En pastellkaramell

Jag har (tillfälligt) bytt tjänst på Folkbladet. Min nygamla roll är numera webbreporter. Jag fick förfrågan om jag kunde tänka mig att byta i fredags, tackade ja på stående fot och påbörjade webberiet idag. Tvära kast. 
Detta innebär att jag jobbar kväll varannan vecka. Vilket innebär tid för morgonpromenader och helgfrukostar på en måndag. Vilket, tyvärr, också innebär att jag är hemma från arbetet när det är läggdags. Jag kom liksom nyss hem från arbetet. 

Men nog om det! Det jag egentligen ville säga var att jag gick in för att se vårig ut idag. Kan ej minnas när jag var en sådan pastellkaramell sist.

Väldigt mycket "la, la, la" över bilderna konstaterar jag nu. Men jag försökte gå all in på vårtemat, antar jag...

Min första vecka på instagram

På tal om Instagram: Nu när jag (till slut!) hoppat på det tåget tänkte jag börja köra en veckosammanfattning av sånt jag postat där, för de som är ännu tjurigare än mig. 

Här är veckans skörd: 

Vinkade adjö till min hemstad förra söndagen, efter en trevlig helg där med familj och vänner. Vi ses snart igen, Lycksele! // Kärlek vid första ögonkastet var vad jag upplevde när jag fiskade upp denna trevliga bomberjacka ur ett paket. Min garderob jublade över att berikas med lite färg.

Årets uteserveringspremiär skedde på Allstar i tisdags. Kan dock avslöja att jag nog inte hade klarat den utan infravärmen... // En efterlängtad bokleverans landade i min brevlåda. Hatet läser jag febrilt om kvällarna, men några hamburgare har jag ännu inte hunnit flippa.

Jag fick som sagt klara mig utan baddräkt på vattengympan i veckan, men däremot fick jag låna en sexig badmössa av landstinget. // Johans syster bjöd in till födelsedagsmiddag. Hela hans enorma familj var där – inklusive Kerstin, förstås. Men hon var mest intresserad av att leka med telefoner.

Den veganska födelsedagsmiddagen kröntes med en magnifik passionscheesecake och en utsökt chokladkaka. // Igår, när jag såg film med VD, försökte jag däremot hålla mig på den smala linjen med frukt. Den som säger att det också är godis ljuger, fast gott var det ändå.

Ni hittar mig på insta under namnet @annaebergman.

#jagtänkerintehellerståivassenisommar

I veckan försökte jag hitta en baddräkt inför mitt första vattengympapass med ortopedens knägrupp. In i Stadiums provhytt bar det av, med en hög badkläder dinglande från galgar. Där hände plötsligt något. En bilring av solid fett framträdde under baddräktens avslöjande tyg. I spegeln såg jag i bästa fall en valross. I sämsta fall en strandad val. 
Det blev inget baddräktsköp för mig den dagen.

Jag känner att jag var tvungen att dela med mig av denna händelse, denna vanföreställning som drabbade mig, för att jag ska kunna skriva följande: 
Är det inte dags att överge denna kollektiva, tysta överenskommelse om att all vävnad som inte är ben eller muskler är ett misslyckande? 

Jag skaffade som sagt Instagram förra veckan. Där är denna tysta överenskommelse nästan löjligt påtaglig. Varannan bild (gravt överdrivet, men ändå inte så långt från sanningen) illustrerar pumpade muskler på gränsen till att brista, närbilder på magrutor, före- och efterbilder på folk som gått från "feta" till "inspirerande". Imponerande? Absolut! Kanske till och med just inspirerande. 
Däremot lämnar somliga hashtagar till dessa bilder en väldigt sur eftersmak hos mig. Hashtagar såsom vitänkerinteståivassenisommar och liknande på samma tema. Hashtagar som talar om för betraktaren att om man inte gör sina timmar på gymmet varje dag är man förvisad till gäddornas viste hela sommaren. 

Vad fan är det för föreställning egentligen? Att stranden är reserverad till #strongisthenewskinny-människorna och att alla andra är förpassade till ett plats utanför deras åsyn. Själv tycker jag det är jäkligt kul att bada sommartid när temperaturen tillåter. Att springa i vattnet med ett falsettskrik, stå på händer under vattnet, låta mig lufttorka i solskenet under samtal med vänner och sedan springa i en gång till. Och detta utan en tanke på att det kanske råkar dallra till i magtrakten när jag skuttar ner i vatten och att celluliterna grävt sig lite, lite djupare i låren sedan förra sommaren. 

