söndag 23 april 2017

Blod, svett och oanständiga skrik

Det kanske inte har gått er obemärkt förbi att träning är en av de saker jag älskar mest här i livet. Och allra roligast är det att träna med någon jag tycker om. Att jag då haft min kära syster här hela helgen och att det primära syftet med hennes besök var att just träna tillsammans med mig – ja, det har känts som en jäkla ynnest. 

Vi mjukstartade vår träningshelg med en lufsarrunda runt Röbäcksslätten sent i fredags kväll. Mitt knä är fortfarande inte bra efter förra helgen, så för mig handlade det mest om att halta i snabb takt. 
Innan joggingturen hade jag både hunnit med en fredagsöl och käkat pizza, så kolhydratsuppladdningen var det däremot inget fel på. Hade faktiskt mycket energi fastän klockan var kring 22. Så underskatta aldrig dina kolhydrater. 

Igår tillbringade vi över två timmar på gymmet. Vi började med en Mästarnas mästare-utmaning som Kalle Zackari Wahlström berättade om i podden I nöd och lyft. Den gick ut på att, så länge som möjligt, stå i jägarvila, hänga fritt från stång och stå i support hold i dipsställning. 
Vi presterade väl inga resultat att tala om (men däremot några att slå, nästa gång) – utom att Lisa klarade fantastiska 3.07 i dipsställningen. I slutet skakade hon så mycket att en seismograf hade slagit i taket och sekunden innnan hon gav upp skrek hon "FUCK!" så högt att det ekade över hela gymmet. Jag skrattade så att jag nästan kissade på mig. 
Efter det tränade vi alla möjliga muskler tills vi kände oss nöjda. 

Idag var det dags för ett återbesök i Hedlundaparken för att öva upp våra monkey bar- och dips walk-skills. Vi hängde ju (bokstavligen) en del där inför Toughest i höstas. 
Lisa rivstartade monkey bars-träningen med att slita upp ett stycke hud i handflatan. När vi lämnade utegymmet var det helt rödfärgat av blod från hennes skada. Men i övrigt skötte vi oss bra. Framför allt var det löjligt kul att få apa sig igen. 
(Nej, jag står inte på backen.)

torsdag 20 april 2017

Vrider ur det sista från fjällen

Jag kommer nog leva en god stund på påskhelgen som jag tjatat om, men jag ska försöka släppa den här i bloggen. Strax. Jag ska bara slänga upp några sista bilder därifrån.
Sen går jag vidare, jag lovar.
I år bodde vi fem personer i pappas och Monikas lilla stuga. Även om det såklart blev många personer på få kvadrat upplevde vi det som att Berit, alltså katten, tog mest plats då hon vandrade omkring i våra sängar om nätterna. Tur då att hon är så himla mysig – som här ovan då hon mös med Malin framför elden ute på gården.
Berit är inte det enda djuret som är med under påskfirandet. Inte mindre än fem hundar ingår i vårt gäng – vilket jag som crazy animal lady förstås inte klagar över. På bilden är det Dupont och hans pappa Wallander, som till vardags tjänstgör som fjällräddningshund. 
I lördags körde vi skoter till Tärnasjön, där Malin och Daniel lagade kolbullar till lunch. Jag hade halloumi istället för fläsk i mina, vilket var otippat gott! Pappa såg också ut att njuta av maten. 
På väg hem från Tärnasjön passerade vi kungens stuga i hopp om att få ett rojalistiskt inslag på påskhelgen. Han var inte där.
Hela konkarongen på väg hem från en fin dag.
Efter söndagens respektive äventyr (jag åkte skidor, pappa och Monika fiskade och Malin och Daniel åkte utförsåkning i Hemavan) sammanstrålade vi vid stugan och tog igen oss lite innan det var dags för bob-TM. Och om det kan ni ju läsa i föregående inlägg.

onsdag 19 april 2017

Bob-TM 2017

I söndags var det dags för andra upplagan av årets kanske mest prestigefyllda tävling: Tärnamästerskapen i bob. 
Deltagarantalet hade i år sjunkit jämfört med i fjol, men det var inte lättare att nå pallen för det. Tvärtom. Banan var i år rejält isig vilket gjorde tävlingen – bokstavligt talat – stenhård. 

