lördag 31 december 2016

Så var mitt år 2016

Gjorde du något år 2016 som du aldrig gjort förut? Såklart! Jag gick min första skidkurs, började dansa hiphop, såg min första basketmatch och testade det här med nätdejting bland annat. Och så gjorde jag en del annat som jag sparar till mina memoarer, hehe.

Genomdrev du någon stor förändring? Nej, det kan jag nog inte påstå faktiskt. Jag tänker faktiskt på det som något positivt, att jag fått landa i och känna mig till freds med en tillvaro efter ett jobbigt 2015 med flera – ofrivilliga – förändringar.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, min kusin Jessica och mina vänner Thiger och Sandra fick allihopa underbara barn. Jag längtar tills knoddarna blir lite äldre så att jag kan lära dem hyss!

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas? 9 april. Utan att det hände något extraordinärt det datumet var det en så tydlig brytpunkt för när jag lämnade en lång tids nedstämdhet bakom mig och kände mig lycklig igen. Självfallet har det inte varit idel solsken sedan dess, men det har varit en markant skillnad i mitt mående i år jämfört med i fjol. Jag är så jävla tacksam över det!
Bild från glädjens datum 9 april.

Dog någon som stod dig nära?
Anders dog. Han var en nära vän till min bror och en "bara" en kompis till mig. Han brukade ofta följa med brorsan och gratta mig när jag fyllde år, eftersom min födelsedag brukar sammanfalla med en festival i Umeå som de två brukade gå på tillsammans. I år fick jag istället gå på hans begravning dagen innan min födelsedag. Det var så himla sorgligt. 

Vilka länder besökte du?
Bara Sverige. Har grämt mig lite tidigare i år över att det inte blivit någon utlandsresa – för att sedan inse att en har det lite för bra om en tänker att regelbundna utlandsresor är något av en självklarhet! Blir lite irriterad på mig själv, haha. Men med det sagt hoppas jag på att få lämna Sverige gärna en och två gånger nästa år. 
I år har jag i alla fall haft glädjen att få besöka ungefär halva Sverige, från Gällivare till Göteborg. 

Bästa köpet?
Mina stabila klassiker–trosor från New Body. De är sjukt osexiga och stört sköna att hoppa i på kvällen, när jag duschat efter träningen. De plus morgonrock är min bästa innan läggdags-outfit. 
Tröjan nedan, från Monki, skulle kunna vara en konkurrent om titeln eftersom jag aldrig fått så många komplimanger för ett plagg tror jag?! Men så kom jag på att jag fick den av mamma. 
(Måste verkligen ha köpt lite grejer i år om det här är de bästa sakerna jag kan komma på.)

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Förutom personer i min närhet är det nog träning, dans, musik, konserter och Smilla som skänkt mig mest lycka. Och Tärnaby under påsken var riktigt snällt mot mig. 

Saknade du något under år 2016 som du vill ha år 2017? 
Trots det jag skrev ovan så skulle inte en utlandssemester vara helt fel. Och de där magrutorna jag gav ett nyårslöfte om att skaffa kan gärna få komma till mig, haha. 

Vad önskar du att du gjort mer?
Andats fjälluft. 


Vad önskar du att du gjort mindre?
Stressat. Hatat på min kropp. Fipplat med telefonen. 

Favoritprogram på TV? 
SKAM. Tänk att det krävdes en norsk ungdomsserie för att jag skulle börja följa något!

Bästa boken du läste i år?
En tryckare på Blue moon bar av Hanna Hellquist. Det är ingen roman utan en krönikesamling, men jag älskar varje text! Jag känner igen mig så mycket i det mesta Hanna skriver om.

Största musikaliska upptäckten?
Jag har nyligen fått upp ögonen för Solen, som jag längtar efter att få avnjuta live under Umeå open i mars. Susanne Sundfør slog mig med häpnad under årets Umeå open!

Vad var din största framgång på jobbet 2015?
Att jag fick pris för Årets sportreportage under Gratistidningarnas branschgala. Jag hade aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig att jag skulle vinna ett pris för ett sportreportage jag skrivit. 

Största framgång på det privata planet?
Att jag kommit till insikter med vad jag vill och inte vill ha ut av livet. Kan/vill nog inte uttrycka det mer konkret än så. 

Största misstaget?
Har inte gjort några ödesdigra misstag, men jag gjorde ett val tidigare i höst som jag nog hade gjort annorlunda om jag fick. Ursäkta att jag uttrycker mig luddigt, men vissa saker går liksom inte att skriva i ett forum där jag inte vet vilka som tar del av.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jämfört med 2015: Mycket, mycket gladare. Om mitt sinne hade natt i fjol har det haft dag i år. Jämfört med alla andra år har jag nog varit medelglad. 

Vad spenderade du mest pengar på?
Kokain!
... skoja ba. Snarare mat. Och öl. Välinvesterade slantar. 

Något du önskade dig och fick?
Ett gladare sinne! Tjoho!

Något du önskade dig och inte fick?
En miniko och en ökenrävsunge. I födelsedagspresent kanske?

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Jag var i Lycksele och firade med att bjuda på en skitfin tårta, käka middag med familjen och sedan slå klackarna i taket på hotellet. En bra födelsedag, helt klart. 


Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
En sugar daddy? Nej, nu känner jag att svaren börjar spåra ut. Men mer pengar hade faktiskt varit kul. 

Vad fick dig att må bra?
Att träna. En ska inte underskatta endorfinernas påverkan.

Vem saknade du?
Johan och mormor. Det spelar ingen roll hur lång tid som går, jag kommer alltid sakna dem. 

De bästa nya människorna du träffade?
Det känns som att jag inte lärt känna några fler än de jag dejtat (och slutat dejta). Nästa år ska jag ha som mål att börja umgås med fler människor. 

Mest stolt över?
Att jag sprang en halvmara under två timmar, trots att magen kajkade ihop med några kilometer kvar. 


Högsta önskan just nu?
Med risk för att låta som en fröken Sverige-kandidat: Att alla krig och all terrorism ska upphöra. Samt att någon ska komma fram till att någon räknade rösterna i det amerikanska presidentvalet fel och att Donald Trump därmed inte får tillträda som USA:s president.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Som jag tidigare utlovat: Bli ännu mer besvärlig. 

onsdag 28 december 2016

En sjukt fin jul

Sicken fin jul det blev, trots att jag har varit (och är) förkyld som en gnu. 
Vi kickade igång julaftonen med en promenad. Planen var att vi skulle ut och åka skidor, men eftersom hela gänget var mer eller mindre krassliga fick vi välja en lite lugnare utomhusaktivitet. 
Det rådde verkligen julväder med snöfall när vi var ute och jag blev nästan lite tårögd över hur vackert det var. Fick en sådan feeling att jag var tvungen att göra en snöängel. Kanske lite cheesy, men också oerhört stämningsfullt.

Aftonen fortsatte med sällskapsspelande, ett försök att smita från Kalle Anka in i det längsta (håller ni inte med om att det är ett sjukt tröttsamt tv-program?) och därefter hälsade vi på Johan och mormor på deras respektive kyrkogårdar. 
Det blev följaktligen en ganska sen julmiddag – det kändes typ som att vi var sist i Lycksele om att hugga in på käket. Slutligen blev det julklappsutdelning. Jag fick så fina klappar att jag återigen blev snudd på tårögd. Ja, jag är en känslig människa, och kanske lite extra mycket under julen. 

På juldagen blev det, i linje med traditionerna, fest. Det var så himla kul!
Trots att jag var sjuk hade jag mycket energi i kroppen som jag behövde få utlopp för, vilket jag också fick. Syrran beskrev min juldagsform som en Duracellkanin. Haha. 

Nu har jag mellanlandat i Umeå och försöker mest bara samla kraft inför att åka tillbaka till Lycksele igen och gå på nästa firande.


lördag 24 december 2016

En liten julhälsning


fredag 23 december 2016

Den ofrivilliga julmodellen

Att försöka ta stämningsfulla julbilder tillsammans med sin katt med hjälp av kamerans självutlösare är minst sagt en utmaning när den ena parten hatar att bli fotad, hatar sin gulliga tomteluva som hon blivit påtvingad, i slutändan hatar den hon ska fotas med och... ja, helt enkelt är en katt. 

Jag ville försöka upprepa fjolårets succéjulkort som jag tog tillsammans med Smilla. I år hade jag dock ingen fotograf att tillgå, så jag riggade helt sonika upp kameran på stativ för någon vecka sedan. Som synes nedan gick det sådär. 
När jag väl hade fått till en någorlunda bild (alltså ingen av dem nedan) och tillverkat ett julkort upptäckte jag att jag hade lagt beställningen två dagar för sent ute för leverans innan jul. Nu damp korten ner i min brevlåda igår som en glad överraskning, men de hinner ju inte nå mottagarna innan julafton ändå. Tur att det även är en gott nytt år-hälsning på korten... 
Att försöka fånga någon som är snabbare än Usain Bolt och halare än Carl Bildt på bild är lite utav ett omöjligt uppdrag.
"Den halslösa martyren" har jag döpt den här bilden till.
Bra idé att försöka gömma sig bakom tomteluvan Smilla. Briljant!
Till slut gick hon med på att vara med på julkortet – på villkoret att hon fick visa den sida av sig hon tyckte att matte förtjänade mest.

torsdag 22 december 2016

Det blir ju jul hur som helst

Nu har jag fått ta jullov! Yeeeey! 
Känner dock att jag inte riktigt hunnit med inför julen i år. Och då menar jag inte att fixa saker – det får bli lite som det blir känner jag – utan att liksom försätta mig i julstämning. Jag känner mig rätt likgiltig inför det faktum att det bara återstår en dag till julafton. Alltså, det ska ju bli kul och mysigt och allt det där med julfirande, men jag är fortfarande kvar i november på något sätt. Jag tror att det kan bero på att jag varit bortskämd med att vara ledig flera dagar innan julafton de två senaste åren, medan julafton blir lite mer "pang på i år". Eller så beror det på att jag inte gjort vissa saker som nästan känns obligatoriska inför julen, såsom att baka pepparkakor (och framför allt äta pepparkaksdeg). Eller så har det att göra med att den här julen inte föregåtts av någon höstdepression för min del, hehe. 

Oavsett julstämning eller inte så åker jag till inlandet imorgon för att fira med familjen. Och oavsett julstämning eller inte så ser jag otroligt mycket fram emot det!
Har slagit in de få julklapparna jag köpt ikväll, för att sedan slänga ner de i resväskan. Undra just vilket skick de kommer vara i när jag kommer fram till Lycksele...

Årets ifrågasättare

På jobbets julfest förra veckan fick jag en utmärkelse som jag mös jävligt gott åt. Ja, alltså alla medarbetare fick varsin utnämning, men jag var mycket nöjd över att min blev Årets ifrågasättareKänner mig typ lika nöjd över den titeln som när en snubbe kallade mig "tjurig tjej" i somras. 
Visst är det bra att vara tillmötesgående mot sina medmänniskor, men jag tycker det är viktigt att vara ifrågasättande också även om det kan generera obekväm stämning. 

Nästa år ska jag satsa på att vara ännu mer obekväm. 

tisdag 20 december 2016

Hårbryderier. Igen.

Imorgon har jag frisörtid, vilket i vanlig ordning ger upphov till beslutsångest. 
Redan förra gången jag satt i frisörstolen hade jag bestämt mig för att byta hårfärg den här gången och bli mörkhårig igen.
Förra veckan kom jag dock på att jag vill fortsätta ha en kul färg ett tag till – blått vore väl roligt att testa? Och så igår började jag tänka att jag kanske vill ha rosa hår ett tag till? Fast annars trivs jag ju i rött, och det vore ju passande såhär i juletid... 
Så vad fan ska jag göra imorrn? Randigt?!

Ja, sånt här tänker jag medan tusentals syrier är fångna i Aleppo utan mat och vatten och lastbilar kör över människor på julmarknader i Berlin. Borde väl egentligen örfila upp mig själv för det, men försöker istället uppbåda tacksamhet över att jag ens kan ägna tid åt att fundera vilken hårfärg jag vill ha härnäst. 
Bild från när jag gick från blondin till rosahårig i augusti. Älskar Smillas intensitet på denna bild. 

måndag 19 december 2016

Mitt heta möte med en kändis

Jag var med om ett svårslaget kändismöte i helgen. Jag träffade Markoolio – i en bastu! Som om det inte vore nog att springa på en av Sveriges mest kända finnar i saunan satt han dessutom och sjöng på Millenium 2
Tänk om 10-åriga jag hade vetat att det här mötet skulle ske. Jag hade nog aldrig vågat tro att något såhär stort skulle ske. Hehe. 

