Jag bär med mig den här semestern som ett varmt minne

Sommarens sötebrödsdagar är över. Igår kväll stod jag och Dennis (som är inneboende hos mig i två veckor nu!!) på balkongen och tittade på blixtarna som spelade över den mörka kvällshimlen. Det var som att åsknedslagen – och den sjunkande temperaturen – liksom satte punkt för min semester. Och det kändes faktiskt inte alls ångestfyllt, för som jag skrivit förr är jag så himla nöjd med den här ledigheten.

Tänk, att en vecka innan jag gick på semester hade jag inte gjort upp några planer för mina fyra lediga veckor. Ändå blev det långa bilresor till olika delar av landet, bad i allt från pool till hav och älv, sena nätter, tomma glas, karuseller, dejter, fester, dans... Ja, helt enkelt en massa roliga aktiviteter under en hel månad. Ibland, eller kanske till och med ofta, löser sig saker och ting utan att de måste planeras i detalj. 

Och nu är alltså Dennis här, vilket helt klart underlättar för övergången till vardagen igen. Just nu står han i köket och lagar en paj som han lovat ska bli något extra. Så fint att ha en sådan sambo, om än bara för en begränsad period. 

Fortfarande ett måste

Motorveckan i Lycksele har varit ett av sommarens måsten för mig i flera år. Inte för motoraktiviteternas skull – intresset för dem kan väl beskrivas som "måttligt" – utan snarare för att det är ett bra tillfälle för att träffa personer jag sällan ser annars och – ja, för festens skull. 
I år har jag dock inte känt något större sug efter att åka hem under denna vecka, bland annat beroende på att personer jag brukar hänga med inte skulle dit. När jag drabbades av tristess förra vecka beslutade jag mig ändå för att åka och det ångrar jag inte för ett ögonblick!

Det har hänt roliga, knäppa och mysiga saker under de tre kvällarna jag varit ute som jag inte hade velat vara utan. Jag har umgåtts med fina vänner, gjort kära återseenden och träffat nya, härliga människor.
Jag är glad att jag varit återhållsam med alkoholen under dessa dagar, då det gjort att jag varit hyfsat fräsch under dagarna (om en bortser från att det blivit sena nätter) och kunnat hitta på skojiga saker även då. 
Har haft glädjen att såväl äta middag med Sandra som att hälsa på en av mina morbröder (och hans hästar!) och spelat beachvolley. 

Nu återstår en ynka dag innan det är dags att återvända till redaktionen. Jag har en grej som jag sett fram emot så, så mycket inplanerat så jag tror det kommer bli ett riktigt bra avslut. 
Den här semestern har varit så vänlig mot mig att jag inte har mage att känna sorg över att den snart är över. 

Jag fotade verkligen extremt lite i helgen, men den här bilden känns ändå så mustig att den väger upp för bildbristen! Det här är förresten personerna som ingår i mitt lag till Toughest i september.

Nakenbad, karuselloffer och störiga på Statoil

Roadtripen tillsammans med VD och Emma var verkligen härlig på många sätt, i sin enkelhet. När mitt flygplan gick in för landning i Lycksele (ja, hemresan fick ske med flyg!) satt jag och tänkte på resans guldkorn och blev lite rörd. Det kan ha varit sömnbristen som gjorde mig extra känslig, men det var vid flera ögonblick under trippen som jag kände "jag kräver inte mycket mer än det här".

Som när vi kom fram till den första anhalten – Saltsjöbaden – och direkt svidade om till bikini för att därefter plaska omkring i poolen samtidigt som vi sippade Prosecco i eftermiddagssolen. Eller när vi senare på kvällen badade i ett 15-gradigt hav utan en tråd på kroppen (och antagligen väckte upp alla som hunnit gå och lägga sig med våra tjut). När jag och Emma tog en morgonpromenad genom Saltis och tittade på alla fina villor, bilar och båtar. 

När vi åt en supergod kolja till lunch med ett fantastiskt vin till. Eller när vi hittade till supermysiga Tacos & tequila och blev serverade en håll käften-middag. 

När VD offrade sig och åkte berg- och dalbanan Helix med mig på Liseberg fast hon har en viss karusellskräck. Jag älskar den berg- och dalbanan. 

När vi tog färjan (eller båten, som en ska säga i Gbg) ut till en ö i skärgården och jag fick kasta mig i vattnet från ett hopptorn. 

När vi körde genom natten mot Arlanda och gjorde ett tappert försök att sjunga stämmor till Bastilles Pompeii. När vi antagligen uppfattades extremt störiga av stackaren som jobbade natt på Statoil (förlåt, Circle K) i Örebro, men vi struntade i det för att vi var fullt upptagna med att skratta åt konstiga pålägg på mackor (pannbiff med ägg, någon?). 

Ja, det var minsann en fin resa på många sätt. I söndags hade jag dock en sådan hemlängtan att det bara kröp i kroppen på mig och jag kunde knappt bärga mig till att få sätta mig på bussen från Lycksele (där jag befann mig för att fira brorsan som fyllde 30, mer om det i ett annat inlägg). 

Nu har jag varit hemma i tre dagar och börjar känna mig ganska less på att det händer så lite här i Umeå. Så imorrn åker jag tillbaka till Lycksele igen. 

Slutet på förra roadtripen och början på nästa

Imorgon sticker jag ut på semesterns andra roadtrip. Det blir med ett annat sällskap, en annan bil och med lite andra destinationer i sikte. Men vi börjar faktiskt där förra resan slutade (om en inte räknar med Lycksele/Umeå förstås): Stockholm. 

Efter att vi hade varit i Jämtland tog vi nämligen sikte mot vår kusin Jessicas nya boning i Täby. För att få se någonting annat än E4:s enformiga transportsträckor valde vi att köra inlandsvägen ned. Vi fick då bland annat uppleva Sveriges vackraste by Klövsjö och lika undersköna Vemdalen.
När vi sedan kom fram till Jessica fick vi träffa hennes son Frans för första gången. Han har hunnit bli två månader gammal och är yttepytteliten och helt bedårande! 

Första kvällen i Täby utspelade sig århundradets krocketmatch (åtminstone i mitt tyckte, då jag bara spelar krocket ungefär var tionde år). Jag skulle kunna beskriva det som att vi spelade i kuperad terräng, med buskage och slänter dit vi gärna krockade in varandra för att jävlas maximalt. Det i kombination med att de bra spelarna (alltså inte undertecknad) fick börja om flera gånger ledde till att spelet tog över två timmar. Jag vet inte om det var uthållighetsaspekten som gjorde det – men jag slutade till sist tvåa! Helt osannolikt med tanke på hur kass jag var, men desto roligare.

Dagen därpå smet jag och syrran in till stan en sväng så att jag fick gå loss inne på Sephora och vi fick ta en vinlunch. Planen var att vi skulle gå på något museum och sedan kolla i butiker, men det var så jävulskt fint väder att vi mest bara flanerade omkring. 
Väl tillbaka i Täby fick vi bidra lite till den pågående husmålningen. Det passade ju mig ypperligt, jag som funderar på att sadla om till målare och allt. 

Så på lördagen var det dags att rulla hela vägen tillbaka till Lycksele igen. 70 mil i ett svep, förutom ett lunchstopp hos min kompis Hanna i Maj söder om Sundsvall. Hon hade också en tvåmånaderspojk som jag fick träffa för första gången och även tre små kattungar. Och så gick vi till fårhagen och klappade baggen Sebbe, som turnerat som poet (jo, det är sant), och ett av hans lamm blev också uppkallat efter mig. Ett perfekt stopp att avsluta vår roadtrip med skulle jag nog vilja påstå. 

Är inte jättesugen på att köra den här sträckan igen imorrn, men jag ser däremot sjukt mycket fram emot allt det andra!

Semesteracklimatiserad

I måndags kände jag mig en aning nedstämd över att vara hemma igen, ensam. Jag hade ju då hängt ihop med syrran dygnet runt i nästan en vecka och det var faktiskt lite jobbigt att separeras från henne. Särskilt när de jag umgås med i Umeå antingen är bortrest eller jobbat den här veckan – det kändes med andra ord inte varit lätt att hitta någon som kunnat fylla Lisas plats. 

