Kung i baren

Jag är relativt nyhemkommen från en helg i Lycksele - en mycket bra helg faktiskt! Har nästan helt ägnat den åt att umgås med familjen: Flanerat på marknaden med mamma och Micke, ätit middag hos pappa och Monika, druckit öl med plastsyster och bror (+ många fler)... 

Hamnade förstås på hotellet i natt, trots att jag numera hellre ägnar lördagskvällarna åt djupa samtal över några flaskor vin än att svepa shots på krogen. Fast jag måste medge att det var väldigt roligt. Jag, Malin och Judith gick fullkomligt lös på dansgolvet i någon slags krigsdans. Som genom ett under höll mitt knä för både flummiga Euphoria-moves, tveksamma breakdance-steg (åh, gud!) och ett kollektivt plattfall. Misstänker dock att jag såg ut som en pirat med träben för utomstående.   

Sen var det det där med shotsen... Mitt ansikte förvreds i ett snålgrin då jag idag hittade kvitton från nattens eskapader. Jag måste ha drabbats av ett elakartat Kung i baren-syndrom lagom till midnatt. 
Då är det tur att krogvistelser inte tillhör vardagen numera.

Igår hade vi även hot shot-premiär hemma hos pappa. 
En av få fördelar med att hösten är kommen!

Höstens skörd

När vi åkte ut för att fiska i söndags var planen att även plocka ett par, tiotal liter kantareller. Det visade sig dock att Johans pappa redan hunnit länsa svampskogen. För att vi inte skulle åka hem helt lottlösa (fisket gav ju inte heller mycket till utdelning) delade svärfar med sig av lite utav hans gula fångst. En mycket bekvämare lösning än att försöka fylla svampkorgen själv!

Samtidigt passade vi på att knycka lite äpplen från Johans pappas äppelträd. Dessa plockade vi däremot helt själva. Lite möda för lönen måste man ju göra sig. 

Vilken förlösande känsla

Här är den alltså. Min bebis. Det är förstås flera, rasande duktiga människor som står bakom tidningen, men då jag inte vet om de skriver under på benämningen "bebis" om en pappersprodukt kan jag ju bara tala för mig själv. 

Nu har jag hittat tillbaka till glädjen jag kände i tryckeriet igår. Har fått så himla mycket beröm från personer jag mött, via mejl och sms samt genom blombud (!). Några har även kommit med konstruktiv kritik över sådant vi borde förbättra, vilket också uppskattas. 
Dessutom har jag själv hunnit bläddra igenom Totalt Umeå flera gånger och känt "fasen, det här gjorde vi bra"! 

Tänk vad fort allting har gått! För 1,5 månad var jag helt ovetande om planerna på denna tidning och nu är arbetet i full fart med andra numret. Jag gillar't.   
Det första numret kan ni förresten läsa HÄR.

Premiären nalkas!

Vid 15-tiden idag hände det. Äntligen! Tryckpressarna började rulla och de första tryckta exemplaren av det första numret av Totalt Umeå uppenbarade sig längs hela det långa bandet. Jag och min kollega Helena var förstås på plats i tryckeriet för att beskåda det hela. Det var inte helt utan stolthet jag såg tidningen gå i tryck kan jag villigt erkänna... 

Just nu känner jag mig däremot rätt tom. Glädjen och belåtenheten finns förstås där, någonstans, men behöver nog några timmars sömn innan jag hittar tillbaka till de känslorna igen. 
Imorrn dimper tidningen ner i Umeåbornas brevlåda och jag hoppas, hoppas, HOPPAS att folk ska tycka om den. 

God natt!

Storfiskar'n på smultronstället

Idag åkte vi och fiskade vid samma älvfåra som vi besökte för några helger sedan. Den här gången utnämnde Johan platsen till vårt smultronställe och även om jag inte hade mycket att säga till om just då håller jag definitivt med. Naturen där är sannerligen hisnande vacker! 

Tyvärr var det sämre med fiskelyckan idag. Efter någon timme vid älven utan minsta antydan till napp drog vi istället vidare till en intilliggande sjö. Där hände det däremot grejer! 
Jag drog upp fisk efter fisk och slutade först efter att jag hissat upp (och kastat tillbaka) sju abborrar. Att den totala vikten på firrarna uppgick till sisådär ett helt hekto kan vi väl däremot tala tyst om... 
Fast å andra sidan, vad är det man brukar säga? Storleken har ingen betydelse.

Vackert var ordet, som sagt.

Johans lillebror var också med på fisketuren.

Jag misstänker att det inte är detta som kallas sportfiske...

Dagens största fångst. Ser ni ens bjässen på bilden..?

PRO-gänget på middag

Under dagen har jag umgåtts med min sköna böna Sandra. Känns så himla kul att vi träffas oftare nu än bara en gång i halvåret! Efter en halvhjärtad runda på stan där, jag spenderade sammanlagt noll (0!) kronor, drog vi med oss våra karlar ut för att käka. 
Vid 20.40-tiden började alla känna sig jäkligt trötta och jag konstaterade återigen, uppgivet, att jag förvandlats till en pensionär vid 23 års ålder. Men så påpekade Sandra att vi faktiskt är rätt gamla tillsammans och då kändes det genast bättre! På något konstigt vis... 

I förmiddags var jag förresten och tränade för att ta igen för gårdagens uteblivna pass. Fem kilometer på löpbandet, lite benstyrka som rehab för knäet och sedan klappade jag mig själv på axeln. 

Blod, svett och tårar blev chips, dip och öl

Jag hade min nya fredagsvana trogen tänkt träna idag efter jobbet. När jag kom hem efter lite övertidsarbete var jag dock på tok för trött och omotiverad! Istället lade jag mig i sängen efter middagen tillsammans med chips, dip, öl samt en snygg man och kollade film. 
När jag tänker efter var det länge sedan jag hade regelrätt fredagsmys (huh, sliskigt men ack så användbart ord det där!) så det känns ändå som jag gjorde ett bra val. 

På tal om att vräka sig är jag konstant svulten nu för tiden. Johan garvar rått och hävdar att jag säger det jämt numera, när jag berättar hur hungrig jag är. Jag hade inte ens noterat det själv igår när han påpekade det. 
Och innan någon kastar ur sig förslaget: Nej, jag är inte gravid. Kanske skengravid, på sin höjd.

Framgångsreceptet för en fin fredagskväll. Filmvalet föll på Momento.