Förutom den här Jag mötte Lassie-händelsen var lördagens stora happening att fira Monika som fyllde 50 år i torsdags. Efter att vi flickor hängt på spa drog vi med henne till en lokal där ett 20-tal personer väntade på att få överraska henne med en fest. Det blev en kul kväll, där jag fick axla rollen som dj och spela 80-talshits. Jävlar vad gamlingarna dansade!

måndag 5 december 2016

Stel men lycklig

Ännu en måndag kommer jag hem upprymd efter dansen. 
När jag drog dit tänkte jag att det skulle bli svårt att röra sig ikväll, helt stel efter en hög träningsdos i helgen. 

Och visst var jag allt annat än smidig – fick en tillsägelse under uppvärmningen om att slappna av mer i överkroppen (jo tack, jag önskar att jag hade kunnat). Men någonstans glömde jag nästan bort den molande träningsvärken och sträckningen i nacken och lät mig mer svepas med av musiken.
Mitt under kvällen lektion fick vi testa något nytt, vi fick testa improvisationsdans. Först kändes det jävligt pinsamt och jag plockade fram klassens clown-sidan av mig själv för att kunna klara övningen. Men precis som med träningsvärken och nackontet glömde jag bort det pinsamma efter en stund och fann någon form av tjusning i att bara flöda med i musiken. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att påstå att det var något meditativt med att improvisera till musiken. 

Efter kvällens lektion fick bekräftelseknarkaren i mig även sitt, då jag fick höra från vår lärare att jag utvecklats mycket under terminen och att jag inte ska vara så självkritisk. Efter att ha fått höra det kanske det här kylskåpet till människa kan slappna av lite mer nästa lektion.
Fastän jag har sjukt svårt för väggord och inspirerande citat i allmänhet tycker jag att den här texten – som finns på en av Balettakademiens väggar – är en fin påminnelse.

onsdag 30 november 2016

Jag saknar enkelheten i en stödkorv

"Saknar du inte kött ibland?", frågade pappa när jag käkade lunch hos honom i söndags. 
"Nej, faktiskt inte", svarade jag. 
Det har gått över ett år sedan jag slutade äta kött. Dessförinnan älskade jag oxfilé stekt medium rare, en lätt rosa hamburgare och fläsket i palt. På något oförklarligt sätt har jag lyckats omprogrammera min hjärna så att jag numera inte alls är sugen på något av detta. När jag under sommaren kände lukten av grillade fläskkotletter kunde jag bli sugen för en kort stund, innan tankarna förbyttes till att det faktiskt var en död gris som låg där ovanför kolen. Och någonting som en gång varit en gullig, glad liten krabat vill jag ogärna sätta tänderna i och sedan ha i min mage.  
När jag hade lämnat pappa efter den goda lunchen (Monika hade gjort en broccoli- och fetaostpaj) kom jag dock på att det visst finns en sak jag saknar med kött: Tillgängligheten. Till exempel var jag inne på Shell med en vän förra veckan för att hon skulle köpa färdkost. Jag kollade in det stora utbudet av snabbmat och konstaterade att det inte fanns någonting som jag "kunde" äta. Trots att det fanns olika typer av pizzor, varma mackor och liknande – som enkelt skulle kunna serveras i ett vegetariskt utförande – hade de envisats med att pilla dit kyckling eller skinka på allt. Och att kunna ta en stödkorv i farten är ju närmast otänkbart, med undantag för Ica Maxi som faktiskt har såväl grillad som kokt sojakorv. 
Jag känner mig också ofta besvärlig nu för tiden när jag blir bortbjuden på middag och försynt påtalar att jag inte äter kött. En gång testade jag att inte säga något i förväg, utan kläcka ur mig det först vid middagen med tillägget att jag just inte ville vara till något besvär utan bara kunde äta potatis. Det gör jag inte om, för då blev vännen som bjöd på middag rätt irriterad på mig som inte förvarnat (vilket jag kan förstå). 

Så, svaret på pappas fråga borde egentligen ha lytt: "Nej. Men jag saknar fler vegetariska alternativ". 
Sedan äter jag ju fortfarande fisk, främst för just tillgänglighetens skull. Men det planerar jag också att sluta med så småningom – för även om de kanske inte är lika gulliga som grisar och kor har ju de också varit levande krabater innan de slutade på min tallrik. 

tisdag 22 november 2016

När en inte trodde det kunde bli bättre

Jag minns så väl första gången jag såg Silvana Imam live, i mars förra året. Hennes spelning blev den stora finalen på tre dagar av Umeå open och det var en verkligen en urladdning. Fastän jag har gått på rätt många konserter i mina dagar har jag sällan upplevt en sådan intensitet i en liveartist förr – men däremot senare. Tre gånger, för att vara exakt. Så många gånger till har jag nämligen sett Silvana sedan mars i fjol. 

Trots att hon höll sådan jäkla hög nivå första gången jag såg henne har hon lyckats höja sig varje konsert jag sett sedan dess. I fredags var hon helt jäkla galen. 
Från att Stina Ekblads berättarröst inledde akt ett och förkunnade bruna krafter spiller blod på jord och mossa, men jag hoppas du ser alla färger och Silvana därefter klev upp på ett litet berg på scenen iklädd vingar och öppnade med Hon va, till att hon kom ut på scenen igen efter sista låten och crowdsurfade till tonerna av Du fria (Nisj remix) hade jag gåshud (puh, lång mening, ni får nog läsa den två gånger för att greppa hehe). 

För däremellan svepte hon över oss som en tsunami. Droppade classic efter classic. Va en 176 centimeter pussy riot. En naturkraft. Och förblev vår fucking husgud.
... och så vidare. Ni som fattar, ni fattar.
Verkligen superdålig bild, men knäppte den fort innan Silvana crowdsurfade över oss. Ändå kul att kunna skryta med det, hehe.

torsdag 17 november 2016

Ilskehantering

Jag var ute och sprang ikväll, lika mycket i träningssyfte som för anger management. Jag har varit riktigt arg flera gånger den här veckan, på olika saker: Äckliga hycklare, dumma chefer (obs! Inte mina!) och något så banalt som vädret. 

