Vrider ur det sista från fjällen

Jag kommer nog leva en god stund på påskhelgen som jag tjatat om, men jag ska försöka släppa den här i bloggen. Strax. Jag ska bara slänga upp några sista bilder därifrån.
Sen går jag vidare, jag lovar.

I år bodde vi fem personer i pappas och Monikas lilla stuga. Även om det såklart blev många personer på få kvadrat upplevde vi det som att Berit, alltså katten, tog mest plats då hon vandrade omkring i våra sängar om nätterna. Tur då att hon är så himla mysig – som här ovan då hon mös med Malin framför elden ute på gården.

Berit är inte det enda djuret som är med under påskfirandet. Inte mindre än fem hundar ingår i vårt gäng – vilket jag som crazy animal lady förstås inte klagar över. På bilden är det Dupont och hans pappa Wallander, som till vardags tjänstgör som fjällräddningshund. 

I lördags körde vi skoter till Tärnasjön, där Malin och Daniel lagade kolbullar till lunch. Jag hade halloumi istället för fläsk i mina, vilket var otippat gott! Pappa såg också ut att njuta av maten. 

På väg hem från Tärnasjön passerade vi kungens stuga i hopp om att få ett rojalistiskt inslag på påskhelgen. Han var inte där.

Hela konkarongen på väg hem från en fin dag.

Efter söndagens respektive äventyr (jag åkte skidor, pappa och Monika fiskade och Malin och Daniel åkte utförsåkning i Hemavan) sammanstrålade vi vid stugan och tog igen oss lite innan det var dags för bob-TM. Och om det kan ni ju läsa i föregående inlägg.

Livets liv i Tärnaby

Jag kom hem från Tärna igår ändå, men jag var allt bra sugen på att skicka in en adressändring i helgen. Tänk vad fantastiskt att jag fått ha tre fantastiska påskar i rad där nu!

Jag älskar, älskar, älskar lunket en kommer in i där uppe i fjällvärlden. Att ta det lugnt på morgonen för att sedan packa matsäcken, dra på sig understället, hoppa in i ytterkläderna och bege sig ut med skotrarna. Köra några mil över bländande vackra fjäll, ut till en sjö och där slå läger för dagen. Laga lunch över elden som får allt att smaka ljuvligt och liksom tryggt. 

Öppna en öl när en sedan kommer hem på kvällen, äta en sen middag och spela något parti kort innan det är dags att krypa till kojs igen. Först då åker understället av. 

Jag behöver inte så mycket mer i livet än så. 

Allt har dock inte varit guld och vita vidder den här påsken. Jag drog knäet ur led i fredags, utan någon egentlig anledning mer än att det är i sådant jäkla kasst skick. Sedan slog jag mig när jag kraschade med boben i årets bob-TM (jo, det kan nog komma ett blogginlägg om det senare). Så igår rullade jag lite med skotern (ja, jag är en klantskalle), vilket i sig gick bra. När jag sedan skulle lyfta upp skotern gav däremot tantknäet vika, vilket jag fortfarande lider av. 

Men vad tusan. Lite blessyrer kan jag ta, om det är priset jag får betala för att leva livets liv under några dagar.

Så här ser våra "läger" alltså ut. Det är folk, skotrar, hundar och mat överallt.

De andra pimplar om dagarna, men jag är inte så road av det så jag brukar istället ägna mig åt att köra skoter – och framför allt äta, hehe.

På väg hem till stugan igen i fredags.

Alltså, hur vackert är det inte?! Och då talar jag inte om mitt Dabrowski-hopp.

Tallinn del tre: Konstig konst och bowl like a boss

Söndagen i Tallinn (för nytillkomna läsare håller jag alltså på gå igenom en Estlandsresa jag gjorde för tre veckor sedan. Trots att jag bara var där i fem dagar har jag inte lyckats sammanfatta resan än, haha) ägnade vi åt den heliga kombinationen konst och bowling. 

Vi åkte först ut till konstmuseet Kumu för att insupa kultur. Det var ett fint museum, men jag tyckte faktiskt att dess arkitektur var snäppet mer tilltalande än själva konsten. Utställningarna bjöd på allt från estnisk konst från Sovjeteran till modern konst med bland annat videoinstallationer, till surrealistisk konst från den belgiska målaren Paul Devaux. 

