Så obeskrivligt tragiskt

Vilken mörk dag det här blev. 
Jag var ute och kämpade mot slasket i skidspåret när jag fick besked om att en bekant blivit mördad under natten. Även om jag inte kände personen väl har jag känt mig omskakad sedan jag fick veta. Det är så djupt tragiskt att ord inte räcker till.

Jävligt arg känner jag mig också över omständigheterna. Men eftersom ingenting är bekräftat, gärningspersonen inte har erkänt eller är dömd ligger jag lågt med ilskan. Riktar istället mina tankar till de anhöriga och hoppas att de får stöd och finner kraft att gå igenom det här. 

Vila i frid! ♥

Idag skulle du ha fyllt 25

Om inte livet vore så förbannat orättvist skulle Johan ha fyllt 25 år idag. Men eftersom livet är outgrundligt och slocknar alldeles för tidigt för somliga kommer han för alltid vara 21. Det är åtminstone så jag alltid kommer minnas honom – som ung, levnadsglad och fylld av en smittande energi. 

Trots allt: Grattis på 25-årsdagen Johan! Jag hoppas du firar den kungligt i ditt universum.

För alltid saknad

Igår var det den 19 oktober igen – datumet som för alltid kommer vara förknippat med den dag som Johan dog. Han är inte mindre saknad andra datum, men just den 19 oktober varje år sköljer minnena över mig lite extra. De smärtsamma, helvetiska ögonblicksbilderna från den där tisdagskvällen när allt skedde blir lite skarpare. Samtidigt är det också en dag som jag ägnar lite extra åt de vackra, ljusa minnena av det jag fick uppleva tillsammans med honom. 

Fina, saknade Johan. Det är fortfarande obegripligt att han är borta. Så svårt att sätta ord på det jag känner för det. Jag är i alla fall evigt tacksam för att jag fick lära känna honom, vara honom nära och för all lycka han förde med sig. Hur stor sorgen än är för att han lämnade oss på tok för tidigt kommer den aldrig överskugga all glädje han stod för.

Grattis, saknade stålmormor!

Idag skulle mormor ha fyllt 87 år, om hon bara inte dött för elva månader sedan. Vad konstigt det känns att inte kunna ringa och gratta henne idag, fråga hur hon mår och få en fem minuter lång redovisning om hennes sinnestillstånd. 
Och vad konstigt det fortfarande känns att mormor är död. Stålkvinnan som alltid har funnits med, som jag ibland lurades tro alltid skulle finnas med, med tanke på hennes järnvilja och jävlar anamma. Konstigt och tomt. 

Mormors dag till ära publicerar jag ett utdrag ur dödsrunan jag författade någon dag efter hennes sorti från jordelivet. Grattis till dig mormor, fast du inte är med i fysisk form! I minnet lever du alltid kvar. 

Lördagen den 24 mars avled vår älskade mormor och farmor Gulli vid en ålder av 86 år. 
Gulli föddes och växte upp på ett litet torp i Granåsen utanför Lycksele. I augusti 1954 flyttade hon till Joelstorp, gården som skulle bli hennes hem i nästan 60 år. Fastän maken Håkan avled 1971 och de fem barnen flyttade hemifrån en efter en har Gulli aldrig varit ensam. Hon har alltid haft sina djur. De djur som levt med Gulli har inte bara varit redskap i hennes jordbruk eller föremål för hennes intresse. De har varit hennes vänner. Såväl kor och hästar som höns och ankor har haft en egen historia som Gulli gärna berättat om över en kopp kaffe. 

Gulli hade ett stort hjärta och till henne var alla välkomna. Hon hade en förmåga att se det positiva hos personer hon mötte och acceptera allas olikheter. För oss, Gullis familj och släkt, har Joelstorp varit en lika naturlig som trivsam mötesplats där många fina minnen har skapats. Denna starka kvinna lämnar ett stort tomrum efter sig. Vi kommer att sakna vår mormor och farmor så. 

♥

Finstämt förväl.

Jag har ingen direkt relation till Beastie Boys. Därför känns det aningen förljuget att stämma in i den RIP-kör som ljuder jorden runt just nu (även om det förstås alltid är lika beklagligt när personer går bort alldeles för tidigt). 

Fast Fight for your right har jag ju förstås vrålsjungit med i oräkneliga gånger. Med tanke på det känns denna fina hyllning till MCA högst berättigad att slänga upp:

Vila i frid mormor!

Det blev sannerligen en ledsam helg. Min mormor dog igår. Min starka mormor som jag ett tag trodde skulle leva i all oändlighet.