Jag har ilsknat över att vi den senaste veckan har fått se prov på handlingar som kvinnor inte kan begå ostraffat. Vi ska passa oss noga för att bli berusade, ta på oss själva, slänga ur oss dumma saker i affekt som vi sedan ber om ursäkt för eller kommentera sport, för gör vi de här sakerna får vi vara beredda på att vara för evigt hatade. 
Det här är ju inga nyheter, men den senaste tiden har en blivit starkt påmind om att kvinnor ska tiga. Ljuvliga värld!

Under tiden jag sprang lyssnade jag på Silvana och kände hur hennes ord stärkte mig. Imorgon ska jag äntligen få uppleva henne live igen. 

söndag 13 november 2016

Istället för söndagsångest

Idag har jag haft en vegansk texaschili puttrande på spisen i fyra timmar. Emellanåt har jag kryddat den med fler chilifrukter och hällt på mer öl, men mest har den fått sköta sig själv medan jag dolat på här hemma. 
Så vid middagstid släntrade Thiger, Thomas och lilla Valdemar in för att äta härligheten med mig. Fast Valdemar höll sig mest till bröstmjölk, förstås. 

Jag skulle verkligen vilja bjuda in till söndagsmiddagar oftare. Det är ju faktiskt de bästa middagarna, när en oftast har tid till att laga mat på vilodagen samtidigt som söndagsmiddagar känns väldigt opretentiösa. Dessutom är det ett bra distraktion mot söndagsångest.

lördag 12 november 2016

Drömpremiär

Det kan handla om något form av rekord, att jag åkte längdskidor för första gången den här vintern redan idag. Förra säsongen skedde premiäråket först 17 januari. Det går onekligen framåt, även om den här snön antagligen kommer smälta bort till veckan när plusgraderna kommer. 

Det var verkligen en helt perfekt dag för en skidpremiär. Omkring åtta minusgrader, skinande sol och överraskande bra spår. På minuskontot var jag nog egentligen lite för krasslig för att åka skidor och det märktes väl att jag slarvat med glidvallan. Men varken förkylningen eller bristen på glid kunde förta lyckan jag kände över att äntligen vara i spåren igen. 

Tre tankar som slog mig under dagens tur: 
1. En ska inte skämmas över att bli förbiåkt av knastriga gubbar som till synes tycks ha en fot i graven. Många av dem får oanade krafter när de spänner på sig ett par längdskidor. 

2. Hjärtat är den muskel som växer mest när jag åker skidor. Älskar denna träningsform, trots att jag fortfarande är en rätt dålig åkare. 

3. Jag måste köpa en bil. Det är inte ofta jag saknar en bil i mitt liv, men då skidsäsongen infaller känns det som att jag måste ha en. I fjol tog jag ofta cykeln ut till Röbäcks skidspår. Det funkade bra fastän det är 5–6 kilometer dit enkel väg, men det besvärliga är att det inte finns någonstans att byta om där vilket innebär att mina överdragskläder fick ligga ute i kylan under tiden jag åkte. Inte jätteskönt att cykla hem sen igen, med andra ord. Och att ta sig till andra spår utan bil är ju bara att glömma. 
Så vi får se. Kanske är det skidorna som får mig att införskaffa min första bil.
Ni  ser ju hur ljuvligt det var idag! 

onsdag 9 november 2016

The American Nightmare

Jag var på riktigt nervös igår kväll när jag gick och la mig. Nervös, och rädd, för att jag skulle ha fel i min övertygelse om att jag skulle vakna upp till beskedet om att USA fått sin första kvinnliga president. 

Så väcker alarmet mig – tidigare än vanligt, eftersom jag inte vill vara sist att få veta – och samtidigt som jag stänger av det talar en push-notis på telefondisplayen om varthän det barkar. Åt Donald Trumps håll. Åt helvete. 
Samma känslor sköljde över mig som vid riksdagsvalet för två år sedan, när Sverigedemokraterna blev tredje största parti: Oro, uppgivenhet och ilska. 

Vad kan vi göra åt dessa högerpopulistiska, rasistiska och fascistiska krafter som vinner mark i världen? Att dra ner byxorna på dem och visa vad de tycker, säger och gör när de tror att allmänheten inte ser eller hör verkar ju inte spela någon roll (att kalla personer för blattar och beväpna sig med järnrör eller skrävla om hur en kan ta kvinnor på fittan hur som helst verkar ju exempelvis vara acceptabla beteenden för män i maktposition). 
Har någon en lösning vore det fint om hen langade fram den nu. 

Själv funderar jag starkt på att kontakta Mars One's rekryteringsansvariga och höra om de fått något avhopp till första marsresan. För om det är personer som Trump som ska leda världens länder, då vill jag inte längre vara med. 
Jag trodde in i det sista att det skulle bli en fellow nasty woman som skulle få flytta in i Vita huset, men så blev det ett gubbslem. Ridå.

måndag 7 november 2016

Dans ger måndagar glans

Sedan några veckor tillbaka är måndagar dansdagar för mig. Förutom den här måndagen då, när jag lider av halsont och därmed kände mig tvingad att ställa in kvällens hiphop-klass. 
Jag hatar när min kropp förråder mig på det här viset. 

Under de måndagskvällar när jag faktiskt har befunnit mig i dansstudion har jag insett främst två saker: 1. Dans är precis så roligt som jag minns det och 2. jag är inte lika duktig på det som jag kommer ihåg. 
Jag vill skylla min upplevda nedgång på att det är högre svårighetsgrad på den här kursen än de jag gick i Lycksele. Jag minns det som att vi i Lycksele nötte in stegen ett i taget. Nu visar läraren en kombination av steg, sedan får en testa själv några gånger utan musik innan det hastas vidare. Det gäller att hålla skärpan hela tiden, annars får en stå där med den imaginära dumstruten när hela koreografin senare ska sättas samman.

Det kan förstås också vara så att åldern spelar in på hur jag upplever svårighetsgraden. Jag är ju antagligen inte lika smidig i kroppen som jag var för tio år sedan. Och fallenheten för att komma ihåg alla steg är sannolikt inte densamma idag... 
Eller så har jag helt enkelt blivit mer självmedveten – och självkritisk – med åren? Kanske var jag en halvdan dansare som tonåring, men det krävdes ett decennium för mig att inse det? Eller ännu bättre: Kanske är jag bra på att dansa nu för tiden också, men att jag är för hård mot mig själv? 

