Vrider ur det sista från fjällen

Jag kommer nog leva en god stund på påskhelgen som jag tjatat om, men jag ska försöka släppa den här i bloggen. Strax. Jag ska bara slänga upp några sista bilder därifrån.
Sen går jag vidare, jag lovar.

I år bodde vi fem personer i pappas och Monikas lilla stuga. Även om det såklart blev många personer på få kvadrat upplevde vi det som att Berit, alltså katten, tog mest plats då hon vandrade omkring i våra sängar om nätterna. Tur då att hon är så himla mysig – som här ovan då hon mös med Malin framför elden ute på gården.

Berit är inte det enda djuret som är med under påskfirandet. Inte mindre än fem hundar ingår i vårt gäng – vilket jag som crazy animal lady förstås inte klagar över. På bilden är det Dupont och hans pappa Wallander, som till vardags tjänstgör som fjällräddningshund. 

I lördags körde vi skoter till Tärnasjön, där Malin och Daniel lagade kolbullar till lunch. Jag hade halloumi istället för fläsk i mina, vilket var otippat gott! Pappa såg också ut att njuta av maten. 

På väg hem från Tärnasjön passerade vi kungens stuga i hopp om att få ett rojalistiskt inslag på påskhelgen. Han var inte där.

Hela konkarongen på väg hem från en fin dag.

Efter söndagens respektive äventyr (jag åkte skidor, pappa och Monika fiskade och Malin och Daniel åkte utförsåkning i Hemavan) sammanstrålade vi vid stugan och tog igen oss lite innan det var dags för bob-TM. Och om det kan ni ju läsa i föregående inlägg.

Första timmarna i Tallinn

Vad bra det gick för mig att uppdatera om Tallinn-resan förra veckan. Men jag har tillbringat typ tre sekunder av min vakna tid här hemma sen jag landade förra måndagen, så det har inte funnits tid riktigt. Sedan tror jag inte preis att det är någon som har längtat särskilt mycket efter det? 
Men skit samma. Här kommer en liten sammanfattning av våra estniska äventyr. Åtminstone från de cirkus 35 första timmarna. 

Jag och Sandra möttes upp på flygplatsen i Helsingfors och åkte sedan samma plan därifrån den sista sträckan till Tallinn. En rolig parantes är att vi inte hade pratat ihop oss om vilka flyg vi skulle ta, utan det var en lycklig slump. 
Vi anlände sedan till Dennis kring middagstid – och gå ut och käka var det första vi också gjorde. Så himla mysigt att vara samlade alla tre för första gången på nästan fem (!) år. 
Om någon tänkt åka till Tallinn hette denna restaurang Von Krahli Aed, kan verkligen rekommendera den!

Jag åt en rätt med bland annat en kräm på vita böner, palsternacka och getost. Tallinns utbud av vegetarisk mat imponerade verkligen på mig under resan, åt så himla goda grejer där.

Kvällen fortsatte på baren Sigmund Freud. De hade en till synes oändlig drinklista med innovativa cocktailnamn. Jag drack Sex and the city och Don't trust the guys – så bra! Sedan gick vi hem och sov, trötta efter arbetsveckan och resan. 

Under fredagsförmiddagen traskade vi omkring på Old town's steniga gator och knatade upp till utsiktsplatsen med vy över staden. 

Vi gick också upp i Sankt Olavs kyrkas torn och spanade in Tallinn från ovan därifrån. En kunde inte anklaga oss för lättja den här dagen, för fy tusan vad vi knallade i trånga trappor. Och jag som blir yr av minsta lilla kände mig lätt svajig för att trapporna gick i sådana snäva spiraler.

Lunchen inmundigades på Vegan Restoran V. Bärs och burgare. Så borde fler fredagsluncher vara.

Därefter var planen att besöka ett kattkafé som kattkvinnan Sandra hade nosat rätt på. När vi kom dit var lokalen helt nedsläckt, vilket visade sig bero på strömavbrott. Medan vi väntade på att strömmen skulle komma tillbaka så att vi skulle kunna dricka kaffe samtidigt som vi klappade katter spanade vi in utbudet på en second hand-butik. Både den gula skjortan med pyjamaskänsla och den mönstrade jackan fick följa med mig ut ur landet. 

Katterna på kattkaféet visade sig vara rätt osociala (fast säg den katt som inte är det?), men ack så gulliga. Den här fulsöta krabaten ville jag ta med mig hem! Dock var det flera andra katter som gjorde anspråk på att få följa med mig, genom att krypa ner i min påse med second hand-fynden. Med hänsyn till den introverta divan jag har här hemma fick de dock stannar kvar. 

