måndag 22 november 2010

Tiden har jagat oss in i en vrå

Fredagen den 19 november innebar att det var en månad sedan Johan vandrade vidare. Fredagen den 19 november var också datumet för hans begravning.

Det var en väldigt tung dag. De många, onda såren som inte ens hunnit få en skorpa klöstes upp igen. Allt kändes orättvist och fel men samtidigt så rätt det nu kunde bli just i den stunden. Begravningar är inte värdiga fantastiska personer som lämnat jordelivet alldeles för tidigt, men den i fredags var så värdig Johan den kunde bli.

När jag stod framme vid kistan ville jag inget hellre än att du stod bredvid mig Johan. Att du höll min hand och försökte uppmuntra mig som du alltid kunde göra. Den önskan sköljdes dock bort när jag återigen påmindes om varför det inte var möjligt. Jag hoppas att du står vid min sida ändå på något vis.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Självklart gör han det Anna! Beundrar din styrka! Kramiz

Robban sa...

Det gör han Anna! Sedan bredvid dig har du alla dina vänner och bekanta. Vi ses snart lilla du!