Roligast – och konstigast – var de kontemporära installationerna, där jag inte riktigt fattade om det var konstverk jag tittade på eller en ombyggnation av lokalerna. När vi skulle gå in i ett rum stoppade Dennis mig och Sandra och bad oss förbereda oss på att snart få se något storslaget. Vi tog ett djupt andetag, klev sedan in i rummet och möttes av detta: 

Ett rep på golvet var alltså det enda som fanns i det rummet! Höll på skrattade ihjäl mig när jag såg det. 
Det ska dock tilläggas att repet löpte genom två hål i golvet och var en enda stor ögla. Så det fanns ju en teknisk finess i det hela, haha. 

När det sedan var dags för bowling chockade jag mig själv genom att vinna båda gångerna. För någon som är så generellt usel på att bowla borde jag prisas för "årets prestation" på nästa års Idrottsgala. 

Dagen efter hann vi mest bara med en flådig frukost på Dennis favoritkafé innan det var dags att påbörja hemresan.
Nu längtar jag redan till att, tillsammans med Sandra, hälsa på honom i Bryssel dit han flyttar inom ort.

Tallinn del två: I hipsterkvarteren och på finsk karaoke

Det var ju åtminstone en person som uppskattade min del ett-sammanfattning av resan till Tallinn (vilket gjorde mig nästan orimligt glad, tills jag insåg att kommentaren faktiskt kunde vara ironisk) så här kommer del två. Varsågoda!

Efter besöket på kattkaféet handlade vi med oss grejer för att äta middag hemma hos Dennis. Eller middag och middag... Vi åt typ ost, chips och jordgubbar och drack bål, haha. Tanken var att vi skulle köpa stearinljus också för att skapa en riktigt mysig hemmapicknick-känsla, men det glömdes bort så vi försökte skapa mysig ljussättning med sänglampan så gott det gick. 
Senare bar det av mot stadsdelen Telliskivi, vilket är ett gammalt industriområde som omvandlats till kreativa hipsterkvarter. Vi orkade bara med två barer innan dagens äventyr började göra sig påminda i form av trötthet, men det var två jäkligt mysiga barer. Tallinn bjöd generellt på ett bra utbud av öl, tydligen har antalet microbryggerier ökat lavinartat där de senaste två åren. 

På lördagen vaknade vi upp till en stålgrå himmel, men det hindrade oss inte från att fortsätta utforska Tallinn. Dennis tog oss först till Linnahall, en betongkoloss i stalinistisk anda som uppfördes inför segeltävlingarna under sommar-OS i Moskva 1980. 
Arenan är stängd sedan många år tillbaka, så vi fick utforska exteriörerna – framför allt taket. Det är så himla fascinerande med dessa gamla sovjetiska byggnadsverk, som ska vara svulstiga men återhållsamma på samma gång. 

Från taket på Linnahall har en förstås utsikt över Östersjön och färjorna, men också över bland annat dessa färgklickar till hus.

Vi åkte sedan ut till Telliskivi igen, för att besöka butikerna som finns där. De sålde mycket fint såsom vintageklänningar, smycken och handsnidade glasögonbågar i trä. De flesta butiker, restauranger och barer i Telliskivi inhyses som sagt i gamla fabrikslokaler, men utanför dessa har det även ställts upp containrar som inretts till små mysiga kaféer och restauranger. Det är sådana som syns på bilden ovan – väldigt bra idé!

När vi gick längre in på området uppenbarade sig plötsligt en marknad som kändes som en loppmarknad – bokstavligt talat. Allt kändes ärligt talat rätt lortigt och när vi kollade närmare på utbudet insåg vi att det fanns många smutsiga föremål även i bildlig mening. Eller vad sägs som en askkopp med Hitler på? Kanske en flagga med ett hakkors? Gamla naziuniformer? En Stalinbyst i guld? 
Jag och Sandra kände oss rätt illa till mods inne i en liten butik som bland sina miljoner prylar bland annat saluförde sådana saker. Dennis var däremot i sjunde himlen, eftersom han hittade andra saker från den gamla Sovjettiden. När han fann en tändsticksask med OS-björnen Misja på tjöt han av glädje och halade gladeligen upp fyra euro för denna. Sedan lyckades vi dra honom därifrån, med ursäkten att vi var hungriga. 
Tyvärr fick omständigheterna mig att helt glömma bort att fota marknaden, bilden ovan är från en gata intill. 

De kurrande magarna mättade vi på Frenchy. Jag tog en provencalsk auberginesallad, vilket kan låta jättetråkigt – MEN, det var det absolut godaste jag åt under hela resan. Och då åt jag mycket gott, som ni kanske redan har förstått. Hehe.

