måndag 22 maj 2017

Det är alltid lika kul att leva rövarn

Alltså, den här helgen. Så. Jädra. Rolig. 
Jag har tillbringat den i Lycksele där det rått tropikvärme (åtminstone för en norrlänning som levt med permafrost fram till nu). I lördags hängde jag med syrran. Vi passade på att träna tillsammans, som vanligt. Först testade vi ett nytt gym som, passande nog, blivit granne med pappa. Där levde vi rövarn och testade så mycket vi bara orkade. Jag blev faktiskt imponerad över hur fräscht det var och hur bra utbud de hade. Där kommer jag lyfta fler vikter när jag är i Lycksele framöver. 
Efter gymträningen snörade vi på oss löpardojorna och sprang iväg för att köpa glass. Har ni inte testat löpning med glasstopp måste ni göra det. 

Kvällen blev sedan en enda lång fest. Det började med 60-årskalas för Ann, med god mat och gott snack. Det slutade med en riktig rövarefterfest, hehe. Däremellan hann vi bland annat besöka nattklubben på Hotell Lappland där jag dansade så intensivt att svetten strömmade längs tinningarna. Det var verkligen en hysteriskt kul kväll och natt. 

Igår tog jag årets första dopp, i Umeälven. Det var svinkallt! Men nu längtar jag innerligt efter att badsäsongen ska börja.
Fick äran att traska med det här coola gänget till 60-årskalaset som ägde rum på Skogskåtan. Ja, ni ser ju – det är en ynnest att känna dessa.
     
Den kalla älven. Dock fotad i kvällssolen under lördagen, inte under badsessionen igår.

måndag 15 maj 2017

Mästaren på barnouppfostran

En fördel (av många) med att inte ha några egna barn är att en kan lära andras ungar hyss utan att behöva oroa sig för vedergällning från föräldrarna. 
I går hängde jag med Sandra och hennes minsting på stan. Jag passade på att lära A, 4 år, att härja i rulltrapporna. När jag till slut var less på att åka rulltrappa med henne upp och ner, men hon inte ville sluta tjata om att åka mer sa jag åt henne att fråga sin mamma om de inte kunde installera en rulltrappa där hemma istället. Det gjorde hon så lydigt. Ska messa till Sandra strax och fråga om hon har lagt in en beställning på en rulltrappa ännu. Hehe.

Förra helgen hängde jag förresten också med Sandra, men då först över en frukost hemma hos mig och sedan på Iksu spa utan barn i närheten. Efter att vi hade badat och bastat så att vi var på gränsen till avdomnade drog vi en spontanmiddag på Gotthards och drack massa vin. Det var en fin lördag det.

onsdag 3 maj 2017

Allting höll

1 maj har kommit att bli Den stora krossardagen för min del. Förra året krossade jag skärmen på min mobiltelefon på Ritz uteservering. Året innan krossade någon mitt hjärta. Det var inte utan att jag var nervös när jag slog upp ögonen i måndags. 

Men allting höll. 
Jag hälsade på Sandra och lille Arvid. De höll. 
Jag tog en ytterst sällsynt tupplur på eftermiddagen för jag var så pass uttråkad. Sängen höll. 
Jag åt middag med mamma och Micke innan jag åkte tillbaka från Lycksele. Magen höll.
Jag åkte tåg. Det höll. 
Jag vill inte ropa hej, men kanske är 1 maj-förbannelsen nu bruten. 

Nu ska jag åka från jobbet, direkt hem till Thiger och Thomas (och lille Valdemar, förstås!) där jag ska bli bjuden på middag. Den ultimata vardagslyxen, att inte behöva laga maten själv. Och så ska det bli fasligt kul att träffa denna favorittrio!

torsdag 27 april 2017

En kväll på operan

Mitt förrädiska knä uppskattade tydligen inte alls helgens träning, för nu är det paj för femtielfte gången. 
Jag for ändå på dansklassen i måndags, men det slutade med att jag satt på bänken och surade hela lektionen. 

Igår hittade jag dock ett förträffligt substitut till att dansa själv. Då besökte jag och VD Norrlandsoperan för att se A Line_up, som är en dansföreställning med berättande inslag. Jag ska inte sticka under stol med att jag inte förstod vissa delar, men jag tyckte ändå väldigt mycket om föreställningen. Den var vacker och rolig och jag blev så sjukt imponerad av dansen. Alla rörelser kändes så exakta, men samtidigt okonstlade. 

Jag vill och ska verkligen försöka gå på mer "finkultur" framöver. Precis som det är nyttigt att utmana sin fysik emellanåt tänker jag att det är bra att utmana sig intellektuellt. 

söndag 23 april 2017

Blod, svett och oanständiga skrik

Det kanske inte har gått er obemärkt förbi att träning är en av de saker jag älskar mest här i livet. Och allra roligast är det att träna med någon jag tycker om. Att jag då haft min kära syster här hela helgen och att det primära syftet med hennes besök var att just träna tillsammans med mig – ja, det har känts som en jäkla ynnest. 

Vi mjukstartade vår träningshelg med en lufsarrunda runt Röbäcksslätten sent i fredags kväll. Mitt knä är fortfarande inte bra efter förra helgen, så för mig handlade det mest om att halta i snabb takt. 
Innan joggingturen hade jag både hunnit med en fredagsöl och käkat pizza, så kolhydratsuppladdningen var det däremot inget fel på. Hade faktiskt mycket energi fastän klockan var kring 22. Så underskatta aldrig dina kolhydrater. 

Igår tillbringade vi över två timmar på gymmet. Vi började med en Mästarnas mästare-utmaning som Kalle Zackari Wahlström berättade om i podden I nöd och lyft. Den gick ut på att, så länge som möjligt, stå i jägarvila, hänga fritt från stång och stå i support hold i dipsställning. 
Vi presterade väl inga resultat att tala om (men däremot några att slå, nästa gång) – utom att Lisa klarade fantastiska 3.07 i dipsställningen. I slutet skakade hon så mycket att en seismograf hade slagit i taket och sekunden innnan hon gav upp skrek hon "FUCK!" så högt att det ekade över hela gymmet. Jag skrattade så att jag nästan kissade på mig. 
Efter det tränade vi alla möjliga muskler tills vi kände oss nöjda. 

Idag var det dags för ett återbesök i Hedlundaparken för att öva upp våra monkey bar- och dips walk-skills. Vi hängde ju (bokstavligen) en del där inför Toughest i höstas. 
Lisa rivstartade monkey bars-träningen med att slita upp ett stycke hud i handflatan. När vi lämnade utegymmet var det helt rödfärgat av blod från hennes skada. Men i övrigt skötte vi oss bra. Framför allt var det löjligt kul att få apa sig igen. 
(Nej, jag står inte på backen.)

torsdag 20 april 2017

Vrider ur det sista från fjällen

Jag kommer nog leva en god stund på påskhelgen som jag tjatat om, men jag ska försöka släppa den här i bloggen. Strax. Jag ska bara slänga upp några sista bilder därifrån.
Sen går jag vidare, jag lovar.
I år bodde vi fem personer i pappas och Monikas lilla stuga. Även om det såklart blev många personer på få kvadrat upplevde vi det som att Berit, alltså katten, tog mest plats då hon vandrade omkring i våra sängar om nätterna. Tur då att hon är så himla mysig – som här ovan då hon mös med Malin framför elden ute på gården.
Berit är inte det enda djuret som är med under påskfirandet. Inte mindre än fem hundar ingår i vårt gäng – vilket jag som crazy animal lady förstås inte klagar över. På bilden är det Dupont och hans pappa Wallander, som till vardags tjänstgör som fjällräddningshund. 
I lördags körde vi skoter till Tärnasjön, där Malin och Daniel lagade kolbullar till lunch. Jag hade halloumi istället för fläsk i mina, vilket var otippat gott! Pappa såg också ut att njuta av maten. 
På väg hem från Tärnasjön passerade vi kungens stuga i hopp om att få ett rojalistiskt inslag på påskhelgen. Han var inte där.
Hela konkarongen på väg hem från en fin dag.
Efter söndagens respektive äventyr (jag åkte skidor, pappa och Monika fiskade och Malin och Daniel åkte utförsåkning i Hemavan) sammanstrålade vi vid stugan och tog igen oss lite innan det var dags för bob-TM. Och om det kan ni ju läsa i föregående inlägg.

onsdag 19 april 2017

Bob-TM 2017

I söndags var det dags för andra upplagan av årets kanske mest prestigefyllda tävling: Tärnamästerskapen i bob. 
Deltagarantalet hade i år sjunkit jämfört med i fjol, men det var inte lättare att nå pallen för det. Tvärtom. Banan var i år rejält isig vilket gjorde tävlingen – bokstavligt talat – stenhård. 

Reglerna för bob-TM är enkla. De tävlande startar åken i startfållan som är placerade uppe vid stugan och tar sig sedan ner för en smal, trädomgiven bana ner till sjön. Den som stannar längst ut på sjön vinner. Varje tävlande har tre åk var. 

Jag var sist ut i startfältet och tog efter första åket en trygg ledning. Andra åket gick däremot illa – jag kraschade i slutet av backen och slog smalbenen. Efter det hade jag tänkt avstå sista åket eftersom jag ärligt talat blev lite skraj. Dessutom ledde jag ju. 
Under sist sista åk seglade dock Daniel förbi min markering med god marginal och då flög förstås tävlingsdjävulen i mig. Mitt sista åk gick tyvärr ännu sämre än mitt andra, eftersom jag åkte ur ännu tidigare i backen. 

Daniel försvarade därmed sin titel från förra året och korades till Tärnamästare i bob 2017. Jag hamnade på andra plats, vilket jag ändå känner mig nöjd med då det innebar att jag klättrade en placering från i fjol. Malin, som blev tvåa förra året, slutade tre.
Pappa och Monika hävdar själva att de blev etta respektive tvåa i veteranklassen, men det vet jag inte om jag riktigt går med på ...
Malin går in för sitt bronsåk.
Likt i fjol stod Monika för tävlingens mest spektakulära kraschar. Tur att vi hade fjällräddningshunden Dupont på plats (ni kan skymta honom bakom träden) som kunde komma till undsättning.
Såhär ser alltså en bobmästare ut innan han beger sig ut i banan. Men nästa år, då tar jag honom!

tisdag 18 april 2017

Livets liv i Tärnaby

Jag kom hem från Tärna igår ändå, men jag var allt bra sugen på att skicka in en adressändring i helgen. Tänk vad fantastiskt att jag fått ha tre fantastiska påskar i rad där nu!

Jag älskar, älskar, älskar lunket en kommer in i där uppe i fjällvärlden. Att ta det lugnt på morgonen för att sedan packa matsäcken, dra på sig understället, hoppa in i ytterkläderna och bege sig ut med skotrarna. Köra några mil över bländande vackra fjäll, ut till en sjö och där slå läger för dagen. Laga lunch över elden som får allt att smaka ljuvligt och liksom tryggt. 
Öppna en öl när en sedan kommer hem på kvällen, äta en sen middag och spela något parti kort innan det är dags att krypa till kojs igen. Först då åker understället av. 
Jag behöver inte så mycket mer i livet än så. 

Allt har dock inte varit guld och vita vidder den här påsken. Jag drog knäet ur led i fredags, utan någon egentlig anledning mer än att det är i sådant jäkla kasst skick. Sedan slog jag mig när jag kraschade med boben i årets bob-TM (jo, det kan nog komma ett blogginlägg om det senare). Så igår rullade jag lite med skotern (ja, jag är en klantskalle), vilket i sig gick bra. När jag sedan skulle lyfta upp skotern gav däremot tantknäet vika, vilket jag fortfarande lider av. 
Men vad tusan. Lite blessyrer kan jag ta, om det är priset jag får betala för att leva livets liv under några dagar.
Så här ser våra "läger" alltså ut. Det är folk, skotrar, hundar och mat överallt.
De andra pimplar om dagarna, men jag är inte så road av det så jag brukar istället ägna mig åt att köra skoter – och framför allt äta, hehe.
På väg hem till stugan igen i fredags.
Alltså, hur vackert är det inte?! Och då talar jag inte om mitt Dabrowski-hopp.

onsdag 12 april 2017

Stillar min längtan

Imorgon åker jag upp till Tärnaby för att fira påsk. Tänk att mitt hjärta längtat dit i 380 dagar nu, utan att jag gjort något åt saken. Tänk att det äntligen är dags att rätta till det. 