Fredagen rullade sedan vidare med ännu fler aktiviteter. Men de och de resterande typ 60 timmarna får jag ta i helgen. 
Så – fortsättning följer.

Den ofrivilliga julmodellen

Att försöka ta stämningsfulla julbilder tillsammans med sin katt med hjälp av kamerans självutlösare är minst sagt en utmaning när den ena parten hatar att bli fotad, hatar sin gulliga tomteluva som hon blivit påtvingad, i slutändan hatar den hon ska fotas med och... ja, helt enkelt är en katt. 

Jag ville försöka upprepa fjolårets succéjulkort som jag tog tillsammans med Smilla. I år hade jag dock ingen fotograf att tillgå, så jag riggade helt sonika upp kameran på stativ för någon vecka sedan. Som synes nedan gick det sådär. 
När jag väl hade fått till en någorlunda bild (alltså ingen av dem nedan) och tillverkat ett julkort upptäckte jag att jag hade lagt beställningen två dagar för sent ute för leverans innan jul. Nu damp korten ner i min brevlåda igår som en glad överraskning, men de hinner ju inte nå mottagarna innan julafton ändå. Tur att det även är en gott nytt år-hälsning på korten... 

Att försöka fånga någon som är snabbare än Usain Bolt och halare än Carl Bildt på bild är lite utav ett omöjligt uppdrag.

"Den halslösa martyren" har jag döpt den här bilden till.

Bra idé att försöka gömma sig bakom tomteluvan Smilla. Briljant!

Till slut gick hon med på att vara med på julkortet – på villkoret att hon fick visa den sida av sig hon tyckte att matte förtjänade mest.

Return of the cat

Trots att jag har känt mig rätt mosig under nästan hela dagen betraktar jag detta som en bra onsdag utav två anledningar, nämligen:

1. Smilla är äntligen hemma hos mig igen! 
Hon har varit på semester på landet i 1,5 månad och jag gissar att hon gärna hade stannat där och fortsatt jagat råttor och fåglar (hon har tydligen varit en riktig killing machine under sommaren). Jag är dock oerhört belåten med att hon ligger bredvid mig i soffan i ryggläge, med sina gulliga tassar i vädret, och sover. Jag vill tro att hon inte lider överdrivet mycket av att inte få döda små gnagare just nu i alla fall. 

2. Jag har blivit rosahårig! 
Det började klia i hårrötterna redan i våras efter att byta nyans på barret och göra något mer färgglatt, men jag ville vänta ut sommarens alla bad och så innan jag gjorde slag i saken. 
Imorse var det äntligen dags att besöka min superfrisör Hanna som fick utöva sin magi. Håret blev inte riktigt den färg jag var ute efter inledningsvis, men det är helt enligt plan eftersom det ändå kommer tvättas ut och (förhoppningsvis) bli den något ljusare rosa nyansen jag suktar efter. Det känns hur kul som helst med en kulört kalufs, särskilt nu när vi går mot höst och vinter då jag brukar flytta in i idel svarta kläder. 

Känner mig så trött just nu att jag knappt vet vad jag skriver, ska skyndsamt råda bot på det genom att göra ett svandyk ner i sängen. Jag håller tummarna för att jag ska få sällskap av en gosig katt!

Viktigt med ett tröjombyte när en ska föreviga sin nya hårfärg (och älskade kisse!), haha. 

Min (inte längre så) lilla Smilla

2,5 år och några kilon (för oss båda, haha) senare. Men fortfarande är Smilla, i min bok, världens bästa katt. 
Imorse när hon hörde att min väckarklocka ringde så galopperade hon från köket och flög upp i sängen för att bli kliad. Senare, vid frukosten, satt hon som vanligt nedanför bordet och väntade på att få sig några bananbitar. Det är vår lilla morgonrutin, att ha en fruktstund. 

När jag kommer hem ikväll vet jag att hon kommer sitta och vänta på mig i hallen och när det återigen är dags att sova kommer hon lägga sig på sin sida av dubbelsängen. 
Det är så himla fint att ha en djur-kompis. Har ni inte det – skaffa! Och är ni allergiska – sluta med det. 

Allt jag behöver en fredagskväll

Bild från i fredags. En öl i handen och en katt i famnen – det är vad jag kallar fredagsmys!

Som jag även skrev på Instagram: Jag är så himla tacksam över att ha djur i mitt liv. De gör mig genuint lycklig och får mig att känna mig lugn. I framtiden planerar jag att bli 2000-talets Noa, fast istället för en ark ska jag ha en gård med två individer av varje djurart. Tänk, vilken drömtillvaro det hade varit!

Jag och min katt

En ytterligare fördel med att stambytet äntligen är klart är att Smilla äntligen kan bo hos mig igen! Det gick ju inte när renoveringen pågick, eftersom jag då skulle ha varit tvungen att utsätta henne för ett väldigt oväsen samt obehaget att vara instängd i ett rum hela dagarna. 
Nu har istället stambytet påbörjats hos hennes husse (ja, vi bor i samma förening. Jag gick med på att flytta ut från lägenheten, men inte från området) vilket innebär att jag får rå om henne i hela fem veckor!

Och nu är det bara jag och Smilla igen, eftersom Findus har fått ett nytt hem. Han må vara helt underbart gosig, men jag är ändå glad över att Smilla är ensam katt återigen. Så länge Findus var med i leken såg jag inte röken av henne. Nu är hon däremot nästan överdrivet tillgiven. Hon följer mig som en liten hund och vill vara så nära mitt ansikte det bara går. Vilket förstås är på både gott och ont, men det är kul att hon börjat uppskatta närhet mer. 

Jag skojade härom dagen om att typ alla andra i min ålder börjat köpa hus, gifta sig och skaffa barn – medan jag själv skyr tvåsamhet, impulsshoppar en liten lägenhet och hänger med min katt. Men alltså, det är inte så jävla dumt ändå när jag tänker efter. Inte dumt alls faktiskt. 

Jag ledsnar aldrig på det här gulliga fejset.

På flykt från fulheten

Förra söndagen flyttade jag tillbaka till min gamla lägenhet. Det är förstås bara tillfälligt – Johan är bortrest och hade vänligheten att låna ut sin boning till mig så att jag skulle få slippa stambytet och toalettlösheten för en stund. 
Jag trodde det skulle kännas konstigt och kanske till och med lite vemodigt att bo här igen, men det känns faktiskt enbart skönt att få en semester från allt damm, täckpapper och plast. För att inte tala om hur skönt det är att ha tre meter till toan istället för tre trappor. 

Men det allra bästa med att bo här är att jag får hänga med katterna! Ja, katterna i plural eftersom J tagit ytterligare en kissemiss på prov. Smilla har inte bott hos mig sedan innan jul på grund av stambytet, så det känns himla fint att få rå om henne igen. Fast hon blir allt som oftast bortknuffad (bokstavligt talat) av Findus, som är en riktig myskisse. Har dock döpt om honom till Dr Jekyll and mr Hide då han på en millisekund kan gå från världens gosigaste till ett litet monster som hugger en jättehårt. 
Men trots det – livet med djur är jäkligt härligt alltså. Längtar tills den dag jag har min egna Noas ark med världens alla djur typ. Men just nu nöjer jag mig bara med att få ett hem där det finns en toalett och noll hantverkare så att Smilla kan bo hos mig igen!

Tyvärr går Smilla och Findus inte så bra ihop – det är mycket fräs och tillbakadragna öron. Men en kväll när jag skulle sova chockade de genom att ligga i sängen båda två. Så jädra mysigt!

God jul!

Äntligen julafton!

Jag vet inte om jag befinner mig i någon direkt julstämning – men vad tusan är det egentligen? Jag ser åtminstone väldigt mycket fram emot den här dagen! Att få umgås med min familj hela, långa aftonen. Äta mat och godsaker tills jag börjar må dåligt. (Förhoppningsvis) Se andra bli glada över mina julklappar till dem. Och (förhoppningsvis) få öppna några julklappar själv (ja, jag erkänner att jag fortfarande är barnsligt förtjust i att få julklappar).

Jag hoppas att er julafton blir vad ni hoppas på! Med dessa bilder vill jag och Smilla önska er en god jul!

Att teama ihop med en bjässe

I kväll fick jag äntligen rida igen, för första gången på tre veckor. För två veckor sedan var det teorilektion (trist, men rätt nödvändigt antar jag) och förra veckan missade jag på grund av jobbfest. 
Det blev en storstilad comeback i sadeln då vi fick hoppa kryss för första gången! Nu var hindret så pass lågt att det inte var något hopp att tala om, men det var ändå kul att känna hur Lord Wilhelm jobbade för att ta sig över det. Jag längtar tills vi får börja hoppa högre höjder. 

Efter dagens lektion tänkte jag på hur glad jag är över att jag beslutade mig för att börja rida förra hösten. Det har visat sig vara en väldigt fartfylld och spännande sport, samtidigt som den kräver fullt fokus. Jag tänker att jag hade kunnat börja med motorsport för en lite liknande upplevelse – fast då hade ju den här biten att få samarbeta med en annan levande varelse gått mig förbi! För häftigast av allt med ridning i mitt tycke är att jobba ihop som ett team med en 600 kilo tung häst. Att få den att göra som jag vill, det är en otrolig tillfredsställelse. Ytterligare en kul grej är att en märker så tydligt att alla hästar är individer precis som du och jag – det som funkade med ridskolehästen jag hade för en gång funkar inte med den jag hade idag.

Nästa vecka är det julavslutning på ridskolan och då ska vi få testa rida barbacka. Det ska bli skoj att testa!

En något misslyckad selfie med fantastiska Lea som har varit min fredagskompis en stor del av hösten. Idag fick jag dock byta sällskap till nämnda Lord Wilhelm, men han är en raring han med!

Världens sötaste (när de sover)

Minns ni de bedårande kattungarna som jag hälsade på för en tid sedan? De bor numera hemma hos mig tillsammans med sin mamma! Det är bara tillfälligt medan deras riktiga mattar och hussar är borta, men det är ju sannerligen ett drömuppdrag. 

Stora delar av tiden ligger de små missarna och sover sött, tätt intill varandra. Det är tur att de sover så mycket som de gör, för när de är vakna är de riktiga odågor! Klättrar i gardiner, biter sönder blommor, springer över mitt huvud när jag sover och lever om som en hel elefanthord är några av deras specialiteter. Fast de kommer undan med allt sådant eftersom de är så söta och roliga. Jag får verkligen skratta hela tiden åt deras tokigheter – vissa gånger mer än andra. Som att en kattunge hade bajsat på Lisa igår natt, det var en riktig höjdare!

Nästan hela syskonskaran samlad.

Mitt favoritfotomotiv alla kategorier: Gäspande katter. Jag har ett stort arkiv!

Bromance.

Game of gården

En av mina sjuksysselsättningar igår var att jag betraktade katter ute på gården. Den ena var en, för mig, okända katt som satt uppflugen i ett träd utanför vårt fönster. Den andra katten var Smilla, som satt nedanför trädet och väntade på att katten skulle komma ner så att hon kunde få jaga bort den. Addera en retfull skata till dramat, som hoppade efter stackaren i trädet, så har ni min slow TV-liknande underhållning. 
I en halvtimme betraktade jag det långsamma skådespelet, innan katten till slut vågade sig ner – och mycket riktigt blev ivägschasad av Smilla. Queen of the yard. 

Så spännande saker har jag för mig i nuläget. Blev inte friskare under natten utan snarare tvärtom, men jag tror att jag besparar er dagens historia om hur jag såg en av snöhögarna utanför smälta en aning.

Ni ser ju spänningsfaktorn i detta! Fullt normalt att glo på två katter i hyfsat låste positioner under en halvtimme.

Smilla ba: "Stick iväg sa jag!"

PS. Precis när jag väntade på att de rafflande bilderna ovan skulle importeras hörde jag ett kattskrik här utanför. Gick ut på balkongen och fick se Smilla – samt två katter till (ingen av dem var samma som igår). Det är ju på riktigt någon Game of Thrones-uppgörelse för katter som pågår här!!!

Sötchock deluxe

Idag fick min crazy cat man sitt lystmäte när vi hälsade på hans syster, som sedan fyra veckor tillbaka huserar sex kattungar. Det ska väl erkännas att jag också tyckte det var übermysigt att hälsa på de små gosbollarna – de är verkligen bedårande!

Vi var där i flera timmar och betraktade, klappade och myste med kattungarna. I slutet av visiten la jag mig på soffan med en liten kisse och allt eftersom bar Johan och hans systerbarn fler kattungar till soffan. Efter en del utforskande och klättrande från deras sida somnade två stycken på min arm respektive mage. Jag ville aldrig kliva upp därifrån!

Jag hade också i uppdrag idag att fota sötnosarna till kommande säljannons. "Världens bästa uppdrag", tänkte jag innan, men det visade sig vara ganska lurigt. Det borde jag visserligen ha förstått eftersom det är tillräckligt svårt att fånga Smilla på bild – att fota sex små nyfikna rackare som alla sprang åt olika håll var en riktig utmaning! 
Men jag tror jag fick till några bra bilder. Här kommer några (som inte är tänkt till annonsen):

Sötklumpen

Alla som kommer hem till oss och träffar Smilla säger numera nästan samma sak: "Vad tjock hon har blivit!"
Ja, nog har hon allt blivit allt mer klumpformad vår lilla primadonna, men på djuraffären säger de att hon har ett hälsosamt hull som är fullt normalt för bondkatter. Och så länge hon mår bra ser jag det inte som något problem – alla ska väl inte behöva vara smala för att passa in idag? 

