Aldrig mer en TV-kurs!

Mitt nya hatord består av enbart två bokstäver: TV. Jag ogillar den där kursen å det grövsta, åtminstone alla helvetesuppgifter vi har i den. Idag har jag spenderat tio timmar på skolan, trots att vi inte hade någon schemalagd lektion idag. Förmiddan gick åt till att filma, det gick ändå rätt fort och smidigt. Men sen det där jävla final cut: programmet får en att vilja döda datorn - om den hade ett liv. Det tog tre timmar innan vi ens hade fört över materialet på datorn, och då hade vi ändå haft två tv-studenter och en från service center till hjälp.
Halv åtta var vi klar med redigeringen, och då har vi lika förbannat några små detaljer att slipa på. Fyfan vad jag längtar tills den här kursen är över...

Det har i alla fall funnits två ljuspunkter på den här dagen.
Den första uppstod redan 5.44 på morgonen, och nej det var inte att solen gick upp. Jag fick ett sms av mamma där det stod att min kusin Erika har fått en pojke i natt! Så nu blir det ett besök hos henne nästa gång jag är i Umeå för att beundra lillknodden. Tänka sig att släkten utökades med ytterligare ett marsbarn idag...

Den andra ljusglimten var också ett sms faktiskt, men det från min kära VD där hon skrev att jag var "typ den bästa kompis man kan ha". Sådant värmer!
Men det är samtidigt skrämmande när jag insåg hur dålig jag (och många med mig) är på att uttrycka min uppskattning till mina nära och kära. Det måste jag genast bli bättre på, för ni ska bara veta hur fantastiska människor jag är omgiven av!

Alarmet på den biologiska klockan ringde nyss...

I gårdagens tidning var Sandra, Björn, Hampus och lilla Hugo med på babysidorna. Och som det stolta moster man är visade jag leende upp den gulliga familjen för de klasskompisar som orkade slå ett getöga i tidningen...

Hur som helst så väcker deras familjeexpansion en hel del tankar om ens egna, eventuella framtida ungar. Jag har insett att det här med att komma överens om namn kommer att resultera i ett mindre krig, om jag och Simon får barn tillsammans. Vi har redan hittat våra favoritnamn, men vi delar inte ett enda - istället avfärdar vi den andras med "nej, fy vad tråkigt/fult/konstigt" alternativt "nämen det heter ju hon/han i min släkt eller den personen som jag inte gillar". Jag antar att sånt där löser sig om man väl ligger med en skrynklig unge i famnen, men såhär i fantasistadiet känns det som att det kommer bli ett mörker att hitta ett namn som båda gillar.

Roligare är att, som vi gjort i eftermiddag, spekulera i hur våra avkommor skulle kunna se ut. Dagens förslag var: korta (Simon sa även "tjocka", men jag stryker det eftersom jag inte tycker att någon av oss har sådär överdrivet mycket hull), småfotade, fräkniga, blåögda, snickartummade (?), knövelörade och med en virvel i håret. Jag ställer mig dock tveksam till båda korta och småfotade. Visserligen är Simon kort och har små fötter, men jag är ju faktiskt rätt lång och har helt normalstora fötter! Med de andra förslagen känns det rätt givet att det kommer bli det faktiska utfallet, eftersom det är dominanta anlag/anlag som vi båda bär på. Om vi nu skulle få barn alltså.

När man diskuterar sånt här känner man faktiskt att lusten efter att skaffa barn ökar. Både för att jag vill ha barn i framtiden men även lite för att se hur utfallet faktiskt blir... Nej, man kanske ska slänga p-pillren och börja produktionen, haha!

Diskussionsframkallande.

Det blev en pajk

I natt har jag blivit "moster" igen. Eller Sandra och Björn fick en till pojke i natt, så riktigt moster är jag väl inte. Men Simon blev morbror för andra gången i alla fall! Jag ser riktigt fram emot att fara till Vännäs nu och se den lilla knodden :)

Och idag hade jag tänkt sova ut, vilket gick sådär. Jag gick och la mig halv två igår, men vaknade lika förbannat halv nio imorse och kunde inte somna om. Ganska frustrerande, då det här är min enda sovmorgon i helgen. Imorrn öppnar jag, så då blir det inte nå mycket snoozande...

Simon sover däremot fortfarande, med all rätt. Stackarn blev väckt halv tre imorse med beskedet att Sandra va på väg in till förlossningen, och att han var tvugna att skjutsa sina föräldrar från stugan här i Lycksele till Vännäs för att dom var tvugna att vara barnvakt åt Hampus (Sandra och Björns första son). Så han var väl hemma igen vid halv sex-tiden, lagomt mör. Hoppas det går bätte för han med sin sömn än för mig med min.