Den här påskhelgen har med andra ord ett och annat att leva upp till. Men infriar den mina förväntningar, då är risken stor att jag bosätter mig i fjällen och aldrig kommer hem igen. 

måndag 10 april 2017

En helg en aldrig glömmer

Det har verkligen varit en sorgkantad helg. Vi firade Sandra som fyllt 30 med middag och utgång i lördags, men i övrigt har jag ägnat mycket tid åt att titta och lyssna på nyhetssändningar om fredagens terrorattack. 
Attentat riktade mot hela samhällen, som drabbar oskyldiga civila, må tragiskt nog ha blivit vardagsmat, men när de sker på gator jag vandrat blir det så läskigt påtagligt. 

Jag vet inte hur många gånger tårarna trillat ner för kinderna i helgen då jag hört berättelser från människor som var där och när jag sett bilder av förödelsen. Men så har jag också blivit varm i hjärtat av att se alla fina motreaktioner på terrorn. Sorg och glädje så nära varandra. 

Och så tänker jag på anhöriga till de fyra som dödades, de som mist en familjemedlem eller vän. Eller jag låter bara hjärnkapaciteten snudda vid dem, för den smärtan är för tuff att ens föreställa sig. 
Jag hoppas verkligen de får all hjälp som finns för att bearbeta det som hänt. Att all kärlek och stöttning som människor visat i helgen kan fungera som någon slags tröst. 

Slut på tankar. 

fredag 7 april 2017

Stockholm ♥

Det är många känslor som strömmar genom kroppen ikväll. Ingen av dem är den där härliga fredagsfeelingen. Idag kom (med högsta sannolikhet) terrorn till Stockholm och skakade om hela Sverige. 

Med en paus för fredagsträningen (det gäller att hålla sig stark även i svåra stunder) har jag följt nyhetssändningarna sedan strax efter klockan 15 och känt ömsom hopplöshet ömsom hopp för mänskligheten. Har landat i att känna mest av det sistnämnda ändå. Att se hur människor öppnar sina hem, skjutsar och stöttar varandra är så himla fint. 

Samtidigt som det känns helt fruktansvärt att detta hänt i Sverige idag tänker jag på andra delar av världen där terrorn är ständigt närvarande. Tänk att det finns de som vill stänga Sveriges gränser för personer som flyr den skräcken – och ironiskt nog använder dagens händelse som ett argument för det. Vilka svin. 

Nä, jag tror verkligen på att stå enade mot terrorismen. Sprida kärlek när terroristerna försöker skapa rädsla och hat. De jävlarna ska inte få vinna.   

onsdag 5 april 2017

Umeå Open 2017

I helgen hängde jag på Umeå Open och i vanlig ordning var det en fantastiskt fin festival. Extra fantastisk blev den till och med i år då Sandra reste upp från Göteborg för att ansluta sig till festivalhänget!
Det blev tre kvällar som verkligen var fullmatade av musik. Vi fick göra en tidsresa tillbaka till 90-talet när Death team intog scenen, känna av Unge Ferraris drittsekk-aura, lyssna till Bottenvikens Silverkyrkas väckelsemötestechno i kyrkbänken, bli lomhörda efter Spice Boys pedalorgie, bli kära i varsin bandmedlem i Solen (de är för mig nu vad Backstreet Boys var för mig 1997), nästan somna till Joy (inte hennes fel utan sömnbristens), sjunga med i Little Jinders låtar i ett ballongregn och försöka rappa i kapp med Erik Lundin. Bland annat. 

Festivalens absoluta höjdpunkt utspelade sig redan tidigt på fredagskvällen, när Säkert! tillsammans med en hel radda gästartister klev upp på Iduns scen. Det gick ungefär en halv låt innan de första tårarna letade sig ner för mina kinder och därefter grät jag tio gånger till. Texterna i kombination med Annika Norlins uttryck har nästintill förmågan att punktera hjärtat. På riktigt var detta en av de bästa konserterna jag varit på i hela mitt liv. 
Där framme står hon, Säkert!.

När allt var över i söndags var jag så trött som jag inte kan minnas när jag var senast. Men det var så värt det. Musik är fasen livet.
I fredags hade vi sånt himla göttigt prefestivalhäng på min balkong, med solsken och strawberry daiquiris (ej i bild).
Den obligatoriska blåljusbilden.

tisdag 28 mars 2017

Jag vill inte sova, jag vill uppleva

Min sämsta stund under dagen är den när jag försöker förmå mig själv att krypa i säng. Jag gillar inte det nödvändiga ontet i att behöva sova för att fungera. Jag upplever det som att jag går miste om delar av livet under tiden jag är försänkt i sömn, i det omedvetna.

Härom veckan uttryckte VD en önskan om ett piller som skulle kunna ersätta måltider näringsmässigt. Jag skulle vilja ha ett piller som täcker sömnbehovet. Tänk att kunna svälja ett sådant för att sedan kunna ånga på under dygnets alla timmar. Bara lägga mig ner och vila om jag känner för det. 
Vilken (vaken)dröm. 

Tills dess att det där pillret finns ute på marknaden får jag trösta mig med vetskapen om att när jag slutligen lagt mig i sängen brukar det ändå kännas rätt att glida in i sömnen, för att få återhämta sig från dagen. 
Och snart ringer väckarklockan som talar om att nya äventyr väntar.

måndag 27 mars 2017

Skidpjäxor in, löparskor ut

Note to self: När du ska springa för första gången på tre månader, bege dig då inte ut på en milsrunda i dödsmotvind det första du gör. Särskilt inte i nya löpardojor. 
Jag är verkligen helt trasig idag efter gårdagens runda. Benen är som två spett och fotsulorna är skinnflådda. Hur jag ska kunna dansa om en timme känns som en gåta. 

