Som när vi kom fram till den första anhalten – Saltsjöbaden – och direkt svidade om till bikini för att därefter plaska omkring i poolen samtidigt som vi sippade Prosecco i eftermiddagssolen. Eller när vi senare på kvällen badade i ett 15-gradigt hav utan en tråd på kroppen (och antagligen väckte upp alla som hunnit gå och lägga sig med våra tjut). När jag och Emma tog en morgonpromenad genom Saltis och tittade på alla fina villor, bilar och båtar.
När vi åt en supergod kolja till lunch med ett fantastiskt vin till. Eller när vi hittade till supermysiga Tacos & tequila och blev serverade en håll käften-middag.
När VD offrade sig och åkte berg- och dalbanan Helix med mig på Liseberg fast hon har en viss karusellskräck. Jag älskar den berg- och dalbanan.
När vi tog färjan (eller båten, som en ska säga i Gbg) ut till en ö i skärgården och jag fick kasta mig i vattnet från ett hopptorn.
När vi körde genom natten mot Arlanda och gjorde ett tappert försök att sjunga stämmor till Bastilles Pompeii. När vi antagligen uppfattades extremt störiga av stackaren som jobbade natt på Statoil (förlåt, Circle K) i Örebro, men vi struntade i det för att vi var fullt upptagna med att skratta åt konstiga pålägg på mackor (pannbiff med ägg, någon?).
Ja, det var minsann en fin resa på många sätt. I söndags hade jag dock en sådan hemlängtan att det bara kröp i kroppen på mig och jag kunde knappt bärga mig till att få sätta mig på bussen från Lycksele (där jag befann mig för att fira brorsan som fyllde 30, mer om det i ett annat inlägg).
Nu har jag varit hemma i tre dagar och börjar känna mig ganska less på att det händer så lite här i Umeå. Så imorrn åker jag tillbaka till Lycksele igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar