Och det enda jag vill är att du ska komma tillbaka

Jag har inte suttit vid datorn sedan i lördags när jag skrev sist. Kom dock på igår att jag har räkningar som måste betalas därför förärade jag den med ett besök nu. Tänk att livet rullar på, att det finns räkningar att ta itu med fast allt är ett enda stort kaos. Ganska fantastiskt ändå.

Varje dag sker ett pyttepyttepyttesteg ut ur det kompakta mörkret. Knappt märkbart ens för mig själv. Men det här måste gå, ska gå på något sätt. Jag vet att jag - vi allihopa - har ett fantastiskt stöd och jag är så himla himla tacksam.

Ta hand om er!

Den jävligaste stunden i livet var den när du gick

Johan, samma natt som du försvann föll snön. Jag sitter och tittar ut genom fönstret på det tjocka, vita täcket som döljer marken och tänker på de oräkneliga gånger du sagt "Anna snart är det vinter och då ska jag köra skooooter!" enbart i höst. Försöker bortse från orättvisan över att det inte blir någon skoterkörning och tror att vintern kom till din ära.

Vår tid tillsammans blev kort. Alldeles alldeles alldeles för kort. Men minnena jag har tillsammans med dig kommer att vara livet ut. Tack för allt roligt, mysigt, knäppt och underbart jag har fått uppleva med dig!

Den vackraste stunden i livet var den när du kom
Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick

Jag älskar dig för evigt

Jag vet inte vad jag ska skriva. Borde jag ens skriva något?
Det jag genomgår just nu är den värsta tiden i mitt liv. När jag fick beskedet igår om att min älskade pojkvän omkommit i en bilolycka gick hjärtat i tusen bitar. Istället har bröstet fyllts med ett svart hål. Inte helt tomt utan fyllt med sorg, saknad och tusen andra känslor som inte ens går att sätta ord på.

Jag är verkligen jättetacksam för alla som visar omtanke och bryr sig. Vet själv hur svårt det är att bemöta sådana här tragedier så jag tycker ni är modiga som vågar skriva en rad eller ringa trots att ni inte vet vad ni ska säga.
Mina tankar finns hos Johans familj, vänner och alla andra anhöriga som precis som jag befinner mig i chock och förtvivlan.

Och till Johan, även fast du aldrig kommer kunna läsa detta: Jag älskar dig så oerhört mycket! Jag är så glad att jag har fått lära känna dig och att du har varit en stor del att mitt liv. Inte ens döden kan klippa de band vi har till varandra.

Vän av värme

Mamma skickade över lite bilder till mig, bland annat den nedan. Bara genom att slänga ett getöga på den väcks genast min längtan efter varma dagar, bara ben, svettiga longboardturer och sol i ögonen.

Jag försöker leva i nuet men i smyg har nedräkningen till sommaren 2011 börjar. Bara 8 månader kvar...

För choklad- och sockerlovern

Igår var det söndag (bäst att påpeka det i fall någon är dagavill') vilket som vanligt innebar söndagsfika! Den här gången var det min tur att stå värdinna och i sedvanlig ordning bestämde jag mig för vad jag skulle baka i sista sekund...
Efter lite googlande efter recept föll valet till slut på en browniekladdkaka med daim. En kaka för chokladälskares och sockerjunkies, minst sagt. Tillsammans med gammaldags vaniljglass blev det en succé!

En etta för tre

I helgen har det rått compact living på hög nivå i min lägenhet! Mamma och Micke kom hit i fredags för att hälsa på och stannade till lunchtid idag. Det har varit superkul att ha dem här, och även rätt jobbigt. Jag värderar mina föräldrar och plastpäron högt men samtidigt är de expert på att trippa på mina nerver. Åtminstone när vi spenderar 40 timmar tillsammans på 28 kvadratmeter.

Vi har ägnat vår vakna tid till att käka sushi, kika Idol, spela en massa kort, dricka vin och sånt som kan kategoriseras under sköna helg-göran. Igår åkte Micke iväg för att fiska och då passade jag och mamma på att göra stan. Efter en förhållandevis kort shoppingtur (3 timmar är ju ingenting mot 7-timmarsrundan vi gjorde när hon hälsade på mig första gången!) klagade mamma på att hon kände sig blek och ville sola. Eftersom hennes blek-nivå ligger snäppet över min jag-har-varit-utomlands-i-en-vecka-nivå var det bara att hänga på till cancergrillen för att undgå risken för att känna mig albino. Efter det tonade vi mitt hår och la ansiktsmask vilket riktigt maximerade tjejlördagsfeelingen. Väldigt trevligt må jag säga!

Nätterna har å andra sidan inte varit riktigt lika angenäma. En av oss tre (säger inte vem, bara att han inte var med på lördagens tjejgrejer) är nämligen expert på att snarka... Tur att han hade tagit med sig öronproppar till mig i alla fall. Annars hade mina nerver varit helt nertrampade vid det här laget.

M&M fick stå modeller för de första bilderna tagna med min nya kamera! Eftersom det var kolsvart ute och jag har dålig belysning i min lilla crib är fotot ovan dock inte representativt för vad D90'n går för.

Älskade, saknade Zorro

För ett år sedan förlorade jag min bästa badkompis, min bästa promenadpolare och mitt bästa myssällskap.

Gud vad tiden går fort, och gud vad jag saknar Zorro fortfarande!