torsdag 9 mars 2017

Vasaloppet 2017

I have a long road ahead of me
It's cloudy and dark it's hard to see
Will I ever get through to the end?
Been down this sling so many times before
And I told myself I would do it no more
Now I'm back on the same road again

Det kändes nästan lite ironiskt att Salem Al Fakirs låt Keep on walking dundrade ut över Vasaloppsstarten i Berga by, när jag anlände dit vid 05.45-tiden i söndags. Jag som för två år sedan lovade att aldrig mer åka det där jävla Vasaloppet.

Natten som föregick loppet var pirrig. Jag vaknade flera gånger med känslan av att jag var kissnödig, men slog hela tiden undan impulsen att springa på toan eftersom jag sov uppe på ett loft med brant stege i stugan vi hyrt. 
Väckarklockan var ställd på 04.00, men när jag återigen vaknade till klockan 03.45 av att några stugkamrater drog iväg för att få en bra plats i sina startled gav jag upp tanken på att sova mer och klev upp. En stadig frukost, en omsorgsfull påklädningsprocedur och några nervöskissningar senare drog jag också iväg mot starten. 

Det blev ju en rätt lång väntan Berga by på att startskottet skulle gå och när speakern meddelade i högtalarsystemet att grindarna var uppfällda (längst bak i led 10 märks inte det direkt) blev det ytterligare väntan på att de cirka 10 000 åkarna framför mig skulle ta sig iväg. 

Fast den allra mesta väntan och största tålamodsprövningen kommer ju en kilometer från starten, i första backen. I år var förstås inget undantag. De tre första kilometrarna tog 57 (!) minuter att åka, och det beror inte på att det enbart är uppförsbacke utan på att det är så helvetes mycket folk. Det var faktiskt först efter kontrollen i Mångsbodarna, alltså 24 kilometer in i Vasaloppet, som jag upplevde att trängseln lättade på riktigt och jag kunde åka i min egen fart. Innan dess störde jag mig hårt på folk som låg i "snabbfilerna" till vänster, fast de åkte i ett högst makligt tempo, och personer framför som bromsade vid minsta lilla sluttning så att man själv var tvungen att göra likadant. Otroligt frustrerande. 

Hur lögnaktigt det än kan låta njöt jag i övrigt nästan hela loppet. Visst att det stundvis var jäkligt jobbigt, att armbågarna började göra ont halvvägs och att benen kändes stumma i uppförsbackarna på slutet. Men det vägdes med råge upp av att jag fick glida fram på bra vallade skidor genom vacker natur, bli gratulerad av speakrarna vid nästan varje kontroll och bli bjuden på Vasaloppsbulle av Kalle Moraeus i Oxberg.
En av Vasaloppets sponsorer hade satt upp flera skyltar med mer eller mindre klyschiga budskap längs spåren innan Evertsberg, varav en text tyckte jag sammanfattade hur en nästan måste ta sig an de nio milen: Bit ihop och njut!

Efter 10 timmar, 32 minuter och 57 sekunder åkte jag under målportalen i Mora med ett stort leende på läpparna och en jäkligt skön känsla i kroppen. Förra gången jag åkte var jag helt knäckt, både fysiskt och mentalt, men denna gång hade jag ärligt talat orkat någon mil till utan problem. 
Det här måste jag göra fler gånger.

2 kommentarer:

mami förstås sa...

Du såg så himla lycklig ut på väg in mot målgången. Det syntes (som jag tidigare sagt) på långt håll när jag kollade via mobilen, att det där MÅSTE bara vara Anna! Dina gester och hela din kropp såg ut att jubla. Ja, jag erkänner att det gjorde jag med :) Bra gjort Anna!

Anna sa...

Mami: Vad kul att det syntes, för jag var verkligen lycklig! :D
Tack för berömmet och all pepp längs vägen!