Även en efterrätt i form av chokladfondant slank ner. Den var också helt ljuvlig!

Vi hann mer lite fler saker under lördagen, men den dagens stora happening var att vi skulle dra på karaokebar! Tidigare under kvällen övade vi in Spice Girl's Wannabe för att vi skulle kunna bjuda på ett bländande framträdande och efter några drinkar på Sigmund Freud (den där fantastiska baren jag skrev om i förra inlägget, ni vet?) var det äntligen dags. 
När vi klev in på karaokebaren var det första vi slogs av en stark lukt av urin. Vi lät dock inte det stoppa oss, utan vi tog oss längre in i lokalen för att komma till själva hjärtat – karaokescenen. Där stod ett par och sjöng en melankolisk låt på finska. Vi blev lite förvirrade över låtvalet för en sekund, men sedan kastade vi oss över låtkatalogerna för att se om de hade Wannabe. Det hade de inte. 
Däremot hade de ett hundratal låtar med finska titlar – faktum var att alla låtar var på finska. Vi lommade därför ut från kissbaren och vidare till nästa karaokebar vi hade sett ut. Då vi stegade in där fanns det fyra personer på plats – tre överförfriskade gäster och bartendern. Vi gick genast fram till baren för att kolla låtlistorna, och tro ni inte på fan att alla låtar var på finska även där?
Karaoke är tydligen jävligt stort i Finland, vilket även avspeglar sig på grannlandet dit många finnar åker för att... Supa och sjunga? 
För oss blev det däremot ingen sång alls, då våra finskakunskaper är under all kritik.

Eftersom jag råkade sväva iväg i min reseskildring och skriva lite väl långt kommer det en del tre inom kort. Ni får ha överseende med eventuella stavfel och språkliga fel, jag är på tok för trött för att läsa igenom vad jag skrivit just nu. 

Första timmarna i Tallinn

Vad bra det gick för mig att uppdatera om Tallinn-resan förra veckan. Men jag har tillbringat typ tre sekunder av min vakna tid här hemma sen jag landade förra måndagen, så det har inte funnits tid riktigt. Sedan tror jag inte preis att det är någon som har längtat särskilt mycket efter det? 
Men skit samma. Här kommer en liten sammanfattning av våra estniska äventyr. Åtminstone från de cirkus 35 första timmarna. 

Jag och Sandra möttes upp på flygplatsen i Helsingfors och åkte sedan samma plan därifrån den sista sträckan till Tallinn. En rolig parantes är att vi inte hade pratat ihop oss om vilka flyg vi skulle ta, utan det var en lycklig slump. 
Vi anlände sedan till Dennis kring middagstid – och gå ut och käka var det första vi också gjorde. Så himla mysigt att vara samlade alla tre för första gången på nästan fem (!) år. 
Om någon tänkt åka till Tallinn hette denna restaurang Von Krahli Aed, kan verkligen rekommendera den!

Jag åt en rätt med bland annat en kräm på vita böner, palsternacka och getost. Tallinns utbud av vegetarisk mat imponerade verkligen på mig under resan, åt så himla goda grejer där.

Kvällen fortsatte på baren Sigmund Freud. De hade en till synes oändlig drinklista med innovativa cocktailnamn. Jag drack Sex and the city och Don't trust the guys – så bra! Sedan gick vi hem och sov, trötta efter arbetsveckan och resan. 

Under fredagsförmiddagen traskade vi omkring på Old town's steniga gator och knatade upp till utsiktsplatsen med vy över staden. 

Vi gick också upp i Sankt Olavs kyrkas torn och spanade in Tallinn från ovan därifrån. En kunde inte anklaga oss för lättja den här dagen, för fy tusan vad vi knallade i trånga trappor. Och jag som blir yr av minsta lilla kände mig lätt svajig för att trapporna gick i sådana snäva spiraler.

Lunchen inmundigades på Vegan Restoran V. Bärs och burgare. Så borde fler fredagsluncher vara.

Därefter var planen att besöka ett kattkafé som kattkvinnan Sandra hade nosat rätt på. När vi kom dit var lokalen helt nedsläckt, vilket visade sig bero på strömavbrott. Medan vi väntade på att strömmen skulle komma tillbaka så att vi skulle kunna dricka kaffe samtidigt som vi klappade katter spanade vi in utbudet på en second hand-butik. Både den gula skjortan med pyjamaskänsla och den mönstrade jackan fick följa med mig ut ur landet. 

