För indie för romantik

Glad alla hjärtans dag! 
Vad har ni för romantiskt för er, denna kärvänliga tisdag? 

Själv har jag en historia av att vara usel på att fira alla hjärtans dag, även de år som jag haft partner. Jag är lite för indie för att vara romantisk på beställning, hehe. 
Om någon annan däremot känner sig duktig på att fira alla hjärtans dag och vill visa mig hur det går till och ge mig ömhetsbetygelser i form av ... ja, låt oss säga en diamantring är jag inte knusslig med det. Jag står med öppna armar för alla tänkbara kärleksförklaringar. 

Jag har förresten blivit uppvaktad idag. Av mamma. Hon swishade över pengar ämnade för en blombukett tidigt imorse. 
Åh, vad jag älskar mamma! Och dagens teknik.

Smilla blev minst lika glad över tulpanerna som jag blev. Nu återstår att se hur länge de får stå innan hon i vanlig ordning biter av stjälkarna...

Jag saknar er

Jag har en stillsam helg, vilket känns passande såhär i allhelgonatider. När skymningen hade inträtt i eftermiddag begav jag mig till Norra kyrkogården, för att tända ljus för Johan och mormor och alla andra jag håller kär, men som inte längre finns med oss här i livet. Då de allihopa ligger begravda i Lycksele tände jag ljus i minneslunden. 

Det var så otroligt stämningsfullt där med en ocean av gravljus som lyste upp vintermörkret. Mitt i lunden stod en tjej på uppskattningsvis fem år som blickade upp mot skyn. "Jag saknar dig", sa hon med späd, men tydlig stämma till den becksvarta himlen. Sedan vände hon sig till sin mamma (gissar jag att det var) och frågade: "Ska inte du säga någonting till mormor?" 
Jag ville bara kura ihop mig på den snötäckta marken och gråta över det sorgliga och samtidigt fina över hela situationen, men jag höll mig samman. 
När jag lämnade minneslunden fick jag hicka av alla tårar jag svalt. 

Det skär verkligen i hjärtat att tänka på att vissa personer aldrig kommer tillbaka, hur mycket vi än saknar dem. 

Sex år av saknad

Den 19 oktober kommer för alltid vara en tidsmarkör för att ytterligare ett år har passerat utan Johan. 

Idag har det gått sex år sedan den där tisdagskvällen när hela tillvaron bara blev svart. När sorgen slog undan mina ben och förlusten av en person som stod mig närmast karvade en krater i bröstkorgen. 
Såhär sex år senare är dock sorgen inte en ständig följeslagare, utan snarare en gammal bekant som dyker upp då och då. Saknaden finns däremot alltid där, som en önskan om att en dag få återse den där charmiga killen som gjorde mig så jäkla lycklig. 

Just att minnas tillbaka på hur Johan var som person har hjälpt mig mycket i sorgearbetet. Som när det här datumet varje år försöker riva mitt hjärta i stycken, då tänker jag på tiden vi fick tillsammans och gläds över den.

När jag av en slump snubblade över den här bilden på Johan för någon månad sedan började jag tänka tillbaka på den där kvällen i Gubbträsk och blev glad. Jag minns hur roligt vi hade och jag är tacksam över att jag har sådana minnen att blicka tillbaka på.

Fem år av en saknad som aldrig övergår

Idag är det fem år sedan Johan lämnade oss. Fem år är en lång tid, men jag har aldrig slutat sakna honom och jag kommer aldrig heller göra det.
Jag saknar hans omtänksamma sätt och förmåga att få mig och alla andra att skratta. Jag saknar hur han uppriktigt intresserade sig för mina intressen och invigde mig i hans. Jag saknar hans enorma hjärta och hans leende som verkligen smittade av sig. Jag saknar att prata om framtiden med honom och förbannar den jävla olyckan som gjorde att planerna aldrig fick bli till verklighet. 

Jag kommer aldrig glömma kvällen den 19 oktober 2010 och oerhörda smärtan jag kände den kvällen. Men än viktigare är att jag aldrig kommer glömma Johan och allt det fina han står för. 
Minnena av honom kommer aldrig dö ut.

