutade tre.
Pappa och Monika hävdar själva att de blev etta respektive tvåa i veteranklassen, men det vet jag inte om jag riktigt går med på ...
Malin går in för sitt bronsåk.
Likt i fjol stod Monika för tävlingens mest spektakulära kraschar. Tur att vi hade fjällräddningshunden Dupont på plats (ni kan skymta honom bakom träden) som kunde komma till undsättning.
Såhär ser alltså en bobmästare ut innan han beger sig ut i banan. Men nästa år, då tar jag honom!