Katterna på kattkaféet visade sig vara rätt osociala (fast säg den katt som inte är det?), men ack så gulliga. Den här fulsöta krabaten ville jag ta med mig hem! Dock var det flera andra katter som gjorde anspråk på att få följa med mig, genom att krypa ner i min påse med second hand-fynden. Med hänsyn till den introverta divan jag har här hemma fick de dock stannar kvar. 

Fredagen rullade sedan vidare med ännu fler aktiviteter. Men de och de resterande typ 60 timmarna får jag ta i helgen. 
Så – fortsättning följer.

Estniska vykort

Wooow, vilken långhelg Tallinn och Dennis bjöd på. Hade det fint som snus där vid Finska viken. 

Jag ska berätta mer om mina estniska upplevelser – den finska karaoken med Twin Peaks-vibbar, loppmarknaden med nazikitsch, besöket på ett kattkafé – men det får bli först i morgon. Stay tuned, kids!

2016 fick ett mumsigt och mysigt avslut

Det kändes snudd på symboliskt att fira nyårsafton på Lyckan igår, efter ett år då jag hittat tillbaka till välmående. Och det blev sannerligen ett glatt avslut på 2016 och en fin start på 2017 där ute! 

Aftonen ägnades framför allt åt att äta och dricka fantastiskt gott. På menyn stod gratinerad hummer, följt av tapas och slutligen gratinerad frukt med nougat och valnötter. Lisa hade valt ut smarriga viner till rätterna och redan innan maten poppade jag champagne, för att jag helt enkelt var sugen. Min inre Edward Blom jublade över allt detta gott!

Som att det inte vore nog med att få frossa i god mat så fick jag göra detta i ett så himla härligt sällskap som berättade roliga anekdoter, visade stort engagemang i mitt nyårsquiz och bara var allmänt trevliga. 
Strax innan tolvslaget snörade vi på oss Icebugsen till våra långklänningar (okej, vissa körde med byxor och odubbat) och traskade ner till isen för att välkomna 2017. Det var väldigt stämningsfullt att stå där i mörkret och se – men inte höra – alla fyrverkerier som avfyrades inne i stan och den rök de lämnade efter sig. Fast alla vackrast var den stjärnklara himlen. 

Denna nyårsskildring blev visst en kavalkad av superlativ, men jag är så genuint glad över hur fin denna nyårsafton blev. Jag är också glad över att jag mått så bra idag. I fjol hade jag en sån himla ångest på nyårsdagen och tyckte att allt kändes meningslöst. Idag har jag snarare känt att det finns så många möjligheter i livet. 

Gott nytt 2017! Jag hoppas att det är ett snällt och samtidigt spännande år som ligger framför oss. 

Strike a new years eve pose! 
Jag återanvände fjolårets klänning i år, den känns ju faktiskt som gjord för nyårsafton. 

Av allt gott vi åt igår kväll var förrätten det allra godaste. Hade gärna klämt i mig några humrar till själv...

Varmrätten var svårfångad på bild, eftersom den bestod av så många smårätter. Vi dukade upp alltifrån löjromspizza och räkor till trattkantarellrisotto och halloumi med topping. Mumma!

Sofia hade hittat på efterrätten själv. Ett mycket gott påhitt!

Tjusiga tjejer.

Det nya året inleddes med ufoballongsläpp.

Och jag försökte sätta någon nivå för livsnjuteriet. 

Väl inne igen värmde vi oss framför brasan. Mycket mysigt.

En sjukt fin jul

Sicken fin jul det blev, trots att jag har varit (och är) förkyld som en gnu. 
Vi kickade igång julaftonen med en promenad. Planen var att vi skulle ut och åka skidor, men eftersom hela gänget var mer eller mindre krassliga fick vi välja en lite lugnare utomhusaktivitet. 
Det rådde verkligen julväder med snöfall när vi var ute och jag blev nästan lite tårögd över hur vackert det var. Fick en sådan feeling att jag var tvungen att göra en snöängel. Kanske lite cheesy, men också oerhört stämningsfullt.

Aftonen fortsatte med sällskapsspelande, ett försök att smita från Kalle Anka in i det längsta (håller ni inte med om att det är ett sjukt tröttsamt tv-program?) och därefter hälsade vi på Johan och mormor på deras respektive kyrkogårdar. 
Det blev följaktligen en ganska sen julmiddag – det kändes typ som att vi var sist i Lycksele om att hugga in på käket. Slutligen blev det julklappsutdelning. Jag fick så fina klappar att jag återigen blev snudd på tårögd. Ja, jag är en känslig människa, och kanske lite extra mycket under julen. 

