Livet efter Utöya

När jag kom hem från jobbet för en stund sedan kröp jag ner i sängen och slog igång den här dokumentären. Tre minuter in i programmet började jag lipa och nu ligger jag i ett hav av snorpapper...

Det är så jävla hemskt att en enda person kan orsaka så många sådant lidande. En person av kött och blod, som antagligen besitter åtminstone några känslor, som egentligen borde känna empati.

Det är så jävla hemskt att följa rättegången och höra att monstret inte känner någon som helst ånger. Förutom över att han inte dödade fler. 

Jag ska snyta mig en sista gång för att sedan sova och drömma om en godare värld.

Monstret och mardrömmen

Min helg har varit hur bra som helst men glädjen har såklart företagits av rapporterna från Norge. Även om jag inte är personligt berörd av det helvete som utspelade sig i Oslo och Utøya i fredags är jag djupt illa berörd. Det sker ohyggligheter runt hela världen dagligen men när en sådan här tragedi sker i Oslo upplever jag det som om det inträffat i kvarteret bredvid och att mina grannar fallit offer. Om det finns någon svag ljusglimt i allt det hemska är det väl just detta, att tragedier förenar och för människor samman.

Mina tankar finns just nu hos det norska folket, framför allt hos de som mist sina kära under en terrorists, ett monsters vansinnesdåd.

Älskade, saknade Zorro

För ett år sedan förlorade jag min bästa badkompis, min bästa promenadpolare och mitt bästa myssällskap.

Gud vad tiden går fort, och gud vad jag saknar Zorro fortfarande!

Kung av ingenting alls

Egentligen vill jag inte nämna ett ord om den där serien. Knappt erkänna att jag har kollat på båda avsnitten hittills. Men eftersom jag inte kan låta bli: Kungarna av Tylösand - Dräggen av Tylösand - kanske kände sig som Halmstads majestäter i somras med all Bacardi som skvalpade runt inne i deras tomma skallar. Nu när programmet har börjat sändas är de istället Sveriges största losers.

En annan slutsats jag har dragit idag är att en riktig jäkla pulstopp är den ultimata lösningen på energidippar. Har suttit på föreläsning hela dagen och när jag kom hem hade jag noll och inga krafter. Ett hysterisk svettigt men lika roligt aerobicmix pass senare var jag som en ny människa. Att göra slut på energi ger ny energi!

God natt på er!

Tre veckor är till ända

Då var semestern slut. Sorgligt men sant.

still miss you like hell

Över fyra månader har gått men än tåras ögonen när jag tittar på bilder från den tiden Zorro fortfarande var med.
Älskade, saknade byracka.

Hur min röda pumps-allergi utvecklades

Jag är allergisk mot röda skor. Alltså, röda gummistövlar går väl an men ett par pumps i samma färg ger mig utslag och andnöd. Denna överkänslighet kan jag tacka en av de elakaste människor jag någonsin träffat för - min lågstadielärare. Hon gick jämt runt i just ett par röda pumps och därför kommer de för alltid vara förknippade med hur hon missbrukade sin ställning som lärare. Trots att det var över tio år sedan jag gick ut i trean minns jag fortfarande flera bevingade citat hon bjöd mig på som barn.

Bland annat minns jag ett tillfälle när jag hade brutit handleden och vi hade skrivstil på schemat. Jag beklagade mig för henne han det var omöjligt att skriva snyggt med ett stort paket runt handen och armen. Varpå läraren fräser "men skriv med vänster då!". (Jo, lätt match när det är svårt nog att skrivstila med höger.)
Eller som den gången (jag tror det var i trean?) när jag hade räknat ut matteboken och ville ha något annat att jobba med. Istället för att ge mig en uppgift som jag var kvalificerad för kastade hon fram en mattebok för årskurs 6. Och tro inte att det var för att uppmuntra mig - jag är säker på att hon bara gjorde det för att bevisa att "jag inte var så smart som jag trodde".

Dessutom utsatte hon mig för en massa elakheter vilka jag har förträngt, men som mamma har berättat om nu flera år senare. Ett antal gånger under min lågstadietid kom jag hem gråtandes från skolan för att denna kvinna hade förödmjukat mig. Olyckligt nog var jag inte hennes enda hackkyckling, jag tror att hela klassen var mer eller mindre utsatt för denna lärares illvilja.

Vem vet, innerst inne var hon kanske en "snäll tant", som bara skulle ha hållit sig borta från att jobba med barn? Hur som helst kommer ni aldrig se mig i ett par röda klackar - det vore höjden av självplågeri för min del.

Aldrig på mina fötter!

Jag saknar honom redan

Jag fruktar morgondagen. Med tanke på hur ledsen jag är redan nu kommer många tårar fällas imorrn. Min älskade, älskade vän...

Ett ännu tyngre avsked

Fick veta i lördags att det kanske inte var sista gången vi sågs ändå. Men fortfarande... du kommer lämna ett stort tomrum efter dig lillebror!

"Matte älskar dig!"

Ett hål i mitt mattehjärta

Jag är så förbannat ledsen. Zorro har fått tillbaka tumörerna och nu är det bestämt att han kommer dra sin sista suck nästa vecka. Min älskade, älskade lillebror!

Det värsta, förutom att min trogna vän sedan elva år tillbaka snart inte finns mer, är att jag inte kommer kunna träffa honom innan han åker till hundhimmeln.
Inget mera bus, inga fler blöta pussar, no more långa promenader. Ingen mer Zorro.

Fyfan för fula, farliga fästingar

I kväll hittade vi en ful fästing på Zorros söta huvud. Fyfan, nu är det bevisat att de där äckliga kräken har letat sig till de norrländska skogarna!
Jag tycker däremot - till skillnad från mina sörländska vänner - att fästingar inte är äckliga p.g.a. deras utseende (kom igen, de är ju pyttepytte!) utan för alla snuskiga sjukdomar de för med sig.
Har jag tid över någon dag ska jag gå ut och samla ihop alla kräk och skicka de till Skåne där de hör hemma. Vi har ju myggen, varför ska vi straffas med äckelpäckelfästingar också?

Ni hör inte hemma här uppe, era fula jävlar!

Dreamin' of sweet dreams

Lova att inte bli för avundsjuka nu, men nu är jag ledig resten av veckan! Vi hade veckans enda föreläsning idag, så jäkla skönt. Fast ledighet är en sanning med modifikation: jag har ett litteraturseminarium och en tenta att plugga inför. Men det är i alla fall skönare att sitta ute på balkongen och plugga i värmen än inne i en kall skola.

Jag hade tänkt knoppa nu, men jag vette fan om jag törs när jag tänker efter. De två senaste nätterna har jag drömt mardrömmar som jag har vaknat upp kallsvettiga från. I lördags drömde jag om att jag var med i en skottlossning där gärningsmännen sköt av mig tre fingrar (när jag vaknade mitt i natten var jag tvungen att kontrollera att mina händer var intakta) och dessutom uppstod en skum blyförgiftning från ammunitionen vilket uppträdde som svarta fläckar över magen.
I natt handlade drömmen om att jag blev jagad av Hagamannen, min puls var jäkligt hög när jag vaknade... I natt hoppas jag på lite sötare drömmar.

Jag börjar betvivla människors lika värde

Jag skiter faktiskt i att det finns religioner, konventioner och grundlagar om att människor har lika värden. Sånna här människor borde inte få vandra på jordens yta!!! Skicka honom till mars med en rymdraket (eller stackars marsianer förresten, skicka han hellre in i ett svart hål!) eller sänk honom i havet och låt han bli hajmat.

Jag är så arg just nu att jag faktiskt skiter i att jag egentligen är emot tortyr och dödsstraff. Karva upp karljävelns sketna skalle med en gaffel, knäck alla hans ben med ett slagträ och hugg av hans lemmar och leder med en yxa!
Nog för att man av samma skrot och korn som honom om man gjorde det, men bättre det än att han ska få en villkorlig dom och få vandra fritt på gatorna inom en snar framtid.

