Vrider ur det sista från fjällen

Jag kommer nog leva en god stund på påskhelgen som jag tjatat om, men jag ska försöka släppa den här i bloggen. Strax. Jag ska bara slänga upp några sista bilder därifrån.
Sen går jag vidare, jag lovar.

I år bodde vi fem personer i pappas och Monikas lilla stuga. Även om det såklart blev många personer på få kvadrat upplevde vi det som att Berit, alltså katten, tog mest plats då hon vandrade omkring i våra sängar om nätterna. Tur då att hon är så himla mysig – som här ovan då hon mös med Malin framför elden ute på gården.

Berit är inte det enda djuret som är med under påskfirandet. Inte mindre än fem hundar ingår i vårt gäng – vilket jag som crazy animal lady förstås inte klagar över. På bilden är det Dupont och hans pappa Wallander, som till vardags tjänstgör som fjällräddningshund. 

I lördags körde vi skoter till Tärnasjön, där Malin och Daniel lagade kolbullar till lunch. Jag hade halloumi istället för fläsk i mina, vilket var otippat gott! Pappa såg också ut att njuta av maten. 

På väg hem från Tärnasjön passerade vi kungens stuga i hopp om att få ett rojalistiskt inslag på påskhelgen. Han var inte där.

Hela konkarongen på väg hem från en fin dag.

Efter söndagens respektive äventyr (jag åkte skidor, pappa och Monika fiskade och Malin och Daniel åkte utförsåkning i Hemavan) sammanstrålade vi vid stugan och tog igen oss lite innan det var dags för bob-TM. Och om det kan ni ju läsa i föregående inlägg.

Livets liv i Tärnaby

Jag kom hem från Tärna igår ändå, men jag var allt bra sugen på att skicka in en adressändring i helgen. Tänk vad fantastiskt att jag fått ha tre fantastiska påskar i rad där nu!

Jag älskar, älskar, älskar lunket en kommer in i där uppe i fjällvärlden. Att ta det lugnt på morgonen för att sedan packa matsäcken, dra på sig understället, hoppa in i ytterkläderna och bege sig ut med skotrarna. Köra några mil över bländande vackra fjäll, ut till en sjö och där slå läger för dagen. Laga lunch över elden som får allt att smaka ljuvligt och liksom tryggt. 

Öppna en öl när en sedan kommer hem på kvällen, äta en sen middag och spela något parti kort innan det är dags att krypa till kojs igen. Först då åker understället av. 

Jag behöver inte så mycket mer i livet än så. 

Allt har dock inte varit guld och vita vidder den här påsken. Jag drog knäet ur led i fredags, utan någon egentlig anledning mer än att det är i sådant jäkla kasst skick. Sedan slog jag mig när jag kraschade med boben i årets bob-TM (jo, det kan nog komma ett blogginlägg om det senare). Så igår rullade jag lite med skotern (ja, jag är en klantskalle), vilket i sig gick bra. När jag sedan skulle lyfta upp skotern gav däremot tantknäet vika, vilket jag fortfarande lider av. 

Men vad tusan. Lite blessyrer kan jag ta, om det är priset jag får betala för att leva livets liv under några dagar.

Så här ser våra "läger" alltså ut. Det är folk, skotrar, hundar och mat överallt.

De andra pimplar om dagarna, men jag är inte så road av det så jag brukar istället ägna mig åt att köra skoter – och framför allt äta, hehe.

På väg hem till stugan igen i fredags.

Alltså, hur vackert är det inte?! Och då talar jag inte om mitt Dabrowski-hopp.

En sjukt fin jul

Sicken fin jul det blev, trots att jag har varit (och är) förkyld som en gnu. 
Vi kickade igång julaftonen med en promenad. Planen var att vi skulle ut och åka skidor, men eftersom hela gänget var mer eller mindre krassliga fick vi välja en lite lugnare utomhusaktivitet. 
Det rådde verkligen julväder med snöfall när vi var ute och jag blev nästan lite tårögd över hur vackert det var. Fick en sådan feeling att jag var tvungen att göra en snöängel. Kanske lite cheesy, men också oerhört stämningsfullt.

