Om tolv timmar begravs vår Johan. Pojkvän, son, barnbarn, fleras vän och släkting. En person som är evigt älskad av väldigt många och som gav oss oändlig kärlek tillbaka.
När jag var liten fick jag lära mig att livet inte är rättvist och ja, nu har jag upplevt orättvisan från dess fulaste sida. Det är fel, fel, jävligt helvetiskt fel att Johan ska begravas imorrn.
Men fastän världens underbaraste redan har gått dit vi alla kommer gå bär jag alltid med honom och vår kärlek till varandra i hjärtat. Det ger mig inte honom tillbaka. Men på det sättet är han odödlig.
3 kommentarer:
Mycket fint skrivet! du har så rätt så :) Kram!
du är stark.
Du skriver om något fruktansvärt så fantastiskt vackert. Jag har aldrig sett någon hantera död på ett sådant tålmodigt sätt som du. Du möter sorgen varje dag men tar dig ändå igenom det.
Och det vackraste av allt; du behåller honom levande i ditt minne, din själ och ditt hjärta.
Fortsätt Anna!
Skicka en kommentar