Gravidkänslor

Jag har gått och lagt mig i sängen igen. Ligger här och försöker behålla frukosten. Var ute och sprang imorse när jag vaknat, utan minsta lilla mat i magen. Då får man tydligen skylla sig själv, för nu ligger jag här och vill bara spy. Eller egentligen vill jag inte spy. Jag vill bara inte må dåligt.

Undra om det är såhär det känns för en del att vara gravid? Att känna kräket tränga upp från magtrakten till halsgropen på morgonkvisten. Om det är så kommer jag skaffa surrogatmamma när/om det blir dags för barn.

Betongkepan på

Jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka jag ska aldrig mer dricka.

Hjärtat slutade slå för en sekund

Jag höll på få hjärtsnörpen för någon timme sedan när jag pratade med mamma. Samtidigt som jag tjattrade på med henne i luren satt jag och och komprimerade Malin-bilden i förra inlägget och då: POFF! Hela dataskärmen blev blå med ett långt meddelande, det enda jag hann snappa upp var ordet "crash" innan datorn svartnade. Och det enda ordet som snurrade runt i mitt huvud var "virus". Men så tog det sisådär en halvtimme, och så var datorn igång igen - helt felfritt.
Vad som orsakade den dramatiska avstängningen är jag inte riktigt på det klara med, men jag hoppas att det inte inträffar igen (och absolut inte att datorn kraschar på riktigt). I min bok vore det en tragedi om alla mina fina bilder - mina minnen - bara försvann. Bäst att börja göra en back up på de kanske?

Nu ska jag bara gå ner och hämta tvätten som förhoppningsvis har torkat, och sen blir det sängen. Morgondagen är precis som resten av veckan lektionsfri, men jag har en massa skolarbete att göra. Precis när datorn fick tuppjuck hade jag tänkt börja med hemtentan, men när den startade om igen bestämde jag mig för att göra det jag är bäst på: skjuta på skolarbetet till morgondagen.
Varför göra något nu när man kan göra det senare? är min devis.

Ny vecka - som upplagt för äventyr

Ny vecka, och nya to do's. Utöver skolan och alla uppgifter som hör till den vankas det marknad i Lycksele i helgen vilket innebär fest! Det är med andra ord kanske tur att det blev en lugn helg nu... Dessutom har jag inte mindre än tre födelsedagsbarn som jag ska köpa presenter till och fira på lördag: Min plastsyrra Malin fyller 18 år (vilket ska firas med besked, såklart), världens bästa Hanna blir 19 och mormor når den aktningsvärda åldern av 83 jordsnurr. Med andra ord har hon störst anledning att slå klackarna i taket den 28e, hehe.

Hannas present är halvt kirrad. Hon önskade sig något minnesvärt från mig vilket hon ska få. Med risk för att hon läser min blogg vill jag inte avslöja för mycket, men jag tror och hoppas att hon kommer att bli glad.

Min vecka fick (som vanligt?) ingen jättebra start när jag tog det ypperligt dåliga beslutet att bre margarin på mackan eftersom smöret var slut. Det hela slutade med att jag fick ta ett snack med Ulrik och hela min frukost blev förstörd.
Och frukosten som brukar vara dagens höjdpunkt! Näe, fyfan nu måste jag gå och spruta rengöringsmedel i käften för att få bort den här smaken - inte ens tandborstning och tuggummi har lyckats ta död på den.

Mitt skinnytips

Gynning har gett omtalade och parodierade skinnytips nu ett tag, och eftersom jag inte vill vara sämre kommer ett här från mig: rensa duschavloppet så kommer du garanterat tappa aptiten!
Jag rensade mitt ikväll och jag låg mestadels av tiden på alla fyra och hulkade, så äckligt var det. Om vi säger såhär: hon som bodde i lägenheten innan (ja, jag vet att det var en hon) hade knappast rensat avloppet innan hon flyttade ut. Jag kan även tillägga att lukten från gammalt, mögligt hår slår Kappa-fabrikens stank vilken dag som helst i äcklighet.

Nu har jag i alla fall sprayat rengöringsmedel på hela toan för att lukten ska försvinna och jag kommer garanterat inte kunna äta något förrän till frukost imorrn.

Bad dogs!

