fredag 19 augusti 2011

Så nära men ändå så långt borta. Alltid saknad, för evigt älskad.

10 månader har förflutit sedan Den värsta dagen. Jag har helt tappat tidsperspektivet. För mig har en evighet eller två ägt rum sedan den helvetiska tisdagskvällen i oktober. Det var outhärdligt länge sedan jag fick kyssa Johan passionerat. Inandas lukten av Honom i hans halsgrop. Försöka kittla honom under fötterna under högljudda och våldsamma protester. Bara någon timma efter jag fått beskedet saknade jag allt det där så högt att jag inte visste hur jag skulle kunna gå vidare.

Mitt i all hopplösa längtan känns allt vi gjorde så nära. Som att det var förra veckan vi satt i bilen på väg mot Luleå och pratade framtid. Det hade lika gärna kunnat vara igår som han vinkade åt mig en sista gång, lutad över passagerarsätet i den där jävla bilen. Jag kan fortfarande inte se en gråaktig Passat utan att jag vänder mig om med förhoppning om att jag ska se hans hand med fyra och ett halvt finger veva frenetiskt.

Men jag har gått vidare. Insett att livet är för värdefullt för att låta sorgens onda klor riva en för evigt. Självklart tillåter jag mig sörja med jämna mellanrum. Ibland tyst, inåtvänt. Ibland högljutt, med tårarna forsande. Fast framför allt försöker jag sakna och tänka på honom med ett leende. Johans absolut bästa egenskap var att han alltid kunde glädja mig och alla i sin omgivning - vad kan då vara bättre än att låta minnena av honom göra detsamma?

Åh! Fina, fina Johan. Varför måste de bästa gå först? Du fattas mig mer än ord kan beskriva.


3 kommentarer:

Anonym sa...

KRAMAR/mami

Robbelibobban sa...

Från mig med!

Anna sa...

Kram på er med, finisar!