Aftonen fortsatte med sällskapsspelande, ett försök att smita från Kalle Anka in i det längsta (håller ni inte med om att det är ett sjukt tröttsamt tv-program?) och därefter hälsade vi på Johan och mormor på deras respektive kyrkogårdar. 
Det blev följaktligen en ganska sen julmiddag – det kändes typ som att vi var sist i Lycksele om att hugga in på käket. Slutligen blev det julklappsutdelning. Jag fick så fina klappar att jag återigen blev snudd på tårögd. Ja, jag är en känslig människa, och kanske lite extra mycket under julen. 

På juldagen blev det, i linje med traditionerna, fest. Det var så himla kul!
Trots att jag var sjuk hade jag mycket energi i kroppen som jag behövde få utlopp för, vilket jag också fick. Syrran beskrev min juldagsform som en Duracellkanin. Haha. 

Nu har jag mellanlandat i Umeå och försöker mest bara samla kraft inför att åka tillbaka till Lycksele igen och gå på nästa firande.

Hej, mitt vackra vinterland!

Idag har varit en sådan dag då jag nästan velat gråta av tacksamhet över livet. Det kan låta en smula obehagligt, men låt mig berätta:

Efter en lugn söndagsfrukost gick jag och Johan ut på en promenad. Bara att få med honom ut på det var smått otroligt, eftersom han sällan brukar vilja promenera. Väl ute blev det ännu bättre då vi möttes av solljus och ett landskap som såg ut att vara pudrat med florsocker. Väldigt vackert var det – och glädjande att det går att bli bländad en dag som ska vara årets mörkaste. 
Vi traskade runt broarna en timme och när vi kom hem drack vi varm choklad och mulade i oss varsin saffransbulle. Jag var tvungen att baka nya igår eftersom jag hade råkat glufsa i mig förra satsen jag bakade... 

Lyckan fortsatte sedan på gymmet. Innan jag for sa Johan åt mig att "öka på allt", vilket jag faktiskt lyckades med också fastän det var ben som stod på schemat. Är fortfarande väldigt svag i benen, så varje framsteg känns som en seger. Tog en belöningsbastu efteråt och när jag satt där i värmen kände jag bara "fan, vilken bra dag det här har varit". Ibland behöver jag inte mer än en solig vinterdag, en kopp varm choklad och en bastusejour efter ett lyckat benpass för att uppleva eufori. 

Ikväll har jag slagit in de flesta av julklapparna och Smilla har gjort sitt bästa för att förstöra. Bland annat slet hon upp tejpen (!) på långsidan av ett paket medan jag fixade kortsidorna. Det är allt bra att ha en sådan katt som jag kan lägga skulden på när min inslagning ibland kan tendera att se ut som ett barns.

Jag tog några bilder på vår gård innan vi gick ut på promenad idag. När solen väl visar sig här uppe strax söder om polcirkeln måste det liksom förevigas.

Det ska bli spännande att se om Smilla slitit upp något av paketen imorrn när vi vaknar. Det största paketet har hon redan lyckats välta när det stod på hög kant, för att sedan lägga sig tillrätta på det.

Kylslaget

När jag cyklade till jobbet imorse var det 23 minusgrader utomhus. Det var så kallt att mitt vänstra öga frös och 200 meter innan jobbet såg jag hur kontaktlinsen släpper från ögonlinsen och fladdrar iväg för vinden. Det blir väl lätt så när man inte förmår att blinka. 

Kyla kan verkligen göra mig panikslagen! Jag minns fortfarande en eftermiddag i lågstadiet när jag och två klasskompisar skulle åka längdskidor hem från skolan. Det var svinkallt ute. Hemfärden tog väl sisådär 15 minuter (jag var ingen Jörgen Brink på den tiden precis. Inte nu heller förresten, när jag tänker efter) och jag trodde på allvar att jag skulle frysa ihjäl. Även fast det var en högst ordinär vardagshändelse kommer jag fortfarande ihåg det, jag kommer ihåg dödsångesten jag upplevde. 