Bäst av allt var kärleken

I helgen fick jag vara med och bevittna när Jessica och Jonas sa "ja" till varandra. Wow, vilket bröllop det var! Vigseln var väldigt fin och den efterföljande festen hur rolig som helst. 
Människorna som var där var väldigt varma och öppna, maten smakade bra, vinet flödade, talen var rörande och livebandet fixade ett jäkla ös på dansgolvet. Men bäst av allt var att se kärleken mellan de nygifta, de riktigt strålade!

Nu handlade ju den här helgen inte ett dugg om mig, men den kom oerhört lägligt för min del ändå. Att få åka bort till en vacker plats och helt fokusera på något kul, det var precis det jag behövde just nu. 

Bröllopet ägde rum i Öregrund, som var lika vackert som ryktena gjort gällande. Den här bilden tog jag i fredags när jag anlände, på bröllopsdagen sken solen (förstås!). 

Som hämtade ur ett sagobröllop.

Och såhär såg jag ut. Mer puderrosa än vanligt.

Dagar som gör att man vill uppleva fler

Hur fin var inte gårdagen då?
Jag och Johan hade bestämt att vi skulle ta en dag på spa, men eftersom solen lyste in i sovrummet när vi vaknade ändrade vi oss. Det kändes liksom fel att häcka inomhus en sådan fin dag som igår. 

Istället promenerade vi, efter att ha legat och dragit oss lääänge, ner på stan. Först gick vi förbi Duå och köpte lite goda grejer och sedan traskade vi vidare till konstnärligt campus. Där köpte vi fika – mitt val föll på en gigantisk kanelbullesemmelwienerbrödshybrid – som vi inmundigade utomhus i endast t-shirt. Fatta! Endast t-shirt i mitten av mars! (Obs! Vi körde givetvis inte Kalle Anka-style, utan hade även byxor på underkroppen.)

Vi hade säkert kunnat sitta där mot solväggen tills solen gick ner, men till slut slet vi oss och gick in på Bildmuseet för att kika på de (för oss) nya utställningarna. Rafael Lozano-Hemmers interaktiva utställning A Draft of Shadows var himla häftig! I ett verk kan besökarna använda sin egen kropp för att ställa in radiokanal samt volym och i ett annat blinkar 100 glödlampor i takt med besökarens hjärtslag. Befinner ni er i Umeå tycker jag att ni ska pallra er förbi Bildmuseet och uppleva det. 

Senare, under kvällstid, lagade vi lyxtacos. Det vill säga att vi gjorde allt från scratch: Kryddningen, salsa, sås, picklad rödlök, tortillabröd... Köttet vi använde var njurtapp (vilket för övrigt är mitt nya favoritord). Jag hade aldrig smakat det förr och det var lite speciell smak, men tillsammans med allt annat blev det bara SÅ GOTT. Vi käkade framför Melodifestivalen och kort efter att det slutade somnade både jag och Johan i soffan. 

Så himla mysig dag! Eller, för att citera en okänd man vi träffade idag: "Det är sådana dagar som gör att man vill uppleva en dag till."

En härlig vårdag med han jag håller kär. Vad mer kan jag begära?

... Men det är klart, en jättebullhybdrid gjorde knappast dagen värre!

Den goda tacosen. Den kommer jag laga fler gånger!

Fyra år mildrar inte saknaden

Idag är jag ledsen. Idag är det det här sorgliga datumet som markerar att ytterligare ett år har gått sedan Johan rycktes bort från oss. Idag har det passerat fyra år av att befinna sig i avgrundsdjupa hål, kämpiga klättringar upp därifrån, oräkneliga tårar och vackra minnen som tröst.
Fyra år mildrar inte saknaden, för det här är en saknad som aldrig kommer gå över.

Tur en vecka går fort

För en vecka sedan lämnade Johan mig och Sverige för sin (v)årliga golfresa. Vanligtvis är det inte mig emot – jag tycker det kan vara rätt skönt att "vila" från varandra en vecka och bygga upp en saknad som inte är så vanlig att uppleva när man bor tillsammans. 
Men den här gången har det faktiskt känts mer motigt. Redan kvällen när han åkte började jag längta litegrann efter honom. Tur då att en vecka går snabbt. Ikväll är han hemma igen!