Men! Idag anmälde jag mig till Tavelsjö halvmarathon i augusti. Som alltid känns det peppigt att ha ett lopp att träna inför. Nu får benen vila några dagar (förutom på dansen ikväll då), sedan ska jag smyga igång långdistansträningen. Det ska bli kul!
Från Tavelsjö halvmarathon i fjol. Vilket göttigt lopp det var!

tisdag 21 mars 2017

Under helgen som var hade jag besök av mamma och Micke. Jag känner mig lite som en Hanna Hellquist-person som börjat se fram emot att få besök av min mamma väldigt mycket. Eller börjat kanske är fel uttryckt, jag har väl alltid uppskattat hennes påhälsningar. Men de senaste åren har det känts än mer roligt. 

Vi hade en mysig helg med försenat födelsedagsfirande för mig (fördelen med att åka Vasaloppet på ens födelsedag är att en får dra ut på firandet länge). Jag fick ett strykjärn i present så att jag äntligen kan börja använda mina skjortor utan att skämmas för att de är tokskrynkliga, vi åt indiskt till middag och tog en öl på Rådhuskällaren till efterrätt. Sedan avslutade vi kvällen genom att jag och mamma kappsov framför en film. Äpplet faller minsann inte långt från trädet. 

Jag är så himla tacksam över att ha så briljanta familjemedlemmar att de inte bara är nära för att de är kött och blod, utan är personer jag verkligen gillar att tillbringa min tid med.  
Bild på mig och mamma från förra våren.

fredag 17 mars 2017

Vi är dom vackraste idioterna i världen

Jag blev så himla glad idag när jag upptäckte att Fanny de Aguiars version av Dör för dig nu finns på Spotify. Det går ju inte riktigt att överträffa Silvana Imam – som gjort originalet – men när jag hörde covern i Musikhjälpen i december tyckte jag att den var ett så fint komplement till originallåten. 
Originallåten är faktiskt en av de finaste låtarna jag vet. 

Och du vet jag har väntat på dig
Dom andra var bara träning

Bara den textraden liksom. Den får mig faktiskt att längta tills jag träffar den personen som får mig att känna så. Fast det är egentligen en hemlighet.
Klicka på bilden för att öppna låten i Spotify.

torsdag 16 mars 2017

Det är ju fantastiskt hur mina dåliga perioder alltid sammanfaller med lägenhetsrenoveringar

Uuuh, jag är verkligen på ett jäkla rövarhumör ikväll. Fast min ilska är nog helt oproportionerlig stor, i förhållande till det jag är arg över.

För det första har jag en jäkla smärta i panna som retar mig. Jag råkade tappa skivstången i just pannan igår när jag körde bänkpress. Egentligen borde jag bara skratta åt hur jäkla klantig jag är och skatta mig lycklig åt hur bra det ändå gick, men jag blir liksom grinig då det blixtrar till så fort jag gäspar eller rynkar pannan. 

För det andra stal några satans måsar min korv idag. Blev otroligt sugen på att äta korv med bröd till middag till middag och inhandlade några dyra sojachorizos i eftermiddag, som jag slängde ut på jobbets balkong för att de skulle hålla sig någorlunda frysta till efter jobbet. När jag senare gick ut för att hämta dem rådde det korvfest på balkongen. Eller måsfest. 
De hade bara lyckats dra ut en korv ur den sönderpickade påsen, men eftersom jag inte är så sugen på H7N7 sulade jag iväg resten från balkongen ut på Umeälvens is. Hoppas fågeljävlarna sätter korven i halsen. 

När jag väl kom hem, redan sur som ättika, trodde jag att jag skulle mötas av nya fönster och en ny ytterdörr då jag haft hantverkare hos mig idag. Nya fönster hade jag förvisso, men de är inte fodrade invändigt och den nya dörren lyser med sin frånvaro. Däremot har hantverkarna lämnat en lapp med löfte om att de kommer igen klockan 7 imorgon bitti. 
Så nu har jag likt Dubai flera konstgjorda öar här hemma bestående dels av alla mina möbler och prylar som jag varit tvungen att styra ihop, bort från fönstren, och dels en miljard verktyg och maskiner som fönsterfolket lämnar efter sig. 

Jag hade egentligen tänkt ta en vilokväll och ägna mig åt att städa ihop efter fönsterbytet, men det får bli träning ändå för att försöka jobba bort mitt usla humör. Dessutom är det ju praktiskt omöjligt att vistas här hemma med den märkliga ö-möbleringen.
Håll tummarna för att jag inte ska drämma någon skivstång i huvudet ikväll är ni snälla!

torsdag 9 mars 2017

Vasaloppet 2017

I have a long road ahead of me
It's cloudy and dark it's hard to see
Will I ever get through to the end?
Been down this sling so many times before
And I told myself I would do it no more
Now I'm back on the same road again

Det kändes nästan lite ironiskt att Salem Al Fakirs låt Keep on walking dundrade ut över Vasaloppsstarten i Berga by, när jag anlände dit vid 05.45-tiden i söndags. Jag som för två år sedan lovade att aldrig mer åka det där jävla Vasaloppet.

Natten som föregick loppet var pirrig. Jag vaknade flera gånger med känslan av att jag var kissnödig, men slog hela tiden undan impulsen att springa på toan eftersom jag sov uppe på ett loft med brant stege i stugan vi hyrt. 
Väckarklockan var ställd på 04.00, men när jag återigen vaknade till klockan 03.45 av att några stugkamrater drog iväg för att få en bra plats i sina startled gav jag upp tanken på att sova mer och klev upp. En stadig frukost, en omsorgsfull påklädningsprocedur och några nervöskissningar senare drog jag också iväg mot starten. 

Det blev ju en rätt lång väntan Berga by på att startskottet skulle gå och när speakern meddelade i högtalarsystemet att grindarna var uppfällda (längst bak i led 10 märks inte det direkt) blev det ytterligare väntan på att de cirka 10 000 åkarna framför mig skulle ta sig iväg. 