Reglerna för bob-TM är enkla. De tävlande startar åken i startfållan som är placerade uppe vid stugan och tar sig sedan ner för en smal, trädomgiven bana ner till sjön. Den som stannar längst ut på sjön vinner. Varje tävlande har tre åk var. 

Jag var sist ut i startfältet och tog efter första åket en trygg ledning. Andra åket gick däremot illa – jag kraschade i slutet av backen och slog smalbenen. Efter det hade jag tänkt avstå sista åket eftersom jag ärligt talat blev lite skraj. Dessutom ledde jag ju. 
Under sist sista åk seglade dock Daniel förbi min markering med god marginal och då flög förstås tävlingsdjävulen i mig. Mitt sista åk gick tyvärr ännu sämre än mitt andra, eftersom jag åkte ur ännu tidigare i backen. 

Daniel försvarade därmed sin titel från förra året och korades till Tärnamästare i bob 2017. Jag hamnade på andra plats, vilket jag ändå känner mig nöjd med då det innebar att jag klättrade en placering från i fjol. Malin, som blev tvåa förra året, slutade tre.
Pappa och Monika hävdar själva att de blev etta respektive tvåa i veteranklassen, men det vet jag inte om jag riktigt går med på ...
Malin går in för sitt bronsåk.
Likt i fjol stod Monika för tävlingens mest spektakulära kraschar. Tur att vi hade fjällräddningshunden Dupont på plats (ni kan skymta honom bakom träden) som kunde komma till undsättning.
Såhär ser alltså en bobmästare ut innan han beger sig ut i banan. Men nästa år, då tar jag honom!

tisdag 18 april 2017

Livets liv i Tärnaby

Jag kom hem från Tärna igår ändå, men jag var allt bra sugen på att skicka in en adressändring i helgen. Tänk vad fantastiskt att jag fått ha tre fantastiska påskar i rad där nu!

Jag älskar, älskar, älskar lunket en kommer in i där uppe i fjällvärlden. Att ta det lugnt på morgonen för att sedan packa matsäcken, dra på sig understället, hoppa in i ytterkläderna och bege sig ut med skotrarna. Köra några mil över bländande vackra fjäll, ut till en sjö och där slå läger för dagen. Laga lunch över elden som får allt att smaka ljuvligt och liksom tryggt. 
Öppna en öl när en sedan kommer hem på kvällen, äta en sen middag och spela något parti kort innan det är dags att krypa till kojs igen. Först då åker understället av. 
Jag behöver inte så mycket mer i livet än så. 

Allt har dock inte varit guld och vita vidder den här påsken. Jag drog knäet ur led i fredags, utan någon egentlig anledning mer än att det är i sådant jäkla kasst skick. Sedan slog jag mig när jag kraschade med boben i årets bob-TM (jo, det kan nog komma ett blogginlägg om det senare). Så igår rullade jag lite med skotern (ja, jag är en klantskalle), vilket i sig gick bra. När jag sedan skulle lyfta upp skotern gav däremot tantknäet vika, vilket jag fortfarande lider av. 
Men vad tusan. Lite blessyrer kan jag ta, om det är priset jag får betala för att leva livets liv under några dagar.
Så här ser våra "läger" alltså ut. Det är folk, skotrar, hundar och mat överallt.
De andra pimplar om dagarna, men jag är inte så road av det så jag brukar istället ägna mig åt att köra skoter – och framför allt äta, hehe.
På väg hem till stugan igen i fredags.
Alltså, hur vackert är det inte?! Och då talar jag inte om mitt Dabrowski-hopp.

onsdag 12 april 2017

Stillar min längtan

Imorgon åker jag upp till Tärnaby för att fira påsk. Tänk att mitt hjärta längtat dit i 380 dagar nu, utan att jag gjort något åt saken. Tänk att det äntligen är dags att rätta till det. 