Men innan jag får pussa på Johan blir det grillning med Emma och VD. Får vi inte nog av grillröken så blir det kanske även ett majbrasbesök. 
Ha en trevlig kväll!

We don't celebrate Valentine's Day

Igår, på kärlekens högtidsdag, fylldes mina sociala medieflöden av snuttiga, romantiska, kärleksfulla bilder. Jag ville förstås inte vara sämre, så därför försökte jag leta upp en bild på mig och min käresta som osar sweet love. 

Den här bilden lämnar dock en gnagande känsla efter sig om att det bara är ena parten som upplever den ljuva kärleken...

... och denna bild förmedlar, i bästa fall, en Paradise Hotelsk romantik...

... och detta foto fick mig helt att ge upp............................

Det blev inget kärlekskrankt bidrag från mig till Instagram igår. Och vi firade inte heller Alla hjärtans dag i övrigt heller.
Ikväll däremot åker såväl fonduegryta som chokladfontän fram och så ska vi tända ljus och titta varandra djupt i ögonen under tiden vi äter. Det känns lagom alternativt, att snutta oss en dag efter alla andra.

Kort om året som gått

Gott nytt år hörrni! Hoppas ni hade en gnistrande nyårsafton. 
Jag tänker strax berätta lite om min, men först ska jag sätta punkt för 2013 med en liten årssammanfattning. Planen var att göra en "ordentlig" årskrönika innan årsskiftet, men så spenderade jag slutet av året i sjuksängen... 
Nåväl, är glad att slutet av det gångna året inte speglade år 2013 i stort!

Gjorde du något förra året som du aldrig gjort förut?
Ja! Varit sjukskriven från jobbet, dykt med hajar, sett en golftour live (och till och med uppskattat det) och blivit med katt. För att nämna några av de händelser jag kan dra ur minnesbanken. 

Hur har ditt 2013 varit?
Min första tanke var att utnämna det till ett mellanår. Men så funderade jag ett varv till och kom fram till att det varit fantastiskt! Under 2013 var jag förskonad från dödsfall bland mina nära och kära. Två för mig väldigt viktiga personer återhämtade sig från cancer och fastän friskförklaringarna ligger långt fram i tiden kände jag en sådan lycka när jag fick veta att den där vidriga sjukdomen inte längre finns i deras kroppar. 
Jag har under ytterligare ett år haft ynnesten att vakna bredvid den person som får det att pirra i magen och den kärlek jag känner för honom är dessutom besvarad, om jag förstått saken rätt. Till det har jag skrattat så att tårarna runnit flera gånger om och känt tacksamhet för att mina vänner är just mina vänner. 
Då känns det dumt att klaga på år 2013. 

Blev du kär i år?
Jag var kär när året startade och lika kär när det tog slut!

Vilket datum från 2013 kommer du aldrig glömma?
Den 12 oktober, när vi fick hämta hem vår lilla Smilla. Tänk, vilken stor lycka som kan rymmas i en kattunge!

Vad är din största framgång 2013?
Ärligt talat har jag inte känt mig så framgångsrik. Tyvärr. 

Bästa köpet?
Smilla, förstås! På det mer materialistiska planet är jag väldigt förtjust i en tröja med cowprint som jag haffade i Dubai.

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat! Hehe.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min familj, mina vänner och min sambo. De gör mig glad för jämnan! Att se uppslutningen under antinazistdemonstrationen i september gjorde mig även lycklig och stolt över att vara Umeåbo! Och – med risk för att framstå som tjatig – har Smilla gjort mig oerhört glad under den senare delen av 2013.

Vilka sånger kommer påminna dig om 2013?
Britta Persson – Baby no name och Veronica Maggio – Hädanefter. Samt Petra Marklunds och Magnus Carlsons version av Fix you.


Vem har du umgåtts med mest?
Min syster, VD – och Johan, förstås. 

Har du haft ett förhållande under 2013?
Ja! 

Vart reste du under 2013?
Till Dubai. Inom landet: Sundsvall, Stockholm, Jönköping och Uppsala. 

Är det något du saknat år 2013 och vill ha 2014?
Ett fast jobb! Mer lugn och ro vore också skönt.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jobbade under dagen, bjöd på fika under kvällen och till sist laddade jag mentalt inför knäoperationen jag skulle genomgå dagen därpå.