Och i veckan, när minusgraderna hållit ett järngrepp om Umeå, har det samtidigt varit så himla vackert. Solen har strålat, snön har gnistrat och ögonen har nästan värkt av naturens bländande skönhet. 

Då är det liksom inte läge att linserna släpper och fladdrar iväg med vinden. Om jag nu ska duka under av kylan vill jag åtminstone se vilken vacker värld det är som jag fryser ihjäl från. 

Tråkigt och löjeväckande, på samma gång

Ni känner till begreppet kill your darlings, va? Igår fick jag fullkomligt lemlästa min kära krönika.

Den kom till sent i måndagskväll hemma på kammaren, men väl på jobbet var den sisådär 800 tecken för lång för att gå in på sidan. Det var bara att dra fram den stora motorsågen.

Tur då att jag har en blogg där jag kan publicera mitt mästerverk (well...) i sin helhet! Så, här kommer den. Exklusivt bara för er:

Jag höll på att skriva en krönika om vintern. Om kylan som håller ett järngrepp om kinderna, om de isande vindarna som får det att ila i tänderna och hur jag har varit tvungen att tygla mig för att inte spontanbrista ut i “Hej mitt vinterland” så fort jag stuckit ut näsan genom dörren de senaste dagarna. Om julen som är i antågande, min oförmåga att julpyssla för att jag bara tappar tålamodet av allt pill och hur den inköpta pepparkaksdegen snart är slut fastän inte en enda pepparkaka gräddats i mitt hem det här året.

Men så insåg jag hur förutsägbar den krönikan skulle bli. Och det fick mig istället att tänka på hur likformiga vi människor är. Vi har antagligen alltid varit det, men senaste tiden med alla dessa sociala medier har det blivit övertydligt. När vintern anländer duggar statusuppdateringarna på Facebook tätare än vad snöflingorna faller i periferin för ögonen som är fastnaglade mot skärmen: SNÖ!!!
Och en månad senare, när den där Facebookvännen du pratat med en gång på en fest skadeglatt informerar om att hen “sitter på flygplatsen, Thailand here we come!” kommer det förväntade skämtet: Kan du inte packa ner mig i resväskan? Alternativt: Ta med dig lite värme hem! Och när personen väl är framme i Khao Lak langar hen upp en bild på stranden och havet med sina lår i förgrunden. Om hen är en hon alltså. Jag har inte hittat någon motsvarighet för män ännu.
Hur likformigheten sedan briserar på nämnda community när Zlatan bicicletar in fjärde målet i rad mot England behöver jag inte ens dra som exempel.

Jag säger inte att det är något fel med att vara likformig. Bara att det är väldigt löjeväckande och tråkigt på samma gång. Och mänskligt. Jag är också mänsklig. Men jag har åtminstone inte skrivit en krönika om att vintern jag längtat efter är här.

Att vänta på en buss som aldrig kommer

Jag gick hem från jobbet i dag. I 18 minusgrader, med converse på fötterna och utan långkalsonger. Det tog en halvtimma och jag var helt stelfrusen när jag äntligen tog mig inomhus.
Ni får tänka att jag är en jävla idiot som inte klär mig men JAG HADE FAKTISKT TÄNKT ÅKA BUSS!!! Om bara busshelsicket hade dykt upp hade det inte spelat någon roll att det var svinkallt ute och att jag var sämst klädd. Men nu stod jag först ute och väntade på den i 10 minuter innan jag gav upp och började traska. Halvvägs mellan VK och hemmet funderade jag faktiskt starkt på att ringa en taxi. Eller kanske ännu hellre en ambulans, för den kylan var banne mig inte att leka med.

En intressant spaning jag dock hann med mellan all tandhackning var att glassbilen var ute och snurrade. Vem handlar egentligen från den av dem en dag som denna? Inte en jävel vill ju sticka ut näsan genom dörren, och absolut inte för att köpa glass.