Den här påskhelgen har med andra ord ett och annat att leva upp till. Men infriar den mina förväntningar, då är risken stor att jag bosätter mig i fjällen och aldrig kommer hem igen. 

måndag 10 april 2017

En helg en aldrig glömmer

Det har verkligen varit en sorgkantad helg. Vi firade Sandra som fyllt 30 med middag och utgång i lördags, men i övrigt har jag ägnat mycket tid åt att titta och lyssna på nyhetssändningar om fredagens terrorattack. 
Attentat riktade mot hela samhällen, som drabbar oskyldiga civila, må tragiskt nog ha blivit vardagsmat, men när de sker på gator jag vandrat blir det så läskigt påtagligt. 

Jag vet inte hur många gånger tårarna trillat ner för kinderna i helgen då jag hört berättelser från människor som var där och när jag sett bilder av förödelsen. Men så har jag också blivit varm i hjärtat av att se alla fina motreaktioner på terrorn. Sorg och glädje så nära varandra. 

Och så tänker jag på anhöriga till de fyra som dödades, de som mist en familjemedlem eller vän. Eller jag låter bara hjärnkapaciteten snudda vid dem, för den smärtan är för tuff att ens föreställa sig. 
Jag hoppas verkligen de får all hjälp som finns för att bearbeta det som hänt. Att all kärlek och stöttning som människor visat i helgen kan fungera som någon slags tröst. 

Slut på tankar. 

fredag 7 april 2017

Stockholm ♥

Det är många känslor som strömmar genom kroppen ikväll. Ingen av dem är den där härliga fredagsfeelingen. Idag kom (med högsta sannolikhet) terrorn till Stockholm och skakade om hela Sverige. 

Med en paus för fredagsträningen (det gäller att hålla sig stark även i svåra stunder) har jag följt nyhetssändningarna sedan strax efter klockan 15 och känt ömsom hopplöshet ömsom hopp för mänskligheten. Har landat i att känna mest av det sistnämnda ändå. Att se hur människor öppnar sina hem, skjutsar och stöttar varandra är så himla fint. 

Samtidigt som det känns helt fruktansvärt att detta hänt i Sverige idag tänker jag på andra delar av världen där terrorn är ständigt närvarande. Tänk att det finns de som vill stänga Sveriges gränser för personer som flyr den skräcken – och ironiskt nog använder dagens händelse som ett argument för det. Vilka svin. 

Nä, jag tror verkligen på att stå enade mot terrorismen. Sprida kärlek när terroristerna försöker skapa rädsla och hat. De jävlarna ska inte få vinna.   

onsdag 5 april 2017

Umeå Open 2017

I helgen hängde jag på Umeå Open och i vanlig ordning var det en fantastiskt fin festival. Extra fantastisk blev den till och med i år då Sandra reste upp från Göteborg för att ansluta sig till festivalhänget!
Det blev tre kvällar som verkligen var fullmatade av musik. Vi fick göra en tidsresa tillbaka till 90-talet när Death team intog scenen, känna av Unge Ferraris drittsekk-aura, lyssna till Bottenvikens Silverkyrkas väckelsemötestechno i kyrkbänken, bli lomhörda efter Spice Boys pedalorgie, bli kära i varsin bandmedlem i Solen (de är för mig nu vad Backstreet Boys var för mig 1997), nästan somna till Joy (inte hennes fel utan sömnbristens), sjunga med i Little Jinders låtar i ett ballongregn och försöka rappa i kapp med Erik Lundin. Bland annat. 

Festivalens absoluta höjdpunkt utspelade sig redan tidigt på fredagskvällen, när Säkert! tillsammans med en hel radda gästartister klev upp på Iduns scen. Det gick ungefär en halv låt innan de första tårarna letade sig ner för mina kinder och därefter grät jag tio gånger till. Texterna i kombination med Annika Norlins uttryck har nästintill förmågan att punktera hjärtat. På riktigt var detta en av de bästa konserterna jag varit på i hela mitt liv. 
Där framme står hon, Säkert!.

När allt var över i söndags var jag så trött som jag inte kan minnas när jag var senast. Men det var så värt det. Musik är fasen livet.
I fredags hade vi sånt himla göttigt prefestivalhäng på min balkong, med solsken och strawberry daiquiris (ej i bild).
Den obligatoriska blåljusbilden.