Jag kommer att sakna henne så.

Du saknas vid min sida!

För två år sedan lämnade min älskade "lillebror" jordelivet. Oktober månad kan verkligen detta med beröva mig fina närstående.

Och någon sa att man inte kan älska en hund högt och innerligt...

Somliga ljus brinner aldrig ut

Igår var vi och tände ljus på Majas grav med anledning av att det var två år sedan hon gick bort. Maja ligger begraven ett stenkast från Johan, på "ungdomsdelen" av kyrkogården. Där ligger 50-, 60-, 80- och 90-talister sida vid sida. Som om någon har velat visualisera orättvisa. För det är rent utsagt åt helvete att sprudlande personer med världen för sina fötter ska bli berövade på framtiden.
Hoppas att de har det bra var de än är nu i alla fall!

Älskade, saknade Zorro

För ett år sedan förlorade jag min bästa badkompis, min bästa promenadpolare och mitt bästa myssällskap.

Gud vad tiden går fort, och gud vad jag saknar Zorro fortfarande!

RIP Metal

Min inte alltid så goda vän, men väldigt fina ödla Metal somnade in i kväll. Han har inte ätit på evigheter så antagligen dog han av svält. Stackars min lilla bebis! Vila i frid nu pojken.

I will never hear you bark again

Idag är det elva dagar sedan Zorro klev in i hundhimlen. Och även om jag inte gråter mig till sömns som jag gjorde kvällen innan och efter han avlivades sörjer jag honom fortfarande.

Det kanske låter fånigt men vi är/var så lika han och jag. Sådan herre sådan hund, ni vet.
Vi är/var tokstollar båda två som kan/kunde få ett knäppt infall helt plötsligt. Vi gillar/gillade att stå i centrum, gör/gjorde vi inte det påkallar/påkallade vi uppmärksamhet fort. Och så lossar/lossade vi grymt mycket hår.
I andras ögon var han kanske "bara en hund", för mig var han en trogen vän.

Jag har varit hos pappa tre gånger sedan Zorro försvann, och varje gång väntar jag på att han ska komma springandes nedför trappan och vifta på svansen. Jag gör mig beredd på att klappa honom, och att han sedan ska slänga sig på rygg för att bli kliad på magen. Men det händer inte.

Jag saknar dig, lillebror.

Zorro, jag och Berit i somras. Vilket team vi var!

Vila i frid, världens finaste hund

Sov gott min bästa vän

Nu ses vi aldrig mer på jorden igen.

Grattis Maja!

Maja Bergh, tjejen som rycktes alldeles för tidigt från jordelivet, firar idag sin 18-årsdag där uppe. En dag som hon enligt uppgifter (och av förklarliga skäl) såg väldigt mycket fram emot.
Ja, livet är allt bra orättvist och tar de märkligaste av vändningar. Men jag är säker på att hon har en sjabrakfest i Nangijala - där bryr sig nog ingen om att det är söndag!

Stort grattis Maja!

En vacker begravning och en massa jobb

Begravningen igår var jättefin, mitt i allt det hemska. Hur konstigt det än må låta så spred sig en glädje inom mig under den och blandades med sorgen. Kanske berodde det på att allt var så fint: alla vackra ord, mängderna av rosor och blommor i alla dess färger och framför allt - alla Majas nära och kära som ville ta ett sista farväl.

Efter denna tårfyllda tillställning har jag jobbat. Och det känns faktiskt rätt gött att tjäna pengar medan alla andra super bort de i helgen. Dock var jag lite grinig igår innan stängning eftersom jag var sjukt stressad. Dum som jag var hade jag inte skickat in en uppgift som skulle lämnas in senast klockan 24 igår, så det blev till att skynda allt vad som gick för att hinna hem. Men jag fixade det, två minuter innan deadline var mitt personporträtt inne. I sista sekund som vanligt.

Helgen har också bestått av diverse trevligheter. Idag fyllde min plastbrorsa (vet inte riktigt vad jag ska kalla honom, men det är väl det bäst beskrivande ordet) Sebbe 15 år, så vi uppvakta honom, och såklart fick han kondomer av mig. Blir man byxmyndig är det en given present, hehe!
Jag fick också ett glädjande besked igår: jag klarade tentan! Jag vet, jag vet - som vanligt nojade jag över att jag skulle få underkänt och jag hade ställt in mig på omtenta. Men jag fick riktigt bra poäng på den. Bra där av mig!

Nu väntar sängen, för imorrn är det jobb igen från klockan 8.30. Jag hatar verkligen att jag bara har nio timmars vila mellan lördags- och söndagspassen, men det är bara att bita ihop.
God natt!