Tjock eller inte så är hon fortfarande väldigt söt den där katten. Kolla bara!

Drottningen är tillbaka

När katten är borta lämnar hon ett stort tomrum efter sig. Ett gammalt djungelordspråk. 

Smilla har befunnit sig på jullov hos Johans mamma sedan förra tisdagen och det är faktiskt helt sjukt vad tomt det är här hemma utan henne. Ingen som möter en i dörren när man kommer hem. Ingen som redan ligger i sängen och väntar på oss när vi ska sova. Ingen som kletar ner vardagsrumsfönstret med sina lortiga tassar när hon vill bli insläppt.....

I eftermiddag var längtan så pass stor att vi gav oss ut i det halkiga väglaget för att hämta hem henne. Jag var lite nervös för att hon skulle bli sur eftersom hon verkar trivas lite väl bra hos svärmor, plus att hon haft sällskap där av sin "kusin" Trassel. Lyckligtvis tycks hon vara nöjd över att vara hemma och slippa dela hus med en kattunge, för mellan utesvängarna ligger hon i mitt eller Johans knä och kurrar. Så skönt att Queen S är tillbaka igen!

Bild från förra veckan när jag försökte ta ett julkort på Smilla. Först klöste hon mig som fan när jag försökte sätta ett sidenband runt halsen på henne (jag får skylla mig själv), sedan parkerade hon sig mitt i paketinslagningsröran och vägrade posa vackert framför granen. Katter alltså.

Häst när det är som bäst

Det är så himla mysigt att starta helgen med en ridlektion på fredagseftermiddagen. Komma in i stallet, hämta sadel och träns och sedan gå och hälsa på Semarillion (eller Sillen som han kallas). Eftersom jag har fått ha honom varje lektion upplever jag att vi känner varandra ganska bra vid det här laget: Jag vet att han skrapar med hoven när han blir borstad för att han vill bli gullad med och inte att han är arg. Jag vet att han kommer protestera och blåsa ut magen till max när jag ska sadla honom. Jag vet att han är rätt slö när det kommer till skritt, men desto piggare vid trav. Och när det är dags att ställa tillbaka honom i spiltan kommer han dyka ner i matskålen för att se om det finns något ätbart där. 
Att rida är förstås det roligaste. Tyvärr är lektionerna rätt korta, så det gäller att känna sig närvarande när en väl sitter på hästryggen. Om inte annat för att inte trilla av min något skumpiga, fyrfotade vän.

Nu fortsätter min fredag i temat häst. Jag ska börja recensera böcker för tidningen och först ut är, passande nog, Till häst genom Västerbotten. Känns dock som att jag kommer vara en usel bokrecensent eftersom jag bara läser just innan jag ska sova och då somnar jag alltid efter ungefär fyra sidor. Så vill ni läsa någon av mina recensioner får ni vänta till ungefär tre månader efter att boken släppts....

Min fredagskompis. Foto: Umeå ryttarförening

Semesteråterblick del 1: Torpet

Eftersom min semester bjöd på (i princip) idel solsken och mycket roligheter hann jag inte riktigt blogga om allt det jag ville. Därför kommer jag publicera några återblickar från dessa tre fantastiska veckor – om inte annat för att jag ska kunna titta tillbaka på det i november då dagarna är ett konstant mörker och kylan ilar i märg och ben. 
Först ut: Torpet!

Några dagar under min andra semestervecka tillbringade vi i ett torp som tillhör Johans släkt. En charmig gammal kåk, med råttskit på vinden.

Smilla var förstås med. Hon ägnade mest dagarna åt att utforska åkrarna och fräsa åt de tre katterna som bodde på gården intill.

Första kvällen åkte engångsgrillen fram.

Och vi lyckades till och med få en middagsgäst, där mitt ute i obygden.

Senare blev det fiske i vackra Fällforsen. Självklart inte bland stenarna på bilden, men eftersom jag tycker just den miljön är så vacker får den gestalta fisketuren.

En annan dag skulle vi fiska i en sjö som "bara skulle ligga 500 meter från huset". Vi traskade genom oslagen åker, genom snårig skog, förbi björnspillning och blev kalasade på av tre miljoner mygger innan vi kom dit. 500 meter – jo, just det...

Väl framme visade det sig att sjön var lika svåråtkomlig som vägen dit. Fanns ingenstans att stå och kasta från, så det var bara att traska hemåt igen...

Vid nästa fisketur satsade vi istället på ett säkert kort, där vi visste att det gick att fiska. Ser ni bjässen som Johan fick på kroken?

Till slut var det dags att lämna idyllen och bege sig mot civilisationen igen – till Smillas stora förtjusning!