Fast den allra mesta väntan och största tålamodsprövningen kommer ju en kilometer från starten, i första backen. I år var förstås inget undantag. De tre första kilometrarna tog 57 (!) minuter att åka, och det beror inte på att det enbart är uppförsbacke utan på att det är så helvetes mycket folk. Det var faktiskt först efter kontrollen i Mångsbodarna, alltså 24 kilometer in i Vasaloppet, som jag upplevde att trängseln lättade på riktigt och jag kunde åka i min egen fart. Innan dess störde jag mig hårt på folk som låg i "snabbfilerna" till vänster, fast de åkte i ett högst makligt tempo, och personer framför som bromsade vid minsta lilla sluttning så att man själv var tvungen att göra likadant. Otroligt frustrerande. 

Hur lögnaktigt det än kan låta njöt jag i övrigt nästan hela loppet. Visst att det stundvis var jäkligt jobbigt, att armbågarna började göra ont halvvägs och att benen kändes stumma i uppförsbackarna på slutet. Men det vägdes med råge upp av att jag fick glida fram på bra vallade skidor genom vacker natur, bli gratulerad av speakrarna vid nästan varje kontroll och bli bjuden på Vasaloppsbulle av Kalle Moraeus i Oxberg.
En av Vasaloppets sponsorer hade satt upp flera skyltar med mer eller mindre klyschiga budskap längs spåren innan Evertsberg, varav en text tyckte jag sammanfattade hur en nästan måste ta sig an de nio milen: Bit ihop och njut!

Efter 10 timmar, 32 minuter och 57 sekunder åkte jag under målportalen i Mora med ett stort leende på läpparna och en jäkligt skön känsla i kroppen. Förra gången jag åkte var jag helt knäckt, både fysiskt och mentalt, men denna gång hade jag ärligt talat orkat någon mil till utan problem. 
Det här måste jag göra fler gånger.

onsdag 1 mars 2017

Trötthet, oro och järnvilja

För några timmar sedan avklarade jag det sista träningspasset inför Vasaloppet. 
Nu väntar tre dagar av vila och kolhydratsfrossande, vilket inte kunde ha kommit lägligare. Det var med nöd och näppe jag tog mig fram i spåret idag eftersom jag var helt slut på kroppen i kroppen. Har inte varit så trött i armarna sedan efter Toughest i höstas. Jag har stått och matat lite i stakmaskin både igår och i måndags, så jag hoppas att det är sviterna av det jag känner av och inte någon förkylning. 

När jag tänker på att det bara är fyra dagar kvar till Vasaloppet känner jag mig lite orolig. Under loppet i lördags var de fem sista kilometrarna riktigt jäkla tunga. Hur ska det då gå att åka mer än dubbelt så långt? 
Nu när det är för sent ångrar jag att jag inte tränat mer. Vad skönt det hade varit att ställa sig på startlinjen i Sälen och känna sig väl förberedd. Men nu får jag stå mitt kast. Bära eller brista. Oavsett hur det känns på söndag kommer jag koppla på pannbenet fullt ut. Förhoppningsvis kan dess tjocklek ta mig hela vägen till Mora ännu en gång. 

söndag 26 februari 2017

Typ sämst men glad ändå

Egentligen har jag satt upp en regel som förbjuder mig att kliva upp 05.30 en ledig lördagmorgon, men igår gjorde jag ett undantag. Jag hade nämligen anmält mig till Malmfältsloppet i Malå och var därmed tvungen att lämna Umeå tidigt, tidigt för att infinna mig på startlinjen. 

Målet med loppet var att jag skulle seeda upp mig ett led eller två i Vasaloppet nästa helg. Tyvärr åkte jag skitdåligt, så jag får vackert sälla mig till led 10 ändå nästa vecka. 
Men jag tänker att denna lilla utflykt på 40 mil tur och retur inte var förgäves! Förutom att jag fick ett rejält träningspass (loppet var 43 kilometer långt) fick jag några lärdomar som jag tar med mig till nästa helg för att hålla humöret uppe i spåret, till exempel:
1. Se till att ha ordentligt vallade skidor. Med andra ord: Det duger inte att slafsa på lite snabbglid och hoppas på det bästa. Igår ledde det nämligen till att jag nästan inte kunde staka några partier alls pga noll glid. 
Lyckligtvis kommer jag kalla in experthjälp till vasan. 

2. Betrakta varje nedförsbacke som en present och känn tacksamhet över att få vila en stund (slappna dock inte av helt så att du blir en del av vurpfesten i Risberg).

3. Ta med små Snickers och andra chokladbitar att mumsa på var 15:e kilometer. Dels för att fylla på med energi, dels för att alltid ha en kort fikastund att se fram emot. 

4. Fokusera på en mil i taget. Istället för att tänka "nu är det åtta mil kvar" efter den första, tänk "nu har jag åkt en mil och det gick ju bra, så nu ska jag åka en till". 

Punkt 2–4 körde jag på igår (fast då delade jag upp loppet i 5 kilometers-bitar istället) och jag var på ett jäkligt bra humör under hela loppet trots att åkningen gick dåligt. Och det är jag jäkligt stolt över, med tanke på hur lätt jag har till att bli på dåligt humör. 
Det var för övrigt helt magiskt väder igår under hela loppet, så jag njöt verkligen över att få vara ute och röra på mig. Ja, förutom de fem sista kilometrarna då jag helst bara ville lägga mig ner bredvid spåret och inte röra mig ur fläcken.

onsdag 22 februari 2017

Skidor i natten

Jag var ute och besiktigade knäet i skidspåret igår efter måndagens fadäs. Det var inte det mest stabila knäet jag åkt skidor på, men det gick att ta sig fram ändå. Det var en skön bekräftelse inför Vasaloppet (bara elva dagar kvar – hjälp!), även om jag inte vågar ta ut alltför mycket i förskott. 

