Stel men lycklig

Ännu en måndag kommer jag hem upprymd efter dansen. 
När jag drog dit tänkte jag att det skulle bli svårt att röra sig ikväll, helt stel efter en hög träningsdos i helgen. 

Och visst var jag allt annat än smidig – fick en tillsägelse under uppvärmningen om att slappna av mer i överkroppen (jo tack, jag önskar att jag hade kunnat). Men någonstans glömde jag nästan bort den molande träningsvärken och sträckningen i nacken och lät mig mer svepas med av musiken.
Mitt under kvällen lektion fick vi testa något nytt, vi fick testa improvisationsdans. Först kändes det jävligt pinsamt och jag plockade fram klassens clown-sidan av mig själv för att kunna klara övningen. Men precis som med träningsvärken och nackontet glömde jag bort det pinsamma efter en stund och fann någon form av tjusning i att bara flöda med i musiken. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att påstå att det var något meditativt med att improvisera till musiken. 

Efter kvällens lektion fick bekräftelseknarkaren i mig även sitt, då jag fick höra från vår lärare att jag utvecklats mycket under terminen och att jag inte ska vara så självkritisk. Efter att ha fått höra det kanske det här kylskåpet till människa kan slappna av lite mer nästa lektion.

Fastän jag har sjukt svårt för väggord och inspirerande citat i allmänhet tycker jag att den här texten – som finns på en av Balettakademiens väggar – är en fin påminnelse.