Innan loppet var vi – kanske framför allt jag och Lisa – snudd på övertaggade. Toughestcrewet filmade vår startgrupp när vi stod i startfållan och jag hoppas för mitt liv att den sekvensen inte kommer visas offentligt. Systrarna Bergman såg nog ut som två små barn som alldeles strax skulle få åka till Liseberg, haha.
Den känslan lyckades vi sedan behålla i stort sett under i stort sett hela loppet, även om vi inte riktigt orkade studsa som två kaniner på uppåttjack under tiden vi var ute i banan. Och detta trots att vårt lag fick uppleva en del bakslag under loppets gång. En i laget fick ett astmaanfall som gjorde att vi var tvungen att pausa tills hon fick tillbaka andan. Sedan lyckades jag klanta mig på ett hinder och skada knäet på ett riktigt löjligt sätt. Som tur var gjorde det bara ont när det hände, sedan släppte det ganska snabbt (åtminstone kände jag inte så mycket under återstoden loppet, nu är knäet svullet och ont. Yeeey!). Och så på näst sista hindret stukade Örnie sin fot riktigt illa. Fastän hon knappt kunde gå tog hon straffrundorna på de två sista hindren och haltade in i mål. Det är vad jag kallar kämparanda.
I slutändan tog loppet rätt lång tid för oss att genomföra – men jag tänker att vi då fick ha roligt under en längre period än de som var riktigt snabba, hehe. Dessutom tycker jag vi var riktigt bra på hindren, vilket också var vårt mål och förhoppning med loppet.
Idag har jag fortfarande rätt ont i kroppen. Förutom knäont har jag svårt att sträcka ut högerarmen helt – någonting tar emot i överarmen – och jag har några blessyrer på benen som ömmar. Men jag är fortfarande lycksalig över upplevelsen och längtar redan till jag får ge mig ut i en hinderbana igen. Jag ska bara låta kroppen återhämta sig lite först.
