Pa sadeln mot Tegallalan

I morse la vi alla vara planer at sidan av en enkel anledning: Lisas fruktansvarda tandvark. Stackarn kunde knappt sova i natt, tva ipren till trots.
Efter manga turer runt i Ubud hittade vi tillslut en "Doctor Gigi" pa en bakgata. Karl'n talade inte ett ord engelska men vi lyckades gora oss forstadda i alla fall. Efter en kort undersokning gick vi ut darifran med tre olika balinesiska droger som forhoppningsvis ska stilla inflammationen och smartan.

Darefter aterupptog vi vara planer pa att spana in risfalt. Med hjalp av varsin cykel tog vi oss upp till byn Tegallalan - en tramptur pa sisadar 1 mil rakt uppat. Beloningen av hoghojdstraningen kom nar vi fick skada de maktiga terassodlingarna. Det var allt lite vackrare an potatislandet vi hade i torpet!

Att cykla har i Bali ar forresten lite utav en konst. Forutom att hojarna vi hyrde inte var av europeiska matt (min liknade mer en barncykel) ska man halla reda pa att det ar vanstertrafik, alla mopeder som susar forbi, bilar som parkerat ute i korbanan, hal i vagen... You name it! Pa uppvagen gick det val bra da farden gick i sakta mak. Pa nedvagen nar fartvinden susade i oronen var det inte fullt lika enkelt. Men vi bemastrade det pa nagot satt samtidigt som vi hann njuta av vyerna.

Val hemma somnade jag helt utslagen till ljudet av sporegnet som smattrade pa strataket. Bali verkar kunna suga musten aven ur dem som aldrig tar en siesta dar hemma.