Vad bättre var att det var en helt trolsk kväll ute i Olles spår. Kompakt mörker så när som på ljuskäglan från min pannlampa, stjärnklart, omhuldande nysnö och en öronbedövande tysthet. 
Fastän jag har åkt på samma ställe många gånger tidigare var det som att uppleva ett helt nytt spår. Den nattliga inramningen – kanske lite i kombination med att mitt knä inte är att lita på – gjorde det till möjligtvis min mest spännande skidtur hittills. 
Kanske får jag mersmak för mörkerkörning och anmäler mig till Nattvasan nästa år? Fast först måste jag ju förstås genomleva vanliga Vasaloppet i år. Elva dagar kvar, som sagt. Jag känner mig inte redo.

måndag 20 februari 2017

Det magiska knäppet

Jag var med om en sådan sjuk grej ikväll!!!
Okej, nu kommer ni bli besvikna över vad jag ska berätta, men ur mitt perspektiv har jag fasen varit med om ett mindre mirakel. 

För drygt två timmar sedan skulle vi avsluta kvällens hiphop-lektion med att lära oss ett nytt parti av en koreografi, där alla steg utförs på marken. I det allra sista steget står en på huk, snurrar, låser ihop benen och gör ett hopp för att ta sig hela vägen runt. När jag har testat det två–tre gånger känner jag att något har hänt med mitt problemknä. Jag försöker ställa mig upp, men jag kan omöjligt räta ut vänster ben och helt plötsligt väller smärtan upp. 
Alla bara stannar upp (turligt nog var det jäkligt få med på kvällens lektion som fick bevittna spektaklet) och undrar vad som hänt mig. En skyndar sig fram till mig och förklarar att han dessvärre inte är ortoped, men däremot hjärtläkare och kan göra sitt bästa för att minnas vad han fick lära sig om knäskador under sin utbildning. Han känner på knäet, men kan förstås inte uttala sig riktigt om vad som är felet. Sedan försöker han hjälpa mig räta ut det, samtidigt som jag biter mig i tungan för att inte skrika av smärta. 

När det inte går att räta ut vänsterbenet får jag hjälp att resa mig upp på högerbenet och hoppa på det till en bänk på andra sidan danssalen. Det är stört omöjligt att för mig att stödja på det onda knäet! Här börjar jag mentalt förbereda mig på att ställa in mitt Vasaloppsdeltagande om två veckor och får verkligen anstränga mig för att inte börja gråta – inte på grund av smärtan, utan av den frustration och ilska som väller upp.

Hjärtläkaren ringer 1177 för att höra om de ska skjutsa mig till primärvårdsjouren eller akuten (har jag världens snällaste i min dansgrupp eller vad?!) och under tiden sitter jag med benet i högläge på bänken samtidigt som jag försöker sträcka ut knäet.
Plötsligt knäpper det högt i knäet och det känns som att det viker sig åt fel håll. "Det där var nog allt annat än bra", hinner jag tänka innan jag inser att knäet nu är utsträckt. Så jag försöker försiktigt ställa mig upp på det, vilket inte är något problem. Instabiliteten, oförmågan att räta ut benet och den jävulska smärtan är som bortblåst och kvar återstår bara en molande värk. "Jag behöver nog inte åka på primärvårdsjouren", säger jag lite generat och alla som engagerat sig i knädebaclet tycks dra en lättnads suck. 

Trots att jag nu framstår som en simulant och drama queen av rang kan jag inte låta bli att känna lyckoruset välla upp. Det är ju fantastiskt härligt att kunna stå på egna ben!

Nu ligger jag i soffan med knäet i högläge, insmort med kylgel och förpackat i en stödstrumpa jag har kvar sedan knäoperationen och snuddar vid tanken: Hur fasen ska det gå för fröken Kan själv ifall jag pajar knäet på riktigt igen? Jag bor ju ensam, tre trappor upp utan hiss. 
Jag hoppas verkligen att jag fortsätter ha knäppen på min sida.

söndag 19 februari 2017

En helvetes bra helg

Jag har haft en riktigt überhelg med übermänniskor; min mamma och min syster. 
Mamma fick en biljett till William Spetz föreställning Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme? med efterföljande middag av sina fantastiska döttrar i julklapp och igår var det så hög tid för detta. 

Spetz-föreställningen var otroligt stark! Jag skrattade högt och grät en skvätt (även fast jag försökte stå emot) och tänkte mycket på min egen mormor som ju också är död och väldigt saknad. Så himla imponerande av en 20-åring att göra en så himla bra soloföreställning.

Middagen åt vi på Gotthards. Älskar verkligen det stället och igår var inget undantag. Jag åt falafel på två olika bönor med bland annat kålblommor och en paprikaröra (muhammara) till samt inkokt päron med szechuanpeppar, rostad vit choklad och rotselleriglass. Skulle kunna låta superlativen hagla här, men konstaterar bara kort att det var jävligt gott! 

Sedan avslutade vi kvällen på Open/Closed som jag också råkar älska. Cocktailen jag drack där igår var lite väl cognacstark för min smak, men ändå rolig med morotsskum uppepå. Fast roligast av allt är nästan allt runt omkring spriten; lokalen, bartendrarna (fan vilket svårt ord att böja!), ja hela konceptet!

Allra bäst den här helgen har förstås varit sällskapet. Helvete, vilka roliga individer jag har i min vargflock! Jag längtar tills vi får göra en liknande helg framöver – och så längtar jag tills vi ska göra verklighet av tatueringsmotiven vi spånade fram igår...  
Inspirerad av Emmas brunch förra helgen fortsatte jag på det spåret och bakade bröd och fixade lite annat mumsigt lagom till mammas och Lisas ankomst igår. Älskar verkligen vräkiga helgfrukostar. 
På Open/Closed.
Idag drog vi alla på oss den randiga söndagsskjortan och gick en sväng på stan.

fredag 17 februari 2017

Tallinn del tre: Konstig konst och bowl like a boss

Söndagen i Tallinn (för nytillkomna läsare håller jag alltså på gå igenom en Estlandsresa jag gjorde för tre veckor sedan. Trots att jag bara var där i fem dagar har jag inte lyckats sammanfatta resan än, haha) ägnade vi åt den heliga kombinationen konst och bowling. 

Vi åkte först ut till konstmuseet Kumu för att insupa kultur. Det var ett fint museum, men jag tyckte faktiskt att dess arkitektur var snäppet mer tilltalande än själva konsten. Utställningarna bjöd på allt från estnisk konst från Sovjeteran till modern konst med bland annat videoinstallationer, till surrealistisk konst från den belgiska målaren Paul Devaux

Roligast – och konstigast – var de kontemporära installationerna, där jag inte riktigt fattade om det var konstverk jag tittade på eller en ombyggnation av lokalerna. När vi skulle gå in i ett rum stoppade Dennis mig och Sandra och bad oss förbereda oss på att snart få se något storslaget. Vi tog ett djupt andetag, klev sedan in i rummet och möttes av detta: 
Ett rep på golvet var alltså det enda som fanns i det rummet! Höll på skrattade ihjäl mig när jag såg det. 
Det ska dock tilläggas att repet löpte genom två hål i golvet och var en enda stor ögla. Så det fanns ju en teknisk finess i det hela, haha. 

När det sedan var dags för bowling chockade jag mig själv genom att vinna båda gångerna. För någon som är så generellt usel på att bowla borde jag prisas för "årets prestation" på nästa års Idrottsgala. 

Dagen efter hann vi mest bara med en flådig frukost på Dennis favoritkafé innan det var dags att påbörja hemresan.
Nu längtar jag redan till att, tillsammans med Sandra, hälsa på honom i Bryssel dit han flyttar inom ort.

tisdag 14 februari 2017

För indie för romantik

Glad alla hjärtans dag! 
Vad har ni för romantiskt för er, denna kärvänliga tisdag? 

Själv har jag en historia av att vara usel på att fira alla hjärtans dag, även de år som jag haft partner. Jag är lite för indie för att vara romantisk på beställning, hehe. 
Om någon annan däremot känner sig duktig på att fira alla hjärtans dag och vill visa mig hur det går till och ge mig ömhetsbetygelser i form av ... ja, låt oss säga en diamantring är jag inte knusslig med det. Jag står med öppna armar för alla tänkbara kärleksförklaringar. 

Jag har förresten blivit uppvaktad idag. Av mamma. Hon swishade över pengar ämnade för en blombukett tidigt imorse. 
Åh, vad jag älskar mamma! Och dagens teknik.
Smilla blev minst lika glad över tulpanerna som jag blev. Nu återstår att se hur länge de får stå innan hon i vanlig ordning biter av stjälkarna...

måndag 13 februari 2017

Den bästa måltiden

Igår bjöd Emma in till brunch hos sig. Som jag skrev på Instagram: Alla söndagar borde inledas så. 
Att umgås över någon typ av förtäring är ju alltid trevligt, och till skillnad från en fika eller ett glas (som i alkohol alltså) är ju frukost/brunch något en måste äta. Jag måste åtminstone äta det för att inte förvandlas till en vidrig (vidrigare?) människa. Så att bruncha är ju verkligen att förena nytta med nöje.
För mig som tenderar att vara en smula introvert på morgonkvisten och ofta behöver en startsträcka innan jag kan socialisera med folk ligger infaller brunchen dessutom rätt i tid, då jag hinner bli människa innan det är dags att träffas.

Och det kanske allra bästa är ju att brunch betyda att det finns en uppsjö goda grejer att tillgå. Igår var inget undantag, då brunchvärdinnan dukat upp bröd, frukt, muffins och annat smarrigt. 
Jag skulle inte vara den som klagade om detta blev en söndagstradition.