Därför tycker jag det är så jäkla synd att denna kollektiva, tysta överenskommelse letat sig in även i mitt medvetande och får mig att se en valross i min egen spegelbild. Men jag tänker försöka jobba bort denna tanke. Inte genom att försöka panikbygga muskler för att smälta in, men kanske genom att köpa en baddräkt i alla fall och bara skita i hur fan jag egentligen ser ut i den. 

Vi ses i vattenbrynet i sommar! 

Hem till byn

Den här helgen gick visst skitsnabbt den också, fastän jag hade en extra ledig dag. Men jag har haft himla kul, så det spelar faktiskt ingen roll! 
Så fort Johan slutade jobba i fredags kastade vi oss in i bilen och styrde mot Lycksele. Där har vi hälsat på en massa folk; sovit hos mamma, grillat hos pappa, fikat hos flera, svängt förbi och sagt hej till somliga... Tyvärr hann jag förstås inte träffa alla jag hade velat träffa. Det lär dock inte dröja länge till nästa gång jag besöker min hemstad igen – då hoppas jag att vi andra ses! 

För att mildra Johans golfabstinens var vi även nere på golfbanan en sväng och slog lite på rangen. Eller, rättare sagt: Han slog, jag njöt av vädret. Och så bistod jag med att filma hans sving – jag vill ju att han ska bli bättre så att jag en vacker dag kan bli golffru (minus att behöva jaga honom med en järntrea). 

J råkade slå bort sina armar på rangen...

Jag, min äckliga utväxt och min kära mor.

Imorrn kan jag förvandlas till zombie

Äntligen helg! Den kunde nog inte ha kommit lägligare. Nog för att jag var ledig igår också, men jag är i behov av mer återhämtning än så. 
De senaste två helgerna (som jag varit ledig) har en dag gått åt till att vara ohyggligt trött. Ni (kanske) vet; Sådär trött att jag vandrat runt i ett töcken och uteslutande tänkt på när jag äntligen ska få gå och lägga mig... 
Förra helgen hade jag ju däremot inte tid till sådana aktiviteter eftersom jag arbetade, så jag misstänker att zombiemood slår till i morgon. 

Senare i helgen har jag förresten inte tid till sånt tjafs heller. Imorrn åker jag nämligen till Lycksele för att umgås med familj och vänner. Har längtat så!

 En favorit i repris, från sist jag var i Lycksele.

Jag ger det ett försök

Jag har vägrat Instagram. Tyckt att nu får det räcka med sociala medier. 
Flera vänner och bekanta har propsat på instas förträfflighet, men jag har stått emot. Tills idag. 
Då min syster – som är en av de mest sociala medier-skygga personerna jag känner – frågade härom dan vad jag hette på Instagram kände jag att det var dags att sänka garden. 

Så nu hittar ni mig under Annaebergman. Följ mig gärna.

Tur att jag inte blev en gamer

Jomen, det blev ju en kul kväll igår precis som förutspått! 
Emma och VD anlände just när den värsta hagelskuren härjade här ute, men när vi väl skulle grilla var vädret desto vänligare. Visst var det en smula kallt, men det hör väl Valborgsmässoafton till? 

Efter grillningen och ätningen och lite mellansnack slog vi igång Wii:et för att ha en trevlig spelstund. Trodde jag. När det visade sig att jag var sämst på allt vi spelade var det inte så trevligt längre och jag fick en impuls att bryta sönder handkontrollen. 
Det är tur att jag aldrig blev någon datanörd. I så fall hade jag varit en sån där som knäcker tangentbord över knäet så fort det går dåligt (jo, jag känner en sån person)... 
Tillslut spelade vi kort istället, mycket mindre frustrerande. 

Idag är jag inte ute och går i något demonstrationståg. Däremot har jag gått i motionssyfte och då passerade jag Rådhustorget. Verkar vara många, många andra som ägnar sig åt demonstrerande i Umeå idag. 
På en stund ska jag åter in på stan, för att inmundiga årets första glass tillsammans med VD. Känns passande såhär under första maj.

Här står vi och grillar! Hepp!

En köttig och göttig kompott. 

VD och Emma ger prov på olika sinnesstämningar...