Oavsett vilket är ändå insikt nummer ett den viktigaste. Att det är för jävligt kul att beträda dansgolvet varje måndag. 
Nu hoppas jag innerligt att min kropp kan vara så god att krya på sig till nästa vecka. Ja, helst till imorrn om jag får bestämma.

söndag 6 november 2016

Storslagen stillsamhet

Jag hade verkligen storslagna planer för den här helgen, nämligen att: 
1. Hänga med katten. 
2. Äta goda saker. 
3. Kurera mig från det feberlika tillstånd jag befunnit mig i under veckan. 

På ätarfronten har jag presterat formidabelt, men övriga punkter har det gått sådär med. Smilla är ju trots allt just en katt och katter går det inte att tvinga till att göra någonting. Så medan jag legat i soffan både fredag och lördag kväll har hon legat i sängen. Men jag hade faktiskt ett moment med henne för en stund sedan när hon var hur kärleksfull som helst. Då mös jag – såväl med henne som inombords. 
Och så var hon ju förstås väldigt närvarande igår kväll när jag skulle bädda sängen. Jag förstår inte riktigt katters tjusning över att krypa in under lakanet när en håller på sträcka det och jakten efter övriga sängkläder? Men jag låter henne hållas, hon är ju trots allt väldigt rolig när hon håller på sådär. 

Att sedan kurera mig blev lite svårt igår när snön fortsatte att ösa ner och världen utanför fönstret såg helt magisk ut. Jag var helt enkelt tvungen att snöra på mig mina Icebugs och fara ut och springa. Kanske inte supernyttigt när en är krasslig, men en måste ju få leva också. Lufsade en kort runda och kände verkligen livet i mig. Nu längtar jag till årets längdskidspremiär. Med tanke på att snön vräker ner fortfarande och att två spår i Umeå redan är packade (jo, jag håller koll) ser det lovande ut. 

För er som är orolig över min hälsa (hej mamma!) kan jag förresten meddela att jag ändå varit ganska duktig på att kurera mig. Har klunkat ingefärsshots som jag kokade i fredags och som sagt legat i soffan båda kvällarna. Så nu får krassligheten faktiskt ta och maka på sig.
Såhär vackert var det under mina löptur igår. Eller, det var förstås ännu vackrare, men det är ju hopplöst att fånga fint ljus med mobilkameran. 
Hon som älskar att åla omkring under lakan.

lördag 5 november 2016

Jag saknar er

Jag har en stillsam helg, vilket känns passande såhär i allhelgonatider. När skymningen hade inträtt i eftermiddag begav jag mig till Norra kyrkogården, för att tända ljus för Johan och mormor och alla andra jag håller kär, men som inte längre finns med oss här i livet. Då de allihopa ligger begravda i Lycksele tände jag ljus i minneslunden. 

Det var så otroligt stämningsfullt där med en ocean av gravljus som lyste upp vintermörkret. Mitt i lunden stod en tjej på uppskattningsvis fem år som blickade upp mot skyn. "Jag saknar dig", sa hon med späd, men tydlig stämma till den becksvarta himlen. Sedan vände hon sig till sin mamma (gissar jag att det var) och frågade: "Ska inte du säga någonting till mormor?" 
Jag ville bara kura ihop mig på den snötäckta marken och gråta över det sorgliga och samtidigt fina över hela situationen, men jag höll mig samman. 
När jag lämnade minneslunden fick jag hicka av alla tårar jag svalt. 

Det skär verkligen i hjärtat att tänka på att vissa personer aldrig kommer tillbaka, hur mycket vi än saknar dem. 

måndag 31 oktober 2016

Mora-Nisse eller Zombie-Johaug?

Glad Halloween!
Denna irländska högtid infaller ju faktiskt just idag, men på mer traditionellt svenskt manér firade jag i lördags tillsammans med några vänner och nya ansikten. 

Fastän festen hölls hemma hos mig var min utklädnad rätt oklar in i det sista. Jag ville, med inspiration från @nerissamakeup, ha en köttig mun och röda linser, men det var i stort sett mina enda idéer. Tills jag var ute och cyklade (ja, alltså bokstavligt talat) under lördagsförmiddagen och mina tankar gled iväg sådär som de så ofta gör. Jag fick plötsligt upp associationer mellan min påtänkta, köttiga käft och Therese Johaugs numera världskända munsår då det slog mig att "klart jag ska klä ut mig till Johaug". Till vad hon hade utvecklats till om hon inte använt Trofodermin...

Utförandet av utklädnaden blev långt ifrån perfekt då jag hade kort tid på mig att fixa den, men jag måste ändå medge att jag är jäkligt nöjd över min idé. 
Min påhittade karaktär zombie-Johaug väckte också en del uppmärksamhet när vi, efter förfesten, drog på Rex. En kvinna kom fram till mig i baren och undrade om jag var utklädd till Mora-Nisse. En annan kom fram till mig på dansgolvet, uppenbart provocerad över att jag kunde skoja om situationen som denna skidgigant befinner sig i. "Johaug skulle aldrig ha ett så högt startnummer i Tjejvasan", väste den arga tjejen mellan tänderna och pekade på min nummerlapp – som jag sparat från när jag åkte "riktiga" Vasaloppet. Jag orkade dock inte vara dryg tillbaka, utan mös bara inombords över att få känna mig sedd.

En borde faktiskt klä ut sig oftare.

tisdag 25 oktober 2016

I am my hair

Jag har haft en riktig håridentitetskris den senaste tiden. Det kan låta banalt – det är banalt – men när jag inte trivs i min frisyr och/eller hårfärg blir det ett störande moment i vardagen som stjäl mitt fokus. Omvänt, när jag har en frisyr och hårfärg som känns okej, reflekterar jag däremot knappt över mitt hår. 