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?
Om jag hade tillåtit mig att vara sjukskriven lite längre och uteslutande fokuserat på rehabträningen kanske mitt jävla knä skulle vara lite bättre vid det här laget. Och så hade jag önskat att mina nära vore mer förskonade mot diverse sjukdomar... 

Vem saknade du?
Johan och mormor. De fattas alltid!

De bästa nya människorna du träffade?
Jag fattade tyckte för flera personer jag intervjuade under året, vilket jag tycker är bland det bästa med mitt jobb: Att jag (åtminstone emellanåt!) får träffa sjukt härliga människor. Dessutom har jag även träffat fint folk på fester och dylikt!

Vad vill du säga till dig själv inför 2014?
Samma sak som jag intalar mig i tid och otid: Det löser sig, trots att det ibland kan kännas motigt.

En såndär riktigt fin familjehelg

Jag har minsann haft finfrämmande i helgen. Igår skenade far, syster och bror in i lägenheten och därefter har vi haft ett dejligt dygn tillsammans. 
Igår kväll käkade vi flott på nya restaurangen Köksbaren och därefter sippade vi drinkar på Rex. Jag dricker nästan aldrig sprit numera, på grund av att jag blir dum i huvudet av det (åtminstone i större mängder). Men sitter man i baren på Rex går det inte att stå emot – de är så jäkla bäst på att blanda cocktails där! Sedan blev jag inte dum i huvudet igår heller, bara väldigt nöjd. 
Fast bäst av allt var förstås att bara få rå om (delar av) familjen under en längre tid. Känner mig väldigt lyckligt lottad över att ha så roliga och fina blodsband. 

Nu ska jag väcka Johan och Smilla till liv. De har (uppenbarligen?) haft en hård helg, med tanke på att de ligger och sussar sött på soffan båda två. Sedan vankas det söndagsmiddag hos svärmor för oss alla tre – helgen i familjens tecken fortgår med andra ord! 

God middag med goá syskon igår (pappa var också med förstås, även om han inte fastnade på bild). Vad mer kan man begära av en lördagskväll?

Mina två älsklingar i detta nu. Det tar emot att måsta väcka dem.

För alltid saknad

Igår var det den 19 oktober igen – datumet som för alltid kommer vara förknippat med den dag som Johan dog. Han är inte mindre saknad andra datum, men just den 19 oktober varje år sköljer minnena över mig lite extra. De smärtsamma, helvetiska ögonblicksbilderna från den där tisdagskvällen när allt skedde blir lite skarpare. Samtidigt är det också en dag som jag ägnar lite extra åt de vackra, ljusa minnena av det jag fick uppleva tillsammans med honom. 

Fina, saknade Johan. Det är fortfarande obegripligt att han är borta. Så svårt att sätta ord på det jag känner för det. Jag är i alla fall evigt tacksam för att jag fick lära känna honom, vara honom nära och för all lycka han förde med sig. Hur stor sorgen än är för att han lämnade oss på tok för tidigt kommer den aldrig överskugga all glädje han stod för.

Älskade Smilla!

Det blir mycket Smilla här i bloggen just nu, men faktum är ju att hon inte bara flyttat hem till oss – hon har också flyttat in i våra hjärtan! 

Visst har jag hoppats och trott på att hon ska vara underbar. Men såhär underbar kunde jag inte föreställa mig att hon skulle vara! Smilla är verkligen sjukt social. Följer efter en från rum till rum och vill alltid vara nära. Stundtals – eller oftast, rättare sagt – är hon helt sjövild och leker som ett tok. Hur så mycket energi kan få plats i en så liten kropp är för mig en gåta. 
När hon väl lekt färdigt – för stunden – är hon en riktig myskisse. Gosar tätt intill husse och matte och vill allra helst sova i ens knä. Idag till exempel, när jag har varit ledig, har vi kramats mest hela dagen. Dessutom tycks hon dela samma (goda?) smak som mig då hon är galen i skor, chips och bananer. 