Returresa till barndomen

Likt många andra hade jag problem med telefonens väckarklocka i morse vilket orsakade att jag vaknade lite senare än planerat. Den tilltänkta avgångstiden till Sandra blev därför framflyttad, men till slut anlände jag och VD till bruden i bushen. Där plockade vi fram skrana, tefat och... eh, vad heter det? En fattigmans-snowboard kan vi kalla det! Med dessa ting gjorde vi en nostalgiresa tillbaka till barndomen när vi susade ner för de pudersnötäckta backarna. Trots att det blev några ofrivilliga dyk ner i snön och att min höft är helt blå efter ett hastigt möte med en isklump var det ett angenämt sätt att fördriva en söndagseftermiddag på.
Jag borde nog spendera mer tid i pulkabacken.

Jag ser det snöar, jag ser det snöar, det var inte så roligt alls

Slår upp ögonen klockan 8.03. Det första jag gör är att titta ut genom fönstret. Där utanför: ett tunt snötäckte som ser ut att ha blivit siktad genom en sil. Min reaktion: Inte nöjd.

Jag måste verkligen ha sett ut som en riktig snipkärring när jag gick till Korpen idag. Desto mer slask som sipprade in genom hålen i mina kängor, desto mer letade sig mina mungipor neråt. Snö är helt okej. Till och med jäkligt gött ibland. Men bara när den kommer i november-december och inte är av den blöta varianten.

Min snipkärringsattityd har dock ändrats i och med träningen. Fick äntligen köra ett pass body balance och det var hur härligt som helst! Nu känner jag mig som en stor sol, en sol som ska smälta bort all snö som kommer i min väg. Välkommen tillbaka om en månad istället, jävla skitsnö!

Ur Gubbträskbladets pressfotografs arkiv

Påsken 2010 firades i metropolen Gubbträsk.

På skärtorsdagen underhöll imitatören Elias. "Svärfar" var en av dem som fick sig ett gott skratt när entertainern härmade en Sorseleprofil.

På lördagen samlades alla med någon anknytning till Gubbis nere på sjön (uttalas för övrigt "skön" i dessa trakter) för den årliga skotertävlingen.

Att just skotrar is the shiet under påsken går inte att missa.

Hundvalpen Zky var det enda som konkurrerade med snömobilerna om uppmärksamhet.

Johan hade tvåårig mästartitel att försvara.

Mårten hade dock gett sig fan på att vinna över sin son detta år, vilket han också gjorde.

Imitatören var duktig på att spruta snö, men rent placeringsmässigt gick det sämre.
(Undertecknad slutade för övrigt som 5:a av 13 tävlande i damklassen.)

På påskaftonskvällen grillades det kött. Mängder av kött!

Efter middagen gick vi ut för att inta avecen runt brasan.

Gubbträskbaren var fylld till bredden och denna kväll kommer nog gå till historien till ögonblicket när jag lärde mig att dricka whisky.

Fajer!

Under sista dagen med gänget (fem niondelar åkte hem på söndagen) intogs bland annat uppstekt palt.

Jag, Johan och svärisarna stannade dock till igår och därmed fick jag och älsklingen lite tid över till mys!

Nu får det fan i mej vara slut på vintern

Och snön fortsätter vräka ner. Jag skyller allt dåligt på den: Min förkylning, mitt humör, att ingen svarar i telefon när jag ringer.
Min hals värker. Jag har försökt kurera den med halstabletter och glass. Nu ska en tekopp med honung också intas i ett naivt försök att bota smärtan.

Förra veckan köpte jag förresten en bikini! Just den här perioden av året är mitt solglasögon- och bikinikonto som mest belastat, vilket kan bero på längtan till sommaren är som störst nu. Fast säsongens första shades köpte jag ju i julas så redan då grodde nog en sommarlängtan inom mig.