Imorgon ska jag dock äntligen till min frisör igen, vilket föranlett att jag under helgen funderade över och rådfrågade mina familjemedlemmar om vad jag ska göra med kalufsen. 
Hade halvt bestämt mig för att gå över till the dark side, tills jag typ för första gången någonsin testade att locka håret i söndags. Det blev kanske inte de elegantaste lockarna, men däremot kom jag på att det är fint med rosa lockar. Till och med om de är något hafsiga. Så jag behåller nog det rosa några veckor till och försöker öva upp mina stylingfärdigheter. 
Förhoppningsvis hjälper det mig att finna mitt hår-jag igen.

måndag 24 oktober 2016

Mätt och belåten efter helgen

Jag har haft en jäkligt mysig helg i Lycksele, tillsammans med min familj. 
När jag kom dit i fredagskväll gjorde jag och Lisa sådant vi brukar göra när vi ses: Träna (läs: Lika delar styrketräning och flams), äta chips och dipp samt somna i soffan framför en film. 

Dagen därpå, alltså i lördags, hälsade vi på Sandra och fick mysa med Arvid. Han hade förstås växt på sig lite sedan sist jag träffade honom, men han var fortfarande väldigt pluttig – och förstås otroligt söt! Det är så kul att min umgängeskrets har berikats med minimänniskor. 
Därefter gick hälsa på-tåget vidare till vår morbror som bor på en av mina favoritplatser i världen – mormors torp. Älskar verkligen att komma dit och det var förstås trevligt att träffa Tommy och hans fru Erika
Slutligen landade vi hos pappa och Monika där det bjöds på middag, sällskapsspel och marängsviss i tv-soffan. Var så otroligt mätt när lördagen väl var slut. 

Och igår knallade jag också runt i min hemstad för att träffa nära och kära. Innan det var dags att åka tillbaka till Umeå bjöd mamma på middag. 
Jag har verkligen blivit bortskämd i helgen. Och det har verkligen varit en ynnest få hänga med så stora delar av familjen. Vi är inte perfekta, men jag uppskattar min klan av hela mitt hjärta.  
Vi var på födelsedagskalas igår och helt plötsligt ser jag att Lisa hade parkerat sig i pappas knä. Såg helt sjukt ut, med tanke på att syrran inte är någon liten sparvunge längre. Nu är det snarare pappa som är sparven.

fredag 21 oktober 2016

Skit i Idol och spana in det här istället

När fredagsmyset snart stundar vill jag ta tillfället i akt att bjuda på ett litet tv-tips, så att ni slipper dras med Idol ytterligare en fredagkväll. Se istället tv-serien Tjejer som oss på SVT play! 

Jag har plöjt alla sex avsnitt och tycker det verkligen är på tiden att transpersoner får synas i medier. Den här serien är alldeles för kort för att göra personerna helt rättvisa tänker jag, men de som medverkar hinner ändå förmedla många intressanta tankar och perspektiv under programmets gång. 

Till exempel frågar sig Vanessa Lopez en sak som jag tycker att alla borde ta sig en funderare över: "Varför kan man inte ha ett flytande könsuttryck? Tänk dig att kunna gå igenom det i livet, att kunna ha den erfarenheten att se livet på så olika sätt." 

Varsågod för tips – och trevig helg!
Foto: SVT

onsdag 19 oktober 2016

Sex år av saknad

Den 19 oktober kommer för alltid vara en tidsmarkör för att ytterligare ett år har passerat utan Johan

Idag har det gått sex år sedan den där tisdagskvällen när hela tillvaron bara blev svart. När sorgen slog undan mina ben och förlusten av en person som stod mig närmast karvade en krater i bröstkorgen. 
Såhär sex år senare är dock sorgen inte en ständig följeslagare, utan snarare en gammal bekant som dyker upp då och då. Saknaden finns däremot alltid där, som en önskan om att en dag få återse den där charmiga killen som gjorde mig så jäkla lycklig. 

Just att minnas tillbaka på hur Johan var som person har hjälpt mig mycket i sorgearbetet. Som när det här datumet varje år försöker riva mitt hjärta i stycken, då tänker jag på tiden vi fick tillsammans och gläds över den.
När jag av en slump snubblade över den här bilden på Johan för någon månad sedan började jag tänka tillbaka på den där kvällen i Gubbträsk och blev glad. Jag minns hur roligt vi hade och jag är tacksam över att jag har sådana minnen att blicka tillbaka på.

tisdag 18 oktober 2016

Jag är evinnerligt trött på hälsa

Vet ni vilket begrepp jag börjar bli otroligt trött på? 
"Hälsa". 
Folk som slänger sig med att det är viktigt med "hälsa", att deras intressen är "träning och hälsa", att vissa beteenden eller vanor inte är "hälsosamma". Det är ju ett oerhört vitt och – många gånger – diffust begrepp, men från främst sociala medier tycker jag mig kunna utläsa att hälsa innebär att äta så kalorifattigt som möjligt (men färgglatt, så att det fotar sig snyggt till Instagram) och aldrig nöja sig med sin träning, utan alltid sträva mer. Och just det, magrutor är en självklar accessoar om du ska vara hälsosam. Har du inget sexpack ännu ska du åtminstone jobba för att få det. 

Men vet ni vad? Jag köper inte den här snäva bilden av hälsa. För mig förbiser den vad jag tror och anser är den viktigaste hälsoaspekten – hur det står till i huvudet på oss. Alltså hur vi känner oss rent psykiskt.
Personligen mår jag bäst av att träna ofta. När svetten rinner och endorfinerna flödar känner jag livet i mig. Att avstå från det under en längre tid gör mig däremot deppig. Därför tränar jag. 

Jag mår också väldigt bra när jag har en chipsskål i knäet i soffan. Eller när jag får knäcka en fredagsöl. Och en riktig håll käften-middag på restaurang kan göra mig gråtmild av lycka. 
Däremot mår dåligt av att gå på dieter, förbjuda mig själv att äta vissa saker och jaga kilon. Omvänt ser jag också ett samband som gör gällande att under de perioder jag mått som sämst psykiskt i livet har jag också varit som smalast. 

Det är förstås helt individuellt vad som bidrar till psykiskt välmående (och det finns självklart en miljon andra faktorer som spelar in än träning och kost). Det finns helt säkert de som känner sig fullkomligt harmoniska av att skippa bröd och käka chiapudding och groddar, jag ifrågasätter inte det. Jag köper bara inte att det ska vara den enda sanna bilden av vad hälsa är. 
I sådana fall är mina intressen träning och ohälsa. 

måndag 17 oktober 2016

B(ad ass)ket ball

Jäklar, vilken bad ass-sport basket är! 
Det kanske är lite sent i livet att komma på det nu, men jag är ju inte särskild road av att se andra sporta så det var först igår som jag beskådade min första basketmatch. Och det kändes faktiskt på en gång som en sport jag vill se mer av. Det var högt tempo, händelserikt och spelarna kändes allmänt coola (och långa!). 