Fast om jag ska nyansera bilden finns det förstås stunder när hon inte är fullt så underbar. Som när hon väcker mig eller Johan under nätterna genom att bita oss i näsan. Eller när jag, som imorse, måste slänga ned henne från frukostbordet 30 gånger. Lika fullt verkar hon inte förstå att köksbordet är förbjudet område. 
Till det har hon visat sig vara en liten klantkatt. Igår kväll ramlade hon ner från sänggaveln – rakt på mitt nattvattenglas. Resultatet blev en drypande katt och en stor vattenpöl, som jag förstås fick torka upp. Men jag kan ju inte klandra Smilla för hennes klantighet. Även den egenskapen delar hon nämligen med undertecknad.  

If this ain't love then I don't know what love is

Nu har vi äntligen hämtat henne, vår lilla Smilla. 
Mitt hjärta värker redan av överansträngning efter all kärlek jag hittills känt för denna underbara krabat. 

Trots att det bara passerat sisådär tre timmar sedan vi kom hem har vi redan hunnit leka och gosa i massor. Och så har jag försökt fota henne förstås. 
En lekfull katt och lång slutartid (vår lägenhet är som ett svart hål) är dock ingen bra kombination. Men för att ni ska få någon hum om världens åttonde underverk får ni ändå se några bilder ändå!

Det är allt ett fint datum, 22 augusti

I går firade jag och Johan två-år-sedan-första-dejten. När vi på riktigt blev tillsammans vet ingen av oss (hur vet man egentligen det när man lämnat fråga chans-stadiet?), men 22 augusti har åtminstone jag lagt på minnet. 

Det trodde jag minsann inte den där måndagskvällen för två år sedan, att personen jag då träffade helt förutsättningslöst skulle visa sig vara en helt fantastisk människa som jag dessutom skulle vilja bo under samma tak som så småningom. 

Imorse när jag slog upp ögonen var Johans ansikte det första jag såg, bara några centimeter från mitt eget. Att vakna upp till det gör mig lycklig. 

Midsommar. Och en massa kärlek.

Vad mysig midsommarafton var! Och vad fort den gick. Lika efterlängtad som högtiden var, lika snabbt var den över. 
Men det är väl så med saker man sett fram lite extra emot – när de väl infaller gör de det i ett rasande tempo.

Vad det var som gjorde aftonen så angenäm? Jo, det ska jag be att få tala om – i kronologisk ordning:

Vi inledde dagen med en brakfrukost. Såhär ser för övrigt alla måltider ut hemma hos pappsen – en massa komponenter helt huller om buller. Inga Instagrammoments där inte.

Efter lite fix med såväl anletet som motorcyklar blev det äntligen sillunch ute i det gröna. Fast jag åt mest räkor.

Såhär fint hade vi det alltså, från ett fågelperspektiv.

När blötdjuren var svalda blev det rökpaus. För dem som sysslar med sådana dumheter alltså.

Och så lite jordgubbar och grädde på det. Mums!

Till slut blev det tid för gruppfoton framför buskkulissen. Först ut: Syskonen Bergman!

... vilket förstås slutade med värsta Vouge-poserna. 

Jag tvingade även karl'n att linslusa tillsammans med mig. Han är allt bra fin, det där Johan.

Sedan var det bara att ila iväg till bröllopet vi hade äran att vara inbjudna till. Under bar himmel, framför grönskande lövverk sa min morbror och hans Erika "ja" till varandra. Jag lyckades hålla tårarna borta nästan hela vigseln. Men bara nästan.

När ringarna var bytta och bruden (och brudgummen!) blivit kysst väntade middag, tårta och sådant festligt. Allt med klapprande hästhovar som ljudade utanför tältet. Vilken stämningsfull inramning.

Saknar

I lördags lämnade Johan mig tillfälligt, för en vecka på varmare breddgrader. Det är väldigt tyst och tomt här hemma nu. 

Jag tyckte det skulle bli skönt att få vara ensam i några dagar. Få lite svängrum. Inte behöva ta hänsyn till en annan. Slippa höra Viasat golf ljuda från tv:n för en stund. 