För exakt 2 år sedan befann jag mig i Hurghada just nu. Hade inte varit dumt att reprisera den resan och ligga i en solstol och sippa några jamaicas just nu...

Det fick man för att man bosatte sig nära polcirkeln

Undra just när snön tänker bestämma sig för att sluta falla? Nu har det snöat konstant sedan i söndagsmorse, det skulle inte alls förvåna mig om jag vaknar en morgon och snötäcket räcker upp till mitt fönster (jag bor på tredje våningen).

Näe, enough is enough! Någon gång borde väl snön också fatta att det är tillståndet "lagom" som råder i detta land.

Bitande kyla och värmande sol

Idag har jag hunnit vara ute och vandrat runt i 1,5 timme i ett vintervackert Piteå. Vädret skulle nog bäst kunna beskrivas som skönont. Samtidigt som solen värmer upp ansiktet biter kylan i detsamma. Det är skönt att solen lyser men ont att det är så kallt. Och ont om plusgrader också, för den delen.

Johan tyckte förresten att jag var knäpp som åkte med tio i sex-bussen i morse fast jag inte har någon skola idag. Visst är det jobbigt att kliva upp men jag gillar att dagen blir längre om man åker från punkt L till punkt P tidigt. Jag skulle nog kunna bli en sån person som älskar tidiga mornar om det inte vore för det faktum att jag är ett hängivet fan av sena kvällar.

Jag igår, i ett - 30 grader kallt Tärnaby

Min pappa lastbilschauffören

Vinter när den är som bäst

Idag är det lillördag och jag längtar till helgen! Nog för att jag ska jobba (japp, det blir Lycksele även detta veckoslut) men ändå. Helg är ju alltid helg...

Min vistelse i Lse mellan torsdagkväll och tidig måndagmorgon var förresten väldigt, väldigt bra. I lördags var jag som sagt ute och körde skoter: Det blev en senare tur än planerat på grund av vissa omständigheter, men när vi väl tog oss ut var det skoj. Lisa och Malin har besök av irländare just nu så det blev deras första tur på en snowmobile. Vi tog med oss en skrana som vi tolkade efter skotern med nere på älven - så himla roligt!

I söndags fortsatte friluftslivet då jag for till Bocksliden med Tina och Fredrik. Det blev en riktig heldag på skidorna vilket var perfekt för min dunkande skalle (läs: Baksmälla efter lördagens utgång).
På kvällen kom Johan hem från sin morfar och vi firade vår enda kväll tillsammans med entrecôte på Knut'n och senaste Beck-rullen. Tyvärr somnade jag på soffan redan före klockan 21... Inte så konstigt kanske med tanke på de få timmars sömn jag fick under söndagsnatten. Men lite trist eftersom det som sagt var enda kvällen jag spenderade med Johan under helgen.

Jag hade förresten lånat med mig en Canon Mark III från skolan för att lära mig inställningarna. Det är en mängd olika knappar och rattar på den, därför var det inte hellätt att fota - men jag bjussar på två bilder sedan i lördags:

En glad Ciara!
(Med tanke på att bilden är fotad med ISO 3200 tycker jag det är helt okej kvalla.)

Pappsen.
(älska kort skärpedjup!)

Fortsatt oflyt

Missflytet verkar förfölja mig. Imorse skulle jag vara på sjukan, jag vaknade 45 minuter innan jag skulle vara där. Och det tar 30 minuter att gå dit...
Jag lyckades i alla fall infinna mig i tid trots att jag var tvungen att pulsa dit i snöstorm. Hemvägen var inte riktigt lika smärtfri eftersom de blåste motvind. Såhär snygg var jag, sönderfrusen och ofixad:

Jag ser inte klok ut!

Idag hade jag tänkt gå ut och fota, men jag tror jag avvaktar och ser om snöovädret avtar. Jag har fått min dos av kylan idag!

Nu lurar vi kylan!

Just nu visar termometern på - 33 grader och under hela dagen har det gnällts hej vilt från alla håll på kylan. Men eftersom det är synd att klaga ger jag istället fingret till vinter och kyla och flyr till bastuland. Där det är typ 100 grader varmt och ingen köldknäpp i världen kan komma åt mig.