Matchen jag såg spelades i basketligan dam mellan Udominate basket och Visby, där de förstnämnda vann rätt stort (80–56). Inte så förvånande kanske då Udominate är guldfavoriter i årets basketliga – kul att Umeå har så framstående idrottare även i basket! 
Fast efter gårdagens match är jag inte odelat positiv till Umeålaget, utan också en smula avundsjuk över att jag inte får vara med i det. Om jag fått backa bandet hade jag börjat spela basket när jag var yngre, och det vill inte säga lite om hur frälst jag blev av det igår då jag annars hatar bollsport. 

Nu när det inte blir någon basketspelare av mig funderar jag på att tröstshoppa basketkläder i alla fall. För helvete vad snygga de är, precis som sporten i övrigt.
Okej, det kanske inte är helt lyckat att försöka agera sportfotograf med en mobilkamera, men betrakta det som ett bildbevis för att jag faktiskt gått på en idrottsmatch.

söndag 16 oktober 2016

Den heliga treenigheten – sömn, mat, träning

Jag hade inte gjort upp några planer inför den här helgen, bara satt upp två luddiga "mål": Att träna och sova ut. 

Sovandet har gått mycket bra. I fredags dissade jag vidare utgång efter popquizet på TC och åkte istället hem, slog av telefonen och kröp i säng. Fick nästan ihop nio timmar kvalitativ sömn! I natt sov jag omkring sju timmar, men det är ändå bättre än vad jag sovit under de flesta helgerna de senaste månaderna (för att inte säga året). 
Dessutom låg jag kvar i sängen hela förmiddagen och bara gonade. Kan ej dra mig till minnes när det hände senast, men det var så otroligt skönt att det nog kommer upprepas snart igen!

Träningen har det också gått helg okej med. Jag körde ett discopass i fredags (försöker göra det till en tradition att köra biceps, triceps och axlar innan helgen drar igång på riktigt) och ikväll drämde jag till med ett benpass innefattande övningar jag inte kört tidigare. Har gnetat på med det benprogram jag fick av min sjukgymnast i tio månader nu, så jag känner mig spyless på det. Med nya övningar känns det däremot helt plötsligt rätt lockande att träna svagbenen igen, så i fortsättningen ska jag använda mig av fantasin lite mer. 

Något annat som jag inte hade planerat in, men som jag ändå gjort i helgen är att äta mig genom bekantskapskretsen. Då menar jag inte att jag blivit kannibal och sauterat mina vänner, utan att jag helt enkelt har haft nöjet att bli bortbjuden på mat. 
Först bjöd Thiger mig på en ljuvlig morotssoppa till lunch, och sedan blev jag serverad halloumibiffar och drömmiga, dubbelfriterade strips hemma hos VD och Jenny. Kände mig oerhört bortskämd igår, minst sagt!

Och idag har jag varit på en kul sak, som jag får ta i ett separat inlägg. Känner att det här blev tillräckligt långt och svamligt, plus att mina ögonlock börjar kännas oerhört tunga. 
God natt!

lördag 15 oktober 2016

Run of hope

Jag blir så himla imponerad över människor i min närhet som engagerar sig för att hjälpa andra. Ja, jag imponeras förstås även över andras altruistiska initiativ, men när en känner någon som gör nåt fint får en ju vara lite sekundärmallig. 

Förra lördagen arrangerade min vän Sandra ett lopp till förmån för Barncancerfonden, som jag deltog i. Det blev inte precis det avslut på löparsäsongen som jag hade önskat då jag fick blodsmak i munnen efter 300 meter till följd av förkylning och dessutom sprang jag fel (!). Men det var faktiskt skit samma just denna dag, då det viktiga var att dra in slantar till livsviktig forskning. 
Sandra lyckades ordna ett fint familjeevenemang i sin enkelhet som inbringade nästan 8 000 kronor till Barncancerfonden. Sjukt bra jobbat! 

Nu tycker jag att ni som läser det här ska stötta min kusin Alexandras insamling till Cancerfonden. Hon har redan samlat in över 46 000 imponerande kronor, men om cancer ska kunna utrotas i framtiden behövs förstås mycket mer pengar till forskningen. 
HÄR hittar ni mer information om insamlingen och finfina saker som går att köpa för att stötta insamlingen. Se så, klicka och bidra nu!
Sjukt fult löpsteg, men jag var uppenbarligen glad ändå.
Efter loppet sprang jag och Sandra en liten extrarunda. Viktigt med sprintstart, hehe.

söndag 9 oktober 2016

Och allt jag skriver blir samma skit

Jag skriver blogginlägg som jag sedan aldrig publicerar. Ifrågasätter vad meningen egentligen är med att skriva dem. 

Men livet pågår.
Jag gör roliga saker, vardagliga saker, spännande saker, tråkiga måsten-saker. Fast nu har jag gått och dragit på mig en förkylning och har svårt att orka med saker över huvud taget. 

Vad händer i ditt liv?

onsdag 5 oktober 2016

Äter upp dig

I slutet av förra året initierade jag "Veckans låt" här på bloggen, men som med det mesta rann det ut i sanden efter bara några veckor. 
Men skulle jag plocka upp bollen igen hade jag utnämnt Maxida Märaks Äter upp dig till veckans låt. Eller veckans snusklåt kanske, hehe. Jag hyser ju, som jag tidigare nämnt, en förkärlek till ekivoka musikstycken. Det finns säkert någon freudiansk bakomliggande orsak till det, men det grottar vi inte ner oss i nu utan lyssnar på låten istället:
Klicka på bilden för att spela låten i Spotify.

söndag 2 oktober 2016

Jag idag

Idag har jag känt mig utmattad och spröd, men samtidigt lycklig och harmonisk. I veckan var det precis ett år sedan jag kraschade mentalt, så att jag nu är rätt tillfreds med livet känns som en seger. 
Därför kanske jag ska betrakta mitt nästa göra som en vinst. Så fort jag postat detta ska jag kalasa på grottlagrad gruyère, cocktailkapris och Grande alberone – tre nya smakfavoriter som Idamari och Henrik bjöd på förra helgen i Gällivare.
Och om någon undrar över vin på en söndag så är ett glas rött – oavsett veckodag – bra för hjärtat. Och själen.