First funeral

Idag ska jag på min första begravning. Jag känner mig lyckligt lottad som inte behövt besöka den typen av tillställning förr, men jag inser att någon gång måste det ske. Döden är ju faktiskt det enda man kan ta för givet.

Att livet och döden sällan är rättvisa är jag också införstådd med. Men att ta en ung tjej från sin familj och sina vänner... det finns inga ord.

Jag är livrädd för att gå på begravningen. Det känns som att jag kommer att gråta mest, även om jag kanske var den som kände Maja minst av de som går dit. Samtidigt ska det bli så himla skönt, att på något sätt få säga hej då - och på återseende.

Everything happens for a reason, but sometimes it's hard to figure it out

Just nu är det nog väldigt många som tänder ljus, lägger rosor och andra minnessaker i Maja Berghs trädgård. Själv befinner jag mig ju 23 mil från Lycksele och kan inte vara med under denna minnesstund, men jag finns med i tankarna! Micke har även köpt en ros från mig som någon (om inte han själv orkar) kommer att lägga där...

Det är fortfarande så svårt att förstå att det verkligen har inträffat. Och man säger ju att allt har en mening, men att livet tas ifrån en 17-årig, underbar tjej tycks helt sakna någon sådan. Men jag antar att tiden får utvisa vilken betydelse det här har.
Något som jag tror många lärt sig av Majas bortgång är dock att ta vara på varje dag, och framför allt att ta vara på varandra. Bortom orättvisor och sorger är livet något underbart som man ska leva till fullo.

Denna minnesfilm har Majas vänner gjort, och den visar vilken fin person hon var

Nu har jag lämnat staden i sorg

Nu är jag tillbaka i Piteå igen. Är det inte typiskt så säg, jag har smått längtat efter att få komma tillbaka hit och få träffa mina vänner här uppe och samtidigt kunna vara ensam en stund (jag har blivit lite utav en ensamvarg sedan jag flyttade). Men så händer det här med Maja i lördags och lusten att återvända till Norrbotten blev lika med noll.
Egentligen är det rätt märkligt hur ont hennes bortgång känns för mig, jag som inte är nära vän med henne eller har umgåtts med hennes på ett bra tag. Därför kan jag inte ens föreställa mig hur det känns för hennes familj och bästa kompisar.

Jag fick som sagt samtalet om det tragiska som inträffat när jag jobbade, men tänkte att "jag pallar nog att arbeta ändå". Men jag blev så illa berörd att jag var tvungen att fara hem för kvällen innan slutet. Tur var väl det, för istället for jag på Mysak där de hade öppnat för de som inte ville sitta ensam med sina tankar. De hade ordnat det jättefint där, men det var såklart jättesorgligt att se sorgen hos alla Majas vänner och ett foto på henne omgärdat med brinnande ljus.
Men mitt i all sorg var vi några som lyckades uppbåda en del skratt, när vi pratade om Maja. Och det var ju så jag minns henne, som en person som fick andra att skratta.

Det var dock rätt tungt när vi passerade Pite Havsbad med bussen och jag minns tillbaka på hur roligt vi hade det här i Piteå den där helgen för snart två år sedan. Det minnet kommer jag bära med mig länge!

Förstå ändå att lilla Maja har försatt en hel stad i sorg. Jag hoppas verkligen att hon finns någon annanstans nu där hon kan glädja andra.

Fridens liljor, Maja!

Jag fick ett jättetråkigt samtal igår när jag jobbade, om nu ens ordet "tråkigt" passar in i det här sammanhanget...
Maja är död.
Det går inte att ta in, det var ju bara härom dagen jag fick en kram och ett gott nytt år av henne. Och nu finns hon inte med oss längre, åtminstone inte fysiskt.

Mina tankar går till Majas familj och närmaste, jag känner med er!

Nu har Maja gått före, vi andra kommer senare.
Det är alltså inte ett farväl, utan på återseende!
Vila i frid.

Fridens liljor, Heath

Bye bye beautiful!

Jag fick lite utav en chock när jag slog på radion imorse och möttes av beskedet av Heath Ledger dog i natt. Inte för att jag är något större fan eller så, men jag får jämnt en typ av obehagskänslor när en ung människa (ja, 28 är ungt!) lämnar jordelivet.

Så nu tänkte jag att det är hög tid att se "10 orsaker att hata dig" igen, har väl sett den säkert 5-6 gånger men det börjar vara ett tag sen. Det skulle kanske funka som en intern minnesstund, eller nåt.