söndag 12 februari 2017

Tallinn del två: I hipsterkvarteren och på finsk karaoke

Det var ju åtminstone en person som uppskattade min del ett-sammanfattning av resan till Tallinn (vilket gjorde mig nästan orimligt glad, tills jag insåg att kommentaren faktiskt kunde vara ironisk) så här kommer del två. Varsågoda!
Efter besöket på kattkaféet handlade vi med oss grejer för att äta middag hemma hos Dennis. Eller middag och middag... Vi åt typ ost, chips och jordgubbar och drack bål, haha. Tanken var att vi skulle köpa stearinljus också för att skapa en riktigt mysig hemmapicknick-känsla, men det glömdes bort så vi försökte skapa mysig ljussättning med sänglampan så gott det gick. 
Senare bar det av mot stadsdelen Telliskivi, vilket är ett gammalt industriområde som omvandlats till kreativa hipsterkvarter. Vi orkade bara med två barer innan dagens äventyr började göra sig påminda i form av trötthet, men det var två jäkligt mysiga barer. Tallinn bjöd generellt på ett bra utbud av öl, tydligen har antalet microbryggerier ökat lavinartat där de senaste två åren. 
På lördagen vaknade vi upp till en stålgrå himmel, men det hindrade oss inte från att fortsätta utforska Tallinn. Dennis tog oss först till Linnahall, en betongkoloss i stalinistisk anda som uppfördes inför segeltävlingarna under sommar-OS i Moskva 1980. 
Arenan är stängd sedan många år tillbaka, så vi fick utforska exteriörerna – framför allt taket. Det är så himla fascinerande med dessa gamla sovjetiska byggnadsverk, som ska vara svulstiga men återhållsamma på samma gång. 
Från taket på Linnahall har en förstås utsikt över Östersjön och färjorna, men också över bland annat dessa färgklickar till hus.
Vi åkte sedan ut till Telliskivi igen, för att besöka butikerna som finns där. De sålde mycket fint såsom vintageklänningar, smycken och handsnidade glasögonbågar i trä. De flesta butiker, restauranger och barer i Telliskivi inhyses som sagt i gamla fabrikslokaler, men utanför dessa har det även ställts upp containrar som inretts till små mysiga kaféer och restauranger. Det är sådana som syns på bilden ovan – väldigt bra idé!
När vi gick längre in på området uppenbarade sig plötsligt en marknad som kändes som en loppmarknad – bokstavligt talat. Allt kändes ärligt talat rätt lortigt och när vi kollade närmare på utbudet insåg vi att det fanns många smutsiga föremål även i bildlig mening. Eller vad sägs som en askkopp med Hitler på? Kanske en flagga med ett hakkors? Gamla naziuniformer? En Stalinbyst i guld? 
Jag och Sandra kände oss rätt illa till mods inne i en liten butik som bland sina miljoner prylar bland annat saluförde sådana saker. Dennis var däremot i sjunde himlen, eftersom han hittade andra saker från den gamla Sovjettiden. När han fann en tändsticksask med OS-björnen Misja på tjöt han av glädje och halade gladeligen upp fyra euro för denna. Sedan lyckades vi dra honom därifrån, med ursäkten att vi var hungriga. 
Tyvärr fick omständigheterna mig att helt glömma bort att fota marknaden, bilden ovan är från en gata intill. 
De kurrande magarna mättade vi på Frenchy. Jag tog en provencalsk auberginesallad, vilket kan låta jättetråkigt – MEN, det var det absolut godaste jag åt under hela resan. Och då åt jag mycket gott, som ni kanske redan har förstått. Hehe.
Även en efterrätt i form av chokladfondant slank ner. Den var också helt ljuvlig!
Vi hann mer lite fler saker under lördagen, men den dagens stora happening var att vi skulle dra på karaokebar! Tidigare under kvällen övade vi in Spice Girl's Wannabe för att vi skulle kunna bjuda på ett bländande framträdande och efter några drinkar på Sigmund Freud (den där fantastiska baren jag skrev om i förra inlägget, ni vet?) var det äntligen dags. 
När vi klev in på karaokebaren var det första vi slogs av en stark lukt av urin. Vi lät dock inte det stoppa oss, utan vi tog oss längre in i lokalen för att komma till själva hjärtat – karaokescenen. Där stod ett par och sjöng en melankolisk låt på finska. Vi blev lite förvirrade över låtvalet för en sekund, men sedan kastade vi oss över låtkatalogerna för att se om de hade Wannabe. Det hade de inte. 
Däremot hade de ett hundratal låtar med finska titlar – faktum var att alla låtar var på finska. Vi lommade därför ut från kissbaren och vidare till nästa karaokebar vi hade sett ut. Då vi stegade in där fanns det fyra personer på plats – tre överförfriskade gäster och bartendern. Vi gick genast fram till baren för att kolla låtlistorna, och tro ni inte på fan att alla låtar var på finska även där?
Karaoke är tydligen jävligt stort i Finland, vilket även avspeglar sig på grannlandet dit många finnar åker för att... Supa och sjunga? 
För oss blev det däremot ingen sång alls, då våra finskakunskaper är under all kritik.

Eftersom jag råkade sväva iväg i min reseskildring och skriva lite väl långt kommer det en del tre inom kort. Ni får ha överseende med eventuella stavfel och språkliga fel, jag är på tok för trött för att läsa igenom vad jag skrivit just nu. 

torsdag 9 februari 2017

Första timmarna i Tallinn

Vad bra det gick för mig att uppdatera om Tallinn-resan förra veckan. Men jag har tillbringat typ tre sekunder av min vakna tid här hemma sen jag landade förra måndagen, så det har inte funnits tid riktigt. Sedan tror jag inte preis att det är någon som har längtat särskilt mycket efter det? 
Men skit samma. Här kommer en liten sammanfattning av våra estniska äventyr. Åtminstone från de cirkus 35 första timmarna. 
Jag och Sandra möttes upp på flygplatsen i Helsingfors och åkte sedan samma plan därifrån den sista sträckan till Tallinn. En rolig parantes är att vi inte hade pratat ihop oss om vilka flyg vi skulle ta, utan det var en lycklig slump. 
Vi anlände sedan till Dennis kring middagstid – och gå ut och käka var det första vi också gjorde. Så himla mysigt att vara samlade alla tre för första gången på nästan fem (!) år. 
Om någon tänkt åka till Tallinn hette denna restaurang Von Krahli Aed, kan verkligen rekommendera den!
Jag åt en rätt med bland annat en kräm på vita böner, palsternacka och getost. Tallinns utbud av vegetarisk mat imponerade verkligen på mig under resan, åt så himla goda grejer där.
Kvällen fortsatte på baren Sigmund Freud. De hade en till synes oändlig drinklista med innovativa cocktailnamn. Jag drack Sex and the city och Don't trust the guys – så bra! Sedan gick vi hem och sov, trötta efter arbetsveckan och resan. 
Under fredagsförmiddagen traskade vi omkring på Old town's steniga gator och knatade upp till utsiktsplatsen med vy över staden. 
Vi gick också upp i Sankt Olavs kyrkas torn och spanade in Tallinn från ovan därifrån. En kunde inte anklaga oss för lättja den här dagen, för fy tusan vad vi knallade i trånga trappor. Och jag som blir yr av minsta lilla kände mig lätt svajig för att trapporna gick i sådana snäva spiraler.
Lunchen inmundigades på Vegan Restoran V. Bärs och burgare. Så borde fler fredagsluncher vara.
Därefter var planen att besöka ett kattkafé som kattkvinnan Sandra hade nosat rätt på. När vi kom dit var lokalen helt nedsläckt, vilket visade sig bero på strömavbrott. Medan vi väntade på att strömmen skulle komma tillbaka så att vi skulle kunna dricka kaffe samtidigt som vi klappade katter spanade vi in utbudet på en second hand-butik. Både den gula skjortan med pyjamaskänsla och den mönstrade jackan fick följa med mig ut ur landet. 
Katterna på kattkaféet visade sig vara rätt osociala (fast säg den katt som inte är det?), men ack så gulliga. Den här fulsöta krabaten ville jag ta med mig hem! Dock var det flera andra katter som gjorde anspråk på att få följa med mig, genom att krypa ner i min påse med second hand-fynden. Med hänsyn till den introverta divan jag har här hemma fick de dock stannar kvar. 

Fredagen rullade sedan vidare med ännu fler aktiviteter. Men de och de resterande typ 60 timmarna får jag ta i helgen. 
Så – fortsättning följer.