På juldagen blev det, i linje med traditionerna, fest. Det var så himla kul!
Trots att jag var sjuk hade jag mycket energi i kroppen som jag behövde få utlopp för, vilket jag också fick. Syrran beskrev min juldagsform som en Duracellkanin. Haha. 

Nu har jag mellanlandat i Umeå och försöker mest bara samla kraft inför att åka tillbaka till Lycksele igen och gå på nästa firande.

Den ofrivilliga julmodellen

Att försöka ta stämningsfulla julbilder tillsammans med sin katt med hjälp av kamerans självutlösare är minst sagt en utmaning när den ena parten hatar att bli fotad, hatar sin gulliga tomteluva som hon blivit påtvingad, i slutändan hatar den hon ska fotas med och... ja, helt enkelt är en katt. 

Jag ville försöka upprepa fjolårets succéjulkort som jag tog tillsammans med Smilla. I år hade jag dock ingen fotograf att tillgå, så jag riggade helt sonika upp kameran på stativ för någon vecka sedan. Som synes nedan gick det sådär. 
När jag väl hade fått till en någorlunda bild (alltså ingen av dem nedan) och tillverkat ett julkort upptäckte jag att jag hade lagt beställningen två dagar för sent ute för leverans innan jul. Nu damp korten ner i min brevlåda igår som en glad överraskning, men de hinner ju inte nå mottagarna innan julafton ändå. Tur att det även är en gott nytt år-hälsning på korten... 

Att försöka fånga någon som är snabbare än Usain Bolt och halare än Carl Bildt på bild är lite utav ett omöjligt uppdrag.

"Den halslösa martyren" har jag döpt den här bilden till.

Bra idé att försöka gömma sig bakom tomteluvan Smilla. Briljant!

Till slut gick hon med på att vara med på julkortet – på villkoret att hon fick visa den sida av sig hon tyckte att matte förtjänade mest.

Jag och mina ladies, ingenting kan stoppa oss!

Årets upplaga av Toughest här i Umeå var jävligt jobbig, stundvis smärtsam och ruskigt rolig! 
Innan loppet var vi – kanske framför allt jag och Lisa – snudd på övertaggade. Toughestcrewet filmade vår startgrupp när vi stod i startfållan och jag hoppas för mitt liv att den sekvensen inte kommer visas offentligt. Systrarna Bergman såg nog ut som två små barn som alldeles strax skulle få åka till Liseberg, haha. 

Den känslan lyckades vi sedan behålla i stort sett under i stort sett hela loppet, även om vi inte riktigt orkade studsa som två kaniner på uppåttjack under tiden vi var ute i banan. Och detta trots att vårt lag fick uppleva en del bakslag under loppets gång. En i laget fick ett astmaanfall som gjorde att vi var tvungen att pausa tills hon fick tillbaka andan. Sedan lyckades jag klanta mig på ett hinder och skada knäet på ett riktigt löjligt sätt. Som tur var gjorde det bara ont när det hände, sedan släppte det ganska snabbt (åtminstone kände jag inte så mycket under återstoden loppet, nu är knäet svullet och ont. Yeeey!). Och så på näst sista hindret stukade Örnie sin fot riktigt illa. Fastän hon knappt kunde gå tog hon straffrundorna på de två sista hindren och haltade in i mål. Det är vad jag kallar kämparanda. 

I slutändan tog loppet rätt lång tid för oss att genomföra – men jag tänker att vi då fick ha roligt under en längre period än de som var riktigt snabba, hehe. Dessutom tycker jag vi var riktigt bra på hindren, vilket också var vårt mål och förhoppning med loppet. 

Idag har jag fortfarande rätt ont i kroppen. Förutom knäont har jag svårt att sträcka ut högerarmen helt – någonting tar emot i överarmen – och jag har några blessyrer på benen som ömmar. Men jag är fortfarande lycksalig över upplevelsen och längtar redan till jag får ge mig ut i en hinderbana igen. Jag ska bara låta kroppen återhämta sig lite först. 

Ett taggat gäng innan starten!

Inte nog med att vi hade lagtröjor – vi hade dessutom lagfrisyr.

Vi hade världens bästa hejarklack på plats som peppade oss under loppet, bjöd på banan och hade med sig egna medaljer som vi fick efter målgången.

Väl i mål var vi något skitigare, hade fler skador och bar världens största leenden på läpparna. Så jäkla kul att vi klarade rampen i år förresten (om än med lite hjälp)!