RIP Metal

Min inte alltid så goda vän, men väldigt fina ödla Metal somnade in i kväll. Han har inte ätit på evigheter så antagligen dog han av svält. Stackars min lilla bebis! Vila i frid nu pojken.

Mina bebisar har flyttat!

Om någon har undrat över vart mina bebisar - Heavy och Metal - har tagit vägen kan jag meddela att de är i trygga händer. De har nämligen hamnat hos moster Lisa! Jag hade gärna velat ta upp de till Piteå, men bor man som jag på 28 kvadratmeter är det inte så lätt att rymma de någonstans... Det skulle kännas lite taskigt att hysa in de i garderoben. 

Idag har jag i alla fall lekt lite med gógumman (Heavy), hon är så himla söt! Skåda bara bilderna nedan!

Ett ärligt försök att skaffa vänner...

Idag, efter det att jag kom hem från Tannbergsskolan, fick jag för mig att jag skulle ta fram Metal och vara lite social med honom. Vi har nämligen inte riktigt blivit vänner ännu, han är fortfarande lite aggressiv mot mig... Och jag vet faktiskt inte riktigt varför, han kanske bara tycker att jag luktar illa eller något, haha. Heavy och jag har åtminstone nått någon slags förståelse och acceptans för varandra, men till det stadiet har alltså inte jag och punggeckon (jag kallar Metal så eftersom han har gigantiska cohones) kommit.

Hur som helst, idag när jag tog ut honom ur terrariumet var han jättesocial helt plötsligt och klättrade runt min hand. Sedan satte jag ner honom i sängen - där han aldrig har varit tidigare - men då blev han plötsligt sitt gamla vanliga, elaka jag. När jag skulle ta upp honom sprang han bara iväg och gjorde sitt surljud...

Nu ligger han och Heavy och ser jättesöta ut tillsammans. Ja, tydligen så duger hon som vän i alla fall.

Surisen ville inte vara med på bild...

Såhär gulliga är dom små rackarna mot varandra i alla fall

Hemma hos mina bebisar

Det gick skitbra att köra hem (till Lycksele, alltså) - det tog endast 2,5 timme. Och då höll jag faktiskt hastighetsgränserna! De enda missödena var väl att jag glömde att slå av helljuset nån gång, till den mötande bilens förtret... Jag vet ju hur det är; i vanliga fall brukar det vara jag som sitter bakom ratten och svär över talanglösa tattare som inte har vett att blända av.

När jag kom hem var det en kille som blev glad över att jag var hemma igen - och det var inte Simon. Eller, han visade i alla fall inte sin eventuella lycka lika mycket som Metal. Jag hade nämligen med mig färska larver hem som han tydligen kände lukten av, eftersom han klättrade efter glaset på terrariumet som en hungrig ödla... Eh, vilket han i och för sig är.
Heavy blev också glad, fast det tog ett tag innan hon reagerade på att det var mat på ingång. Hon är lite trögare än sin man - i ödlevärlden är intelligensförhållandet mellan hona och hane tydligen det omvända mot för människovärlden.
Hur som helst, det roliga med H&M (ödlorna, inte klädkedjan) är att de är i princip de enda djur jag pratar bebisspråk med. Jag pratar inte ens det med spädbarn, men när jag ska snacka med mina små geckos tar jag alltså fram fjollsnacket. Pinsamt.

Snyggingen min. Tyvärr kryper det en äckellarv under magen på honom som förstör bilden lite.

Heavy ser ut som en struts när hon sticker ut huvvé ur fuktlådan...

Bildmani

När jag ändå är i farten med att lägga upp bilder på kakor och ofrisserade pojkvänner är det lika bra att jag snör upp en bild på Metal. Var ju som ett tag sedan jag nämnde något om mina små bebisar. Hur som helst lever dom fortfarande, trots att Heavy inte har ätit nu på två månader. Hoppas att hon återfår aptiten snart, annars har vi bara kvar en ödla inom kort...

Metal, med lömsk blick och snorig näsa...

Gårdagens dos av fotboll

Såhär kan det se ut när husse och Heavy kollar på fotboll...

Geckobilder, mars

Snygging-Heavy!

Puss!

"Mormor" och Heavy.

Down in Bloggträsket

Jag har de senaste dagarna utvecklat ett starkt beroende av bloggar. Tidigare läste jag bara ett par enstaka, de som mina vänner och bekanta skriver på. Ja, undantaget är väl Lina, aka Raur. Jag känner hon inte alls, men tycker att hon är en härlig tjej med (vad jag uppfattar som) stark självkänsla som inte låter andras fördomar styra över hur hon ser ut. Men nu har jag även börjat läsa bloggar tillhörande Stureplansklientelet, d.v.s. snygg brudar som bara tycks bry sig om yta. Det som är det dumma i det hela är att jag stör mig på det mesta dom skriver, då deras största problem tycks vara om deras hår ser fult ut en dag och deras mening i livet är att fiska komplimanger. Väldigt ytligt som sagt, men även väldigt underhållande. Jag måste dock försöka ta mig ur bloggträsket, eftersom jag inte har tid att läsa vad folk jag egentligen inte bryr mig ett jota om skriver.

Jag har just försökt få i Heavy någon mat, men utan framgång. Jag vet inte riktigt vad vi ska ta oss till med henne! De två första veckorna matvägrade hon, men plötsligt kom aptiten tillbaka förra veckan och hon åt hur mycket som helst. Men så har hon gått tillbaka till att vara en kräsen rackare, som inte ens bevärdigar laverna hon får serverade en blick. Metal däremot äter som ett svin. Egentligen borde det vara han som hette Heavy, fast han verkar aldrig bli tjockare även fast han slukar maten som att varje larv vore den sista. Jag var föresten tvungen att retas lite med han idag, då Heavy vägrade äta. När hon tröttnade på att ha en larv krympandes omkring sig, och kröp iväg började Metal istället smyga på "bytet". Och just när han skulle gå till attack lyfte jag ut larven igen, till hans stora förtret. Jag vet, det är taskigt - ungefär som att stjäla godis av ett barn. Men han måste samtidigt få lära sig att han inte alltid kan få ta maten som Heavy inte vill ha, så jag ser det som en läxa för han.

God kväll!

Heavy ger mig en mördande blick för att jag försöker tvinga i henne en larv (Back to mobilbilder - jag har lämnat tillbaka digitalkameran till syrran...)