Men så hörde min arbetskompis Ylva plötsligt av sig och undrade om jag ville följa med och bada i tisdags. Jag var inte svårtflörtad, om en säger så. 
Ibland glömmer jag bort att arbetskompisar är personer en kan hänga med även utanför arbetstider (och AW:s), vilket är himla dumt då jag har kollegor i världsklass. 
Vi åkte i alla fall ut till Bettnessand och hade en riktig kanondag i den varma solen och det svala havet. Kändes väldigt mycket som att befinna sig utomlands. Till och med toaletten på Bettnes luktade som strandtoaletter utomlands brukar lukta, ni vet? 
Sedan förlängde vi hänget med att gå på Tisdagsrex och trängas med en miljard andra semesterfirare (och wannabe-semesterfirare). 

Och i onsdags kom mamma och Micke på besök, för att stanna ända till idag. Vi har hunnit hälsa på två av mina kusiner, solat på min balkong, druckit sangria, lagt beslag på den bästa platsen på Sjöbris, strosat på stan, sprungit genom Ikea, lunchat på finfina Älvtåets gröna och spelat kort med Tina – bland annat.

Det har varit så himla mysigt att ha besök i två dagar, men nu känns det lite som en befrielse att få vara ensam. Faktiskt. Ska verkligen passa på att avnjuta mitt eget sällskap imorgon, för på söndag bär det av på nästa roadtrip! 

Ylva på Bettnes. Hon har två armar, även om det kanske inte framstår som det.

Det var helt klart Twisterväder i tisdags. Brukar inte äta isglass i vanliga fall pga extremt iliga tänder, men i tisdags var solen så varm att den till och med lindrade ilningarna. 

Onsdagens balkonghäng fick bli den officiella invigningen av min balkong. Jävlar, vad vi stekte där, mamma och jag.

Dagens lunch på Älvtået. Var extremt mysigt där, men vi fick vänta en evighet på maten ...

... som turligt nog visade sig vara väldigt god. Jag åt en fetaostsallad!

En visslande inkräktare och det stora semesterbråket

Andra stoppet på vår roadtrip blev Östersund, där vi våldgästade vår bonussyster Malin och Daniel. Fastän de inte fått semester än, stackarna, offrade de sig på att följa med oss på ett restaurangbesök som följdes av ett glas på en pub. På det sistnämnda stället stördes vårt samtal av en något överförfriskad man, som satte sig bredvid och skröt om att han just sålt sitt företag och att hans barn varit på Peace & love. Hans "fantastiska" historier kryddade han med irriterande visselljud och det var faktiskt rätt svårt att hålla sig för skratt. Vad är det med vissa personer, saknar de helt känsla för när de stör? 

Dagen därpå körde vi ut till Trångsviken för att hälsa på lite släkt. Både farmor och farfar är från Jämtland, så jag har en del blodsband i republiken. Det var väldigt trevligt att träffa farbror Kjell, kusin Lina och gammelfaster Karin – inte varje dag jag ser dem. Inte ens varje år, om jag ska vara ärlig. 
Mindre kul var att resans första och faktiskt enda bråk mellan mig och syrran uppstod på väg ut till Trångsviken. Hon lyssnade inte på min kartläsning/jag var för dålig på att läsa kartan (här går åsikterna isär), vilket resulterade i skrik och okvädesord. Efter det bestämde vi att ingen fick vara hungrig under de efterföljande bilresorna på semestern. 

Dagen, och faktiskt hela Jämtlandsvistelsen, avrundades med att jag och Lisa lagade en ljuvlig middag (tapas) till Malin och Daniel och vi efter att ha intagit denna såg en märklig film (Green Room). 

Den här semestern blev tydligen en följetong här på bloggen, men jag tänker att det är lika bra att skriva på nu när jag är ledig! 
Har däremot inga bilder från den aktuella dagen – förutom från när jag stod i en provhytt och testade bh:ar och fascinerades över att mina bröst var så jävulst svullna. Var alltså så pass fascinerad att jag var tvungen att dokumentera. Men de bilderna tror jag att jag besparar er. 

Knarkiga barnkläder och ett drömmigt jordgubbscafé

Det blev inte mycket till hörandes längs vägarna, resan blev rätt så intensiv. Men det var också fem fantastiskt roliga dagar av roadtripande!

Första anhalt på vår resa var metropolen Krokom i Jämtland. Där hade vi stämt träff med farmor och Pelle (hennes sambo) och i väntan på att de skulle dyka upp gick vi in på klassiska Kläd-dax – en butik vi tyckte om att shoppa i när vi var yngre. Kanske föga förvånande levde inte Kläd-dax upp till våra positiva minnesbilder. Däremot blev jag mäkta imponerad av deras barnklädesavdelning som till stor del bestod av psykedeliska klädesplagg med en massa färger, mönster och tryck. Blev jäkligt sugen på att typ bunkra knarkiga barnkläder och ge bort i present till mina vänner som snart ska få barn, men jag hejdade mig då jag inte tror de hade uppskattat plaggen lika mycket som jag. Om jag någon gång får ungar vet jag i alla fall vilken butik jag ska besöka. 

När farmor och Pelle till slut dök upp åkte vi ut till en jordgubbsodling på Rödön, som också rymde ett café. Och vilket café sen! Det var hur fint som helst, med trädgårdsbord utplacerade på en enorm gräsmatta. Allt ramades in av ambitiöst skötta blomsterrabatter och ett väldigt växthus. Och mitt i allt detta satt vi och åt jordgubbar med glass, jordgubbstårta och petit chou med jordgubbar och konstaterade att "nu är det sommar", fastän vinden drog kallt emellanåt. 

Efter det har resan bjudit på en störig stekare, ett hungerorsakat gräl, Sveriges vackraste by, en rafflande krocketmatch och ett skaldande får. Men om detta får jag berätta en annan gång, för nu börjar jag känna mig slut som artist. 
På återhörande!

Vi drar på roadtrip!

Så var den första semesterdagen, i sin rättmätiga mening, snart över. 
Jag har under dagen tagit mig norrut till hemstaden för att fira världens bästa syster som fyller 25 år denna amerikanska nationaldag. Hurra!
När jag kom fram bjöd hon på kaffe och tårta och sedan har vi varit ute och käkat med ena halvan av familjen i strålande eftermiddagssol. Därefter blev det tårta och kaffe igen. Jag borde kanske vara så mätt att det sprutar kaffe och grädde ur öronen på mig, men sanningen är den att jag börjar känna mig lite hungrig igen... Ibland är min mage som ett svart hål. 

Imorrn bär det av söderut igen, men inte hem till Umeå utan längre ner i landet än så. Jag och Lisa ska ut på en liten roadtrip och det första stoppet blir Jämtland. Där är planen att hälsa på en del släkt i byar runt om Krokom innan vi styr vår glänsande Toyota avensis mot bonussyster Malin och bonussvåger Daniel i Östersund.
Som vanligt när jag och Lisa ska göra något är vi sjuka båda två, så jag hoppas på kvicka tillfrisknaden nu. Och att vi ska få en lyckad resa i övrigt, förstås!

Vi hörs längs vägarna!

Sist jag och dagens födelsedagsbarn var ute på en tripp var när vi gjorde Sundsvall osäkert en helg i februari. Ska bli kul att fara ut med henne i veckan igen!

Jullov!

Jag sitter på bussen på väg mot Lycksele. Det känns snudd på magiskt att jag nu är ledig i två veckor. Jag har tillåtit mig själv att längta efter den här ledigheten sedan vi klev in i december och nu är den äntligen här. Jag kan knappt bärga mig till jag får träffa min syster om typ en timme och krama om henne. Samma sak med resten av familjen. Fy, vad jag saknat dem den senaste tiden alltså. 

Igår firade jag in jullovet med att rida barbacka, för första gången i mitt liv. Det var jäkligt utmanande och jätteroligt! Lea var rätt ivrig i traven, så varje gång vi skulle gå över från skritt till trav höll jag på ramla av när hon gasade på. Turligt nog så höll jag mig kvar på hästryggen, men Lea måste ha undrat vad jag höll på med när jag tjoade och kastade mig kring hennes hals. Jag var kanske inte hennes mest graciösa ryttare, haha. 

Hoppas ni har en fin helg, eller start på ledigheten om ni också gått på jullov. Jag ska försöka förvalta mitt väl har jag tänkt.

Semesteråterblick del 2: Lord(s) of the ring

Även om jag önskar att jag hade testat åka wakeboard fler gånger i sommar har det funnits ett fullgott substitut som fått det att pirra i magen och käkarna krampa av skratt: Ringen! Eller loserringen, som jag tidigt döpte den till. 

Varje gång som vi varit ute med båten har ringen åkt fram och Johan (som är nästintill ständig kapten på skutan) har gjort sitt yttersta för att skaka av en från den. Ibland känns det direkt livsfarligt (vilket det kanske är? Men snälla, kom inte dragandes med någon olycksstatistik nu!), men ändå alltid lika fnissigt. 
Roligaste gången var helt klart när mina syskon var på besök och blev skjutsade på ringen. När Lisa gjorde sin premiärtur skrattade jag så att tårarna sprutade åt hennes minspel.
Här är några bilder från den dagen:

Syrran, aka kuttersmycket, aka kanonmaten.

Bruuuschan.

Och så kaptenen.

Alltså, Lisas miner när hon åkte... Obetalbart!

Själv körde jag den mer världsvana stilen.

Linus var mest livrädd under åkturen, tror jag. Väldigt kul det med!

Semesteråterblick del 1: Torpet

Eftersom min semester bjöd på (i princip) idel solsken och mycket roligheter hann jag inte riktigt blogga om allt det jag ville. Därför kommer jag publicera några återblickar från dessa tre fantastiska veckor – om inte annat för att jag ska kunna titta tillbaka på det i november då dagarna är ett konstant mörker och kylan ilar i märg och ben. 
Först ut: Torpet!

Några dagar under min andra semestervecka tillbringade vi i ett torp som tillhör Johans släkt. En charmig gammal kåk, med råttskit på vinden.

Smilla var förstås med. Hon ägnade mest dagarna åt att utforska åkrarna och fräsa åt de tre katterna som bodde på gården intill.

Första kvällen åkte engångsgrillen fram.

Och vi lyckades till och med få en middagsgäst, där mitt ute i obygden.

Senare blev det fiske i vackra Fällforsen. Självklart inte bland stenarna på bilden, men eftersom jag tycker just den miljön är så vacker får den gestalta fisketuren.

En annan dag skulle vi fiska i en sjö som "bara skulle ligga 500 meter från huset". Vi traskade genom oslagen åker, genom snårig skog, förbi björnspillning och blev kalasade på av tre miljoner mygger innan vi kom dit. 500 meter – jo, just det...

Väl framme visade det sig att sjön var lika svåråtkomlig som vägen dit. Fanns ingenstans att stå och kasta från, så det var bara att traska hemåt igen...

Vid nästa fisketur satsade vi istället på ett säkert kort, där vi visste att det gick att fiska. Ser ni bjässen som Johan fick på kroken?

Till slut var det dags att lämna idyllen och bege sig mot civilisationen igen – till Smillas stora förtjusning!

Tillbaka till den strukturerade tillvaron

Semestern sjunger nu på sista versen. Imorgon är det slut på att dra på sig enbart bikini när jag kliver upp, ta långa frukostar på balkongen (om jag nu inte kliver upp extra tidigt, vilket jag vet att jag inte kommer göra), dagliga bad i havet eller älven och en ostrukturerad tillvaro. Åtminstone sju dagar i veckan. 
Visst är det förknippat med en viss ångest, men inte enbart. Sommaren fortsätter ju trots åtta timmars arbetsdag och det finns ju kvällar och helger att förlusta sig på. Dessutom har jag ju en New York-resa att se fram emot om några veckor! Att jobbet jag ska återvända till imorrn är jäkligt roligt hjälper också till att dämpa ångestkänslorna. 

Jag sätter punkt för den här omgången av semester på ett icke-flärdfullt sätt: Med en sprängande huvudvärk och en även i övrigt tärd kropp. Fem dagar av Motorveckan i Lycksele i kombination med extremvärme har satt sina spår. Men jäklar vad kul jag haft det! Måste återkomma med en mer utförlig rapport om denna lokala högtidsstund.

  

Sex bilder från Dubai

Vår resa till Dubai börjar kännas avlägsen nu. Men det finns fortfarande upplevelser därifrån som jag skulle vilja berätta om! För nu tänker jag visa några blandade bilder från resan och samtidigt drömma mig bort från isgator och mörker till överdåd och sommar i november... 

Det blev inte så mycket strandhäng i Dubai, men en dag och en eftermiddag spenderade vi där i alla fall. Eftermiddagen på stranden var väldigt fin, även om taxichauffören körde oss till fel del av playan.

Poolen på hotelltaket besökte vi också några timmar. Efter att vi haft sim- och vattenspringtävlingar pustade jag ut vid bassängkanten. 

Man behöver inte blicka ut över en väg eller parkering länge innan man ser en lyxbil. Typ en Bugatti Veyron, värde 10,5 miljoner.

Dubais marina är (förstås!) världens högsta marina. Självklart har de byggt en egen Turning Torso. Självklart är den högre än sin skånska förlaga. 

På Underwater zoo spanade vi in en massa fina, farliga, häftiga och härliga blötdjur. Den här surpulen till drakfisk var väldigt bildskön.

 Ytterligare en bild från vår frukost på Burj al Arab, som tog begreppet "vardagslyx" till en ny nivå.

Årets golfdos

Vår vistelse i Dubai sammanföll – passande nog, för Johans del – med golfens Europatourfinal. Trots att jag finner det en aning sövande att titta på golf kunde jag förstås inte förvägra min golffanatiker till pojkvän att få se tävlingen på plats och därmed tillbringade vi halva söndagen på vår resa på Jumeirah Golf Estates. 

MEN! Till och med för en golfofantast som mig var tävlingen kul att se. Att en viss Henrik Stenson från Sverige gick och vann det hela kan förstås ha med saken att göra. 
Mer tänkte jag faktiskt inte skriva om saken, eftersom golffanatikern själv har skrivit ett blogginlägg om Europatourfinalen. HÄR finner ni det!

Jag vet inte om jag skulle se såhär sammanbiten ut om jag var på väg att ta hem en seger och en massa sköna miljoners. Men så har jag ju inte golfspelartänket heller (det är alltså Henrik Stenson på bilden).

Många svenskar var på plats för att heja på Stenson. Notera banderollen till exempel.

Att dyka bland hajar och Isabel Marant

Jag fortsätter med fler minnen från Dubai, för det finns så otroligt mycket jag vill berätta från vår resa! Det är faktiskt rätt sjukt hur mycket vi hann med på bara en vecka. Och precis som jag önskade innan avfärden var flera av upplevelserna lite annorlunda. 

Det galnaste – och roligaste! – vi gjorde på semestern var att dyka i akvariet på Dubai mall. Jag kan villigt erkänna att jag var rätt skakig innan vi hoppade i våtdräkterna. Dyket föregicks nämligen av en lång säkerhetsgenomgång om hur vi skulle agera om vi hamnade i en konfrontation med någon av akvariets 32 hajar. Inte blev det bättre av att få höra att hajarna skulle få dagens enda matning först efter vi hade dykt... 

På något sätt försvann dock nervositeten när jag skulle ta mig i våtdräkten. Det lilla jäkla neoprenstycket var så jäkla svårt att få på att jag fick smått panik och glömde bort vad jag snart skulle göra. 
Sedan, väl nere under ytan, var all skräck som bortblåst. Det var enbart lite lätt adrenalinpåslag när bland annat sandtigerhajar gled förbi sisådär 2-3 meter framför näsan. Sedan var jag förstås noggrann med att inte börja sjunka när en haj passerade under mig vid ett tillfälle... 

Förutom hajar fanns det hur mycket häftiga fiskar som helst i akvariet: Gigantiska muränor, rockor, mantor... Därtill stod barn utan för akvariets glasfront (som förstås är världens största) och vinkade till oss och man kunde även se lite av Isabel Marants gästkollektion från H&M:s skyltfönster. En mycket surrealistisk upplevelse, med andra ord. 

Tanken var att vi skulle dyka i det vanliga, hederliga havet när vi åkte till Dubai. Tyvärr hade dyksäsongen slutat bara någon vecka innan vi kom ner och sikten är nu bara på någon meter. Därför fick det bli akvariumdyk denna gång. Fast ärligt talat klagar jag inte – jag tror knappast jag kommer få se så många, både sett till antalet individer och arter, hajar under ett och samma dyk någon fler gång. Och jag kan nästintill garantera att det aldrig kommer vara några barn som vinkar till mig igen när djupmätaren visar 11 meter.

Platsen för vårt dyk. Av naturliga skäl hade vi inte med oss någon kamera under själva dyket, så det skulle vara kul att komma över någon av alla de kort som folk utanför akvariet tog på oss.

Några av de raringar vi fick stifta närmare bekantskap med under ytan.

Alltså, hur fina djur är inte mantor?! Som havets fåglar – fast utan det äckliga.

Sagan om de två tornen

I tisdags avverkade vi två världsrekord i Dubai. Så fort vi fått på oss kläderna (långklänning respektive hellånga byxor - viktigt, viktigt!) satte vi oss i en Lexus och gled iväg för att äta frukost. Den här dagen intogs morgonmålet inte på vilken sylta som helst, utan på Burj al Arab. Burj al Arab är världens första "sjustjärniga" hotell och har blivit en ikonisk byggnad för Dubai. 
När taxin gled in på bron till hotellet – som förstås ligger på en egen, konstgjord ö – blev vi stoppade av säkerhetsvakter. Vem som helst får inte sätta sina sandiga skor på Burj al Arabs handknutna mattor. Eftersom vi hade en reservation fick vi dock glida förbi vaktstationen och in mot hotellets entré. Väl där öppnade hotellpersonal bildörrarna och hälsade oss välkomna. Flott värre. 

Men än mer flott skulle det bli. Vi snackar ju faktiskt sjustjärnig standard här. Hur hotellet riktigt ser ut inifrån tror jag bilderna får tala för. Lite kort bara är 2000 kvadratmeter av hotellets yta täckt av 22 kvadrats guld – inklusive papperskorgarna och varningsskyltar för vått golv. 
Själva frukosten fick vi inta i hotellets asiatiska restaurang. Det var mycket nudlar, vårrullar, dumplings och sådant jag inte kan namnet på på buffén – men även ostar, frukt, yoghurt, gröt, ägg, sötsaker... Ja, det mesta man kan tänka sig vara sugen på under dagens arla timmar. 

För en hotellfrukostälskare som undertecknad kan jag konstatera att jag nådde något typ av lystmäte den där morgonen. Även om det är högst tveksamt om jag skulle betala så mycket för en frukost annars, om det inte vore för att det (alternativt middag, afternoon tea eller ett drinkbord) är den enda biljetten in till Burj al Arab. Och att se det här hotellet på nära håll och till och med inifrån var en upplevelse, vill jag lova. 

När det inte gick att pilla i sig mer frukost och våra ögon sett sig mätta på allt överdåd åkte vi vidare till nästa torn – Burj Khalifa. Som tidigare nämnt är det världens högsta byggnad med sina 828 meter av armerad betong och stål. Vi åkte upp till våning 124, 452 meter över marken, till deras utsiktsplats. Lite tråkigt att man inte får åka upp högre (allt ovanför våning 124 är privat), men 452 meter var rätt högt det med. Fast nog skulle det vara häftigt att få hälsa på hen eller dem som har lägenheten/kontoret på översta våningen...

Tisdagens frukostställe – Burj al Arab.

I lobbyn, i väntan på att få gå och äta frukost. Av någon anledning såg vi till att vara tidiga till frukosten...

Varningsskylt i guld. Väldigt nödvändigt.

I hotellets lobby får man in en Frihetsgudinna på höjden.

Fint frukostsällskap och fin utsikt från frukostbordet.

Frosseriet startade vid yoghurtsektionen.

Tallrik nummer två – koreanskt, omelett och kinesiskt samt japanskt. Den där gröna, slajmiga saken var oväntat god!

Avslutade med en våffla, persikostrudel och en "cleansing carrot juice".

Dubai sett från Burj Khalifa.

... och från en annan vinkel.

Även om jag inte är särskilt höjdrädd ska det erkännas att jag nojade lite när vi befann oss på utsiktsplatsen. Jag såg noga till att inte luta mig mot fönstren, om vi säger så...