Keep on gnälling folket, jag ska njuta för er också!

Bästa inledningen på året

Lördag: - 21 och på bambiben upp för liften. Vi trotsade kylan för att kunna kasta oss ut för Tärnabys backar. Frös gjorde jag inte under dagen, men kroppen skakade ändå till en början - av nervositet. Jag har åkt förjävla lite skidor de senaste åren och kände mig inte alls haj i lördags. Speciellt inte när Fransson lurade upp oss i en svart pist med isigt underlag första åket. Ändå gick svartpisten helt okej. Det var senare under första åket, i off-pisten, som jag kraschade. Jag gjorde ett ofrivilligt hopp, ena skidan löste ut och slutligen landade jag på skallen. Nacken är fortfarande inte helt återställd.

Resten av lördagen, och framför allt söndagen gick bra. Det är så jävla kul att åka skidor! Jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir Åre senare i vinter.

I det som utvecklades till favoritbacken var underlaget turligtvis mjukt - det blev en och annan vurpa där också. På bilden är det Fransson som lagt sig till rätta.

Under söndagen var det så otroligt vackert i Tärna att det inte går att beskriva med ord! Min skitkompaktkamera kunde inte heller skildra naturens skönhet på ett rättvist sätt.

Varm choklad-paus inne på Fjällhotellet. Behöver jag ens tillägga att fåfängan fick vila under dagarna i backen..?

Självklart var de vita vidderna inte blå, som de ser ut tagna med min skitkompaktkamera.

En snötjuv går lös

Vem fan har snott all snö? Jag fick nästan en chock idag när jag upptäckte att allt har smält bort. Visst töade det igår men det är ändå som att vintern har försvunnit bara över natten. Endast små, vita fläckar lite här och var vittnar om att vi faktiskt hade snö här en gång...

På grund av det tråkiga vädret - regn och tjocka moln som täckte all den lilla sol som når Norrbotten under vinterhalvåret - blev jag så jäkla otaggad att fota idag. Jag var först ute i ynka 20 minuter, sedan blev jag sur och gav upp. Ingen vinnande strategi precis eftersom jag trots allt slit fortfarande har fyra bilder kvar till kompositionsuppgiften.
Lite senare gav jag dock dagens fotografering en ny chans, jag gick ut och fotade i mörkret. Väl hemma upptäckte jag dock att korten som såg bra ut på kameradisplayen var skitfula i stort format. Behöver jag ens säga att jag är jävligt less på att knäppa bilder..?

Blä.

... och så kom vintern till Piteå!

När jag slog upp ögonen i morse möttes jag av ett vinterlandskap utanför fönstret. Den första riktiga snön har äntligen anlänt till Piteå! Jag gillar inte när det blir vinter för tidigt, men den 7 november känns helt okej.

Trots att jag har haft lektion hela dagen har jag hunnit njuta lite grann av det nyanlända vita, då några fotouppgifter skulle tas utomhus. Tyvärr bidrog snön till att det blev rätt kallt om händerna efter ett tag...

Nu är det snart hög tid att stilla mitt rödvinssug - det första när jag gjorde när jag kom hem var att korka upp vinpavan - men först ska jag roffa åt mig en våffla nere hos Emma.

Vinteravund

I vanliga fall tycker jag det är lagomt om snön landar på backen i mitten av november. Nog för att vintern är mysig, men den varar ju så himla länge här uppe i norr!
Igår blev jag dock väldigt avundsjuk när jag såg hur ett snötäcke lagt sig i Lycksele, medan det bara spöregnade här och blåste spik. Titta bara på denna gosiga bild som jag fann på (och lånade från) Sandras blogg:


Idag lyser dock höstsolen här i Piteå igen, och tur är väl det för nu ska jag bege mig upp på skolan. Hade varit jobbigt om jag hade varit tvungen att gå igenom en kall regnby...