Men redan någon timme efter att han åkt kunde jag förnimma en saknad. 
Det är ju knappast så att vi sitter ihop annars. Vi har ju våra jobb vi går till, våra vänner vi umgås med utan den andre och våra fritidssysselsättningar vi utövar oberoende av varandra. Det är därmed ingen Twilightsk längtan jag genomlider, där jag ständigt går runt med darrande underläpp och tom blick, när jag nu är ifrån honom. 
Men jag saknar redan de där så viktiga detaljerna. En kram på morgonen. Några fina små ord innan jag går till jobbet. Att äta tillsammans och prata om hur dagen har varit. Se Game of thrones ihop. Munhuggas över ett parti kort. Somna bredvid honom med vetskapen om att jag får vakna upp med honom imorgon igen. Alla små saker som tusen gånger om överskuggar att jag förföljs av Göran Zachrissons golfreferat i mitt eget hem.

Idag är det bara tre dagar kvar innan Johan är hemma igen.

Alla hjärtans dag en annan dag

Jag är dålig på att fira Alla hjärtans dag. Jag tillhör de där pösmunkarna som inte tycker att man ska kommersialisera kärleken genom att köpa sliskiga geléhjärtan, klichéartade chokladaskar eller tvungna rosbuketterna bara för att det råkar vara den 14 februari. 
Därför var min torsdag förra veckan fri från allt detta, men blev lika fullt fin med Johan, film och mys. 

I söndags kände jag däremot att romantikern (jojo, hon finns där någonstans!) inom mig behövde släppas lös en stund. Således styrde jag upp en trerättersmeny, eftersom mat kan vara bland det bästa av ömhetsbetygelser. Och jäklarrr, så gott det blev! Om jag inte lyckades charma Johan med detta påhitt, ja då vet jag inte vad. 

Såhär såg menyn ut: 

En klassisk Prins Charles bakelse till förrätt. Eller "räkbomb" som J så okänsligt valde att kalla den.

Huvudrollen fick oxfilé med jordärtskockspuré och rödvinssås (som jag råkade reducera lite för mycket...) spela. Det ser fasen inte gott ut, men det var det minsann!

Slutligen saffransäpplen med köpeglass. Vid det här laget var jag jävligt mätt, men det smakade lika fullt bra.

Pimpade pepparkakor

Vad har egentligen tagit åt mig? När blev jag såhär peppad på julen? 
Visserligen har jag alltid tyckt om att fira jul och hållit det som min favorithögtid. Men sedan jag flyttade hemifrån för fem år sedan har det där med julpyssel och -pynt stått långt nere på prioriteringslistan. Någon kaka och något rött har väl slängts ihop och upp, men det är ingenting jämfört med julförberedelserna i år. 

I onsdagskväll bakade jag och Johan stora hjärtan som vi sedan dekorerade. En kär, julig sysselsättning från barndomen. 

 Självklart öste jag på lite extra kärlek med hjälp av kristyren. 

Och nu hänger de såhär fint uppradade. Den till höger har Johan gjort, de andra två är mina verk (ja, vi har verkligen becksvart i vissa delar av vår boning. Ides inte ens anstränga mig för att försöka ta någon bild med bättre ljus).

På tal om den stundande högtiden så har jag och min julmedbrottsling satt ihop en grym julmusiksplaylist. Flera klassiker, mycket nytt, lite Gaga men ingen Mariah Carey. Ni hittar listan HÄR. 

Såhär ser det för övrigt ut i den andra delen av rummet jag sitter i, just nu. En helt autentisk paparazzibild från vårt juliga hem.

Två år och saknaden består

Herregud, vilken tung dag det här är. Man kan ju tycka att sorgen borde vara precis lika påtaglig idag som alla andra dagar, men bara ett ögonkast på dagens datum kastar mig häftigt tillbaka till den där tisdagskvällen för två år sedan.
Den där kvällen som till en början inte skiljde sig nämnvärt från någon annan kväll men som förvandlades till en emotionell avgrund och en evig saknad.

Allt har inte varit en sorg sedan Johan försvann - långt ifrån! - men det ledde till en längtan efter någon som aldrig kommer tillbaka. Fasen vad han fattas mig.
Ganska exakt det är det som snurrat i min skalle hela dagen.

Men (för det finns alltid ett men, även i de svåraste av stunder har jag upptäckt)! Idag har jag ännu en gång också upptäckt vilka fantastiskt fina människor jag har förmånen att ha omkring mig. Tänk om jag inte haft dem. Då hade nog allting varit helt svart sedan den 19 oktober 2010.