Här sitter jag, fortfarande lite skärrad och skakig - och tämligen förbannad... Anledningen till det är att när jag kom hem för en stund sedan och släppte ut Zorro ur bilen (jag har lånat både hund och bil av pappa idag!) rusade det fram en vorsteh för att "hälsa" på Zorkan. Sedan rusade den i väg och Zorro följde efter den, till gården där den (vorstehn alltså) hör hemma. Då plötsligt rusade det fram ytterligare en hund av samma ras och tillsammans hoppade hundarna på Zorro och det utbröt ett slagsmål. Jag drabbades av panik - som jag alltid gör när det blir hundslagsmål - och kutade efter och skriker på min hund. Zorro lyckades komma sig loss från hundarna, som då hade brottat ner han i en buske och vi lyckades kuta i från dem.

Även fast Zorro följde efter hunden hem måste jag ändå utfärda kritik mot grannarna som äger dessa hundar. Jag ska dock inte hyckla, vi har ofta lös Zorro på gården hemma hos pappa och visst har det hänt att han rusat fram till en hund. Men han gör det oftast bara för att hälsa, och inte anfalla någon stackars passerande hund - och framför allt har vi alltid uppsikt över honom när han är lös. Men vart var ägarna till de här hundarna? Undra om de ens kollar ut genom fönstrena då och då för att se vad deras byrackor (för det är just vad de är!) sysslar med. Jag har nämligen passerat detta hus ett antal gånger med Zorro, som då har varit kopplad. Varje gång hundarna har varit ute har de hoppat upp på staketet och skällt och morrat på Zorro - och varje gång har jag varit rädd för att de ska komma över staketet och hoppa på honom precis som de gjorde i dag.

Det var föresten en tjej som kom gående efter gatan med sin lilla terrier just när detta inträffade, och hon vände på klacken och gick åt andra hållet när hon fick se det som inträffade. Jag förstår henne, jag kommer aldrig mer vilja passera det här huset med Zorro så länge hundarna är ute lösa och inte under uppsikt. Jag fick föresten god lust att gå och ringa på dörren och säga några sanningens ord till ägarna när detta inträffat. Men jag sparar dock det tills dess att jag har lugnat ner mig - det finns trots allt ingen anledning till att gå och skälla ut ägarna, en lugn samtalston räcker ju gott och väl.

Puh, det blev längre än vad jag hade tänkt det här inlägget och jag vet inte om det blev speciellt sammanhängande. Men jag har som sagt lite adrenalin som pumpar genom kroppen just nu. Jag hade egentligen tänkt berätta om min trevliga dag som jag har haft, eftersom att jag har hälsat på farmor och mormor. Det får vänta till senare, för nu ska jag fara till mamma och käka och därefter bli det dans. Jag riktigt längtar!

Alltid detta jävulska fenomen...

Är det något som jag verkligen kan störa mig på, är det ett visst fenomen som återkommer ständigt på vissa bloggar. Nämligen särskrivningar. Fast det är ju förstås inte bara i internetbaserade dagböcker man hittar dessa störande moment. I helgen upptäckte jag t.ex. att någon på jobbet gjort en tabbe och skrivit "fika sugen?" på vårat annonsutrymme på avierna som skickas ut till de som ska hämta sina paket på Shell. Och exakt samma särskrivning såg jag när jag gick hem från Ica för en timme sedan, på deras trottoarpratare. Hur som helst, jag säger inte att jag har ett klanderfritt språk, och absolut inte när jag bloggar (då ska det ju oftast gå fort). Men skriver man vart och varannat ihopsatt ord särskrivet då behöver man fan gå en svenskakurs. I alla fall enligt mig, som verkar ha lite att störa mig på... Haha!

För att bli lite positiv kan jag berätta att jag träffade en tjej som var ute och rastade sin gigantiska grandis när jag var på väg hem. När det kommer till den hundrasen kan min passion för de bäst beskrivas med ett ord: besatthet. Jag lyser fullkomligt upp när jag får syn på en och måste tygla en stark vilja att bara hoppa på de och börja busa...

Jag ska bara skaffa en större bostad, sen ska jag köpa en sån här "liten" valp :)