måndag 26 september 2016

Hatar ej hatt

Det gick sisådär för min hattvår. Mössan stannade på ända in i maj och därefter var det bara ett kort fönster för hattbärande innan det blev för hett om öronen med huvudbonad. 
Men jag tänker inte ge upp! Nu satsar jag på en hatthöst. Imorse drog jag på mig min uråldriga Walter White-hatt och när jag handlade på Kicks under lunchen utbrast kvinnan i kassan: "Man blir ju så glad av att se dig i din fina hatt!". Då blev jag också glad. Och sporrad att bära mer saker på hövve. 
Mer hattar till folket!
Okej, insåg nu att en inte ser så mycket av den här hatten på den här bilden. Men sättet jag bär den på gör att jag måste ha en drönare att fota med om en ska få en helhetsbild och det känns ju en smula överdrivet. Eller? Hatthösten kanske inte är komplett utan en drönare?!

söndag 25 september 2016

Segway, Dundret och Pekka Power

Hej hej!
Nu är bussbloggaren tillbaka – fast den här gången från ett tåg någonstans mellan Bastuträsk och Vindeln. Har befunnit mig på rälsen i snart sex timmar och börjar ledsna på att aldrig komma fram. Men det har den här helgen ändå varit värd!

Jag åkte redan i fredagsmorse upp till Gällivare för att hälsa på Idamari och Henrik.  Fredagens arbetssysslor skötte jag från tågsätet och vid 15-snåret var jag framme. 
Istället för fredagsöl och tacokoma inledde jag helgen på LKAB:s familjekväll. Hjälpte Idamari och hennes kollegor att styra upp aktiviteterna så gott jag kunde och när besökarna började strömma in förvandlades jag plötsligt till en Segwayinstruktör (!). I någon timme stod jag har instruerade en miljard barn (och några vuxna) i hur de skulle köra detta udda fordon. Konstigt nog tror jag att jag lyckades vara hyfsat pedagogisk. 
När familjekvällen var över hamnade jag i vin- och osthimlen hemma hos helgens värdpar. Grott-gruyere, säger jag bara. Den smekte gommen om jag ska uttrycka det barnvänligt. 

Igår blev det en liten promenad på Dundret. Dimman låg hyfsat tät runt fjället, men det var härligt krispigt ute. 
Senare på kvällen gick vi in i en annan slags dimma, den där dimman som så ofta omger krogbesök. Nu var jag själv inte vidare dimmig, men det skötte andra väldigt bra. Skrattade så himla mycket åt folk (på ett kärleksfullt sätt, förstås) som var mer eller mindre medvetet underhållande! Mest underhållande var – kanske passande nog – trubaduren Pekka Power som spelade på stället vi var på. Förutom att inneha ett fantastiskt artistnamn visade det sig att vi hade mött honom under vår promenad på Dundret. Detta korta möte verkade ha gjort stort intryck på honom då han refererade till det i alla sina mellansnack. Väldigt roligt! När jag fyller 30 ska jag anlita Pekka Power som musikunderhållning. 

måndag 19 september 2016

Jag och mina ladies, ingenting kan stoppa oss!

Årets upplaga av Toughest här i Umeå var jävligt jobbig, stundvis smärtsam och ruskigt rolig! 
Innan loppet var vi – kanske framför allt jag och Lisa – snudd på övertaggade. Toughestcrewet filmade vår startgrupp när vi stod i startfållan och jag hoppas för mitt liv att den sekvensen inte kommer visas offentligt. Systrarna Bergman såg nog ut som två små barn som alldeles strax skulle få åka till Liseberg, haha. 

Den känslan lyckades vi sedan behålla i stort sett under i stort sett hela loppet, även om vi inte riktigt orkade studsa som två kaniner på uppåttjack under tiden vi var ute i banan. Och detta trots att vårt lag fick uppleva en del bakslag under loppets gång. En i laget fick ett astmaanfall som gjorde att vi var tvungen att pausa tills hon fick tillbaka andan. Sedan lyckades jag klanta mig på ett hinder och skada knäet på ett riktigt löjligt sätt. Som tur var gjorde det bara ont när det hände, sedan släppte det ganska snabbt (åtminstone kände jag inte så mycket under återstoden loppet, nu är knäet svullet och ont. Yeeey!). Och så på näst sista hindret stukade Örnie sin fot riktigt illa. Fastän hon knappt kunde gå tog hon straffrundorna på de två sista hindren och haltade in i mål. Det är vad jag kallar kämparanda. 

I slutändan tog loppet rätt lång tid för oss att genomföra – men jag tänker att vi då fick ha roligt under en längre period än de som var riktigt snabba, hehe. Dessutom tycker jag vi var riktigt bra på hindren, vilket också var vårt mål och förhoppning med loppet. 

Idag har jag fortfarande rätt ont i kroppen. Förutom knäont har jag svårt att sträcka ut högerarmen helt – någonting tar emot i överarmen – och jag har några blessyrer på benen som ömmar. Men jag är fortfarande lycksalig över upplevelsen och längtar redan till jag får ge mig ut i en hinderbana igen. Jag ska bara låta kroppen återhämta sig lite först. 
Ett taggat gäng innan starten!
Inte nog med att vi hade lagtröjor – vi hade dessutom lagfrisyr.
Vi hade världens bästa hejarklack på plats som peppade oss under loppet, bjöd på banan och hade med sig egna medaljer som vi fick efter målgången.
Väl i mål var vi något skitigare, hade fler skador och bar världens största leenden på läpparna. Så jäkla kul att vi klarade rampen i år förresten (om än med lite hjälp)!

söndag 18 september 2016

Lycka är att ta sig förbi hindren

Jag tänker blogga om mina upplevelser av årets Toughest i morgon. Än är jag för mör i hela kroppen – inklusive hjärnan – för att utföra något så avancerat som att formulera mig i skrift. 
Nu vill jag bara dela med mig av den här bilden, som jag hittade på Toughests Facebooksida och som jag tycker verkligen visar varför jag redan längtar till nästa års lopp:
Det är så himla kul med hinderbanor, och så jävla gött när en klarar hinder!