Jag var med om en sådan sjuk grej ikväll!!!
Okej, nu kommer ni bli besvikna över vad jag ska berätta, men ur mitt perspektiv har jag fasen varit med om ett mindre mirakel.
För drygt två timmar sedan skulle vi avsluta kvällens hiphop-lektion med att lära oss ett nytt parti av en koreografi, där alla steg utförs på marken. I det allra sista steget står en på huk, snurrar, låser ihop benen och gör ett hopp för att ta sig hela vägen runt. När jag har testat det två–tre gånger känner jag att något har hänt med mitt problemknä. Jag försöker ställa mig upp, men jag kan omöjligt räta ut vänster ben och helt plötsligt väller smärtan upp.
Alla bara stannar upp (turligt nog var det jäkligt få med på kvällens lektion som fick bevittna spektaklet) och undrar vad som hänt mig. En skyndar sig fram till mig och förklarar att han dessvärre inte är ortoped, men däremot hjärtläkare och kan göra sitt bästa för att minnas vad han fick lära sig om knäskador under sin utbildning. Han känner på knäet, men kan förstås inte uttala sig riktigt om vad som är felet. Sedan försöker han hjälpa mig räta ut det, samtidigt som jag biter mig i tungan för att inte skrika av smärta.
När det inte går att räta ut vänsterbenet får jag hjälp att resa mig upp på högerbenet och hoppa på det till en bänk på andra sidan danssalen. Det är stört omöjligt att för mig att stödja på det onda knäet! Här börjar jag mentalt förbereda mig på att ställa in mitt Vasaloppsdeltagande om två veckor och får verkligen anstränga mig för att inte börja gråta – inte på grund av smärtan, utan av den frustration och ilska som väller upp.
Hjärtläkaren ringer 1177 för att höra om de ska skjutsa mig till primärvårdsjouren eller akuten (har jag världens snällaste i min dansgrupp eller vad?!) och under tiden sitter jag med benet i högläge på bänken samtidigt som jag försöker sträcka ut knäet.
Plötsligt knäpper det högt i knäet och det känns som att det viker sig åt fel håll. "Det där var nog allt annat än bra", hinner jag tänka innan jag inser att knäet nu är utsträckt. Så jag försöker försiktigt ställa mig upp på det, vilket inte är något problem. Instabiliteten, oförmågan att räta ut benet och den jävulska smärtan är som bortblåst och kvar återstår bara en molande värk. "Jag behöver nog inte åka på primärvårdsjouren", säger jag lite generat och alla som engagerat sig i knädebaclet tycks dra en lättnads suck.
Trots att jag nu framstår som en simulant och drama queen av rang kan jag inte låta bli att känna lyckoruset välla upp. Det är ju fantastiskt härligt att kunna stå på egna ben!
Nu ligger jag i soffan med knäet i högläge, insmort med kylgel och förpackat i en stödstrumpa jag har kvar sedan knäoperationen och snuddar vid tanken: Hur fasen ska det gå för fröken Kan själv ifall jag pajar knäet på riktigt igen? Jag bor ju ensam, tre trappor upp utan hiss.
Jag hoppas verkligen